Vet ni?
Igår blev det klart. Då sålde vi vårt hus och skrev några timmar efter på papperna till vårt nya.
Vi älskar Lutande Huset, men när vi köpte det för fem år sen var vårt liv inte i närheten av vad det är idag. Då var det bara jag och mannen, vi var varken gravida eller med barn, jag arbetade i Malmö och mannen hade precis bytt till Ystad. Och nu, fem år senare, har vi Buse och snart ännu en liten, jag driver eget och mannen pendlar varje dag fram och tillbaka vilket slukar mängder med timmar. Så vi bestämde oss för att flytta.
För er som har varit med ett tag så vet ni att det egentligen varit på gång länge; när jag var gravid med Buse förälskade vi ju oss i ett hus utanför Ystad och la ut vårt till försäljning och var helt inställda på att flytta. Då drömde jag om en liten butik och huset vi tittade på hade en perfekt lada, det var nära mannens jobb och trädgården var himmelsk. Men vi förlorade budgivningen och drog då av vårt från marknaden för att bo kvar tills Buse var född och vi orkade ta tag i det igen. Och sen har det liksom inte blivit av mer än att vi pratat om det hela tiden; hur skönt det vore om mannen slapp pendla och hur bra det vore med ett annorlunda planerat hus som gjorde att vi allihopa kunde bo på samma våningsplan om vi skulle få en liten till. Och för två månader sen sa vi att äsch, vi gör’t! vi slänger ut huset och går det så går det helt enkelt.
Så det var vår plan. Lägga ut vårt hus, och om någon ville köpa det inom en månad så skulle vi flytta. Annars skulle vi dra det av marknaden igen, vänta tills lillebror blivit ungefär ett år, och sen försöka igen. Och vi bestämde oss för att den här gången skulle vi inte förälska oss i ett annat hus förrän vi visste att vårt var sålt. Kanske inte den mest optimala tidpunkten kan man kanske tycka om man är förnuftig, men det där med förnuftighet har ju liksom aldrig varit vår starka sida i vilket fall som ni vet.
Och ja. Det hände. Någon köpte vårt hus och vi hittade ett hus som vi föll handlöst för – ett hus med högt i tak strax utanför Ystad, bara minuter för mannen till jobbet och med möjlighet för mig att skapa en riktig studio och utöka den delen av min verksamhet ännu mer. Ett hus där vi alla får plats på samma våningsplan (uppe eller nere, det är så bra) även om vi skulle växa ännu mer, och där vi kan bo länge utan brist på plats. Ett hus som är alldeles lagom ”projekt” för en höggravid; det behöver inte rustas upp utan snarare rustas ner och mitt hjärtat klappar lite extra bara jag tänker på det. Ni ska få se sen, såklart.
Men nu kommer det gå undan här som ni kan förstå. Om två veckor har vi tillträde, tredje veckan ska jag försöka få dit hantverkare för att göra klart iallafall två rum så som vi vill ha dom (hade jag inte varit så förbaskat gravid hade jag målat och fixat själv i vanlig ordning, men det går ju inte nu) och veckan därpå planerar vi att flytta in för att hinna bo in oss i två, tre veckor innan lillebror kommer. Resten av rummen tar vi sen, när vi landat och varit i bebisbubblan och allt det där. Det är inte det viktigaste.
Det viktigaste är att vi har hittat ett nytt hem att älska och att bo i länge, och nu är det vårt. Ett hem för mig och mannen och Buse och hans lillebror och tre stycken hundar – ett stenkast från Ystad och med plats för en studio och med trägolv som knarrar där man går.
Det kommer att bli fantastiskt, jag bara vet det. Stort och svindlande och lite läskigt, såklart, men fantastiskt. Och det ska bli så roligt att få ha er med.
