Jag har fått lite förfrågningar om att dra ut lite memes, så det är vad vi gör denna söndag tycker jag. Här kommer ett gäng senast sparade i min mobil som fick mig att fnissa, och fnissa behöver man verkligen just nu.
Så! Låt oss.
Nu kan vi fortsätta denna söndag aningen mer upp-fnissade!
Men hej från vardagsrummet!
Med playstationkontroller framme, mattan på sned, en Ka-Ka slängd på bordet. Ett rum vi lever i med andra ord. Vad som mer lever är julgranen, den står där åt höger ur bild och liksom stirrar på mig som om den frågar du tänkte inte ta ut mig snart? men jag pallar faktiskt inte. Inte julstjärnorna heller. De får bannemig hänga kvar iallafall januari ut eftersom det är så förbenat mörkt? Granen kan jag väl ta i helgen, tänker jag. Det är inte så noga.
Annars då? Jag försöker anpassa arbetet så jag nu delar det ungefär 50/50 mellan att jobba hemma och vara på kontoret. Det där med att åka tåg är mindre och mindre lockande, sitter och svettas i mitt munskydd och gäspar och undrar hur jag ens kommer upp så tidigt på morgonen. Men det gör man ju, det blir liksom en vana. Så nu är jag på kontoret 3 dagar och hemma två en vecka, och sen byter jag. Blir en bra kompromiss. Alla sätt är bra just nu känns det som, som minskar risken för kontakt med alla utanför den där bubblan som familjen och vår grupp på jobbet är. De två bubblorna måste jag har kvar, klarar liksom inte av att BARA jobba hemma. Blir koko då, vet hur det var mellan mars och juli när vi inte såg nån IRL. Jag tappade det nästan tillslut. Jag behöver människor, mina människor. Iallafall två eller tre dagar i veckan.
Och i övrigt längtar jag efter att Skånes Djurpark ska öppna, att Corona ska dra åt skogen, att Tivoli ska gå att besöka igen, Blå Planeten, jag vill gå på bio och sitta på restaurang och ta en weekendtripp, jag vill gå på gatorna i Göteborg och sova på Bellora, jag vill åka till pappa och doppa ansiktet i skaldjur, vill att våren ska komma så Drömmen kan öppnas upp och man kan gömma sig där ett tag och glömma bort allt det andra, jag vill kunna se människor utan att backa och handla utan att ta omvägar eller planera tider. Så som vi alla vill.
Ett litet tag till, vänner. Vi klarar det.
Igår klockan 08 stoppade jag Noah i bilen och sen åkte vi till stallet för att påbörja en ny lördagstradition. Han har som sagt skrivit upp sig på ridskola och nu var det äntligen dags, och han var s å pepp att jag blev alldeles pirrig – för jag älskar ju stallet själv och varje gång jag är ifrån så glömmer jag bort lite. Hur mycket jag saknar det där. Och sen när jag kliver in i ett stall igen så är det lite som att komma hem; det är ju länge sen jag red på riktigt men muskelminnet sitter kvar märkte jag; hur man bär sadeln och hur man tränsar på.
Det var som om händerna skötte sig själv. Som om de gick på autopilot.
Och vi fick världens snällaste ponny såklart, som tålmodigt lät oss rykta och hantera och klappa och njuta innan det var dags att rida. Jag blir som en stor mjuk klump när jag är i en box; är liksom bara flytande och utan kanter och kan stå lutad mot en häst i en timme och bara andas.
Var en påminnelse om att det nog är det här jag måste göra nu när jag jobbar så mycket. Minst en dag i stallet, för att helt tömma hjärnan på tankar och bara vara, komma helt ner på noll. Hoppas Noah vill fortsätta rida, annars får jag väl skriva in mig själv? Men för nu tjatar han redan om nästa gång så det verkar lovande.
Så mallig och modig!
Min lilla älskling. Som nu går och rider, lärt sig nya ord som stigbygel och sadel, vet hur man stannar hästen, värmer fingrarna i manen när vi tog ett varv runt ridhuset.
Men ja – kunde nog inte tänka mig ett bättre sätt att starta en lördag faktiskt? Än en varm mule, en lycklig femåring och en morgonsol som går upp alldeles gyllengul över hagarna.
Godmorgon!
Är ni lediga idag? Jag är lite ledig, inte helt, men ska ta den ledigheten i akt med att ta ett långt bad, göra en kaffescrub, sucka över att det är så blött ute och längta efter krispigt vit snö. Den ska ju komma nu sägs det? Och visst snöar det, men inget som stannar kvar. Blir än så länge ingenting när det träffar marken, bara sörja.
Jag tänkte vi kunde ta ett dyk ner i telefonen och se vad som hänt de senaste dagarna. Inte så mycket, jag har ju jobbat, men på en av stationerna fanns det en gigantisk nallebjörn gjod av ljusslingor som piggade upp. Annars är det så folktomt när jag åker, tar ju aldrig rusningstrafiken och undviker att resa över lag i den mån det går. Men ibland måste man ju in till kontoret och då är det alltså knappast någon rush.
Kan inte bestämma mig för om det är vackert eller sorgligt? Dessa nästan ändlösa rulltrappor, cementen och den totala avsaknaden på folk. Känner mig ibland som om jag är med i nån slags film noir från Ryssland.
Mindre film noir är det här! Vår frys. Fylld till bredden med saltlakritsglass, och de är alla mina. Den ynka byttan citronsorbet ni ser är Noahs; han är en knasig unge. Citronsorbet som favorit? Nej tack.
Oh, han börjar på ridskola på lördag förresten! Ska klappa ponny och rida runt och lära sig allt man bör veta, och jag hoppas att han ska fastna för det och tycka det är roligt. Hade ju varit fantastiskt om en av mina söner riktigt fastnade för hästar, men vi får se. Leo gick på ridskola en period men sen var det inte mer med det, sen testade han handboll (nej) och nån slags tekniktimme där de programmerade robotar (ja!) och nu scouterna som såklart har noll aktivitet i dagsläget och som jag tror han mest gillar för att hans bästa vän går där. Bäst hittills har varit teknikgrejen, helt klart, det hade han kunnat fortsätta med om de bara släppte fler kurser. Annars är ingen av våra barn några sportpersoner direkt och jag om nån kan ju relatera. Bara de hittar något de tycker om är jag glad.
Men nu ska jag vakna till liv, fortsätta hoppas på att den där snön lägger sig och ha en dag med nästan ledigt.
Hoppas ni får ledigt, ni också.
Hur startar man ett år på bästa sätt, efter att ha tagit sig igenom ett annat år som vi nog alla är rörande överens om var ett skitår?
Man kan sätta sig i bilen, åka tio minuter bort, och checka in på YSB. Det är det närmsta semester man kan komma, särskilt nu när man inte får resa, och allt var tryggt med avstånd, handsprit, room service, utsatta tider och avstånd. Det kan man göra, och låtsas att man egentligen är i Grekland för en hel veckas semester när man egentligen bara är tio minuter bort ett dygn.
Här kan man bädda ner sig, äta godis, dricka bubbel och se på film.
Sen kan man glida runt i morgonrock, bada varmt, se havet kasta sig utanför, dricka lite mer bubbel om man vill. Vara ledig, fast med stort L. Glömma bort att man har JÄTTEJÄTTEMYCKET jobb som väntar på måndag, glömma bort att det kommer regna i tre månader till innan det vänder, inte frysa det minsta.
Kanske till och med ta ett dopp här, i den absolut inte uppvärmda utomhuspoolen när det skymmer, mest för att känna att man lever och sen frustande kravla sig upp och undra om man är dum i huvudet.
Det kan man göra.
Precis så kan 2021 firas in. Om man vill.
