Vecka 27.
Och nu är jag där när jag glömmer bort vilken vecka det är, på det viset jag aldrig gjorde med första. Då visste jag precis vilken vecka och ibland även vilken dag. Nu är det annorlunda, jag läser inte om varje vecka slaviskt för att följa utvecklingen.
Nu är jag gravid, helt enkelt, och växer. Det är liksom allt jag behöver veta.
(Nu var jag ju tvungen att läsa vad som händer bara för det, och han är runt 37 cm lång där inne och väger knappa kilot. ”Du kan börja känna dig tung” står det. No shit. Ni skulle se mig när jag ligger innerst i vår säng, mot väggen, med hundar och Buse och man och ska försöka kravla mig upp. Herregud vilken parodi).
Magen kliar lite ibland, kroppen orkar inte med något högre tempo, att böja sig och plocka upp saker är spännande och när han boxar på blåsan ber jag till gud att allt ska hålla. Hittills har gud lyssnat, för övrigt. Jag mår med andra ord fortfarande fint.
(på bilden; sjal från malens birger, preggojeans h&m, gamla uggs, klocka jag fått från triwa och som finns här, kofta här och en fantastiskt mjuk tröja som jag skulle kunna bo i om det inte vore snuskigt, den finns här).
Det är mycket som är annorlunda med andra barnet, tycker jag. Inställningen framför allt. Den större känslan av trygghet och kontroll, nu när man vet vad som kommer att hända, hur livet kommer att bli. Med första spelar det ju liksom ingen roll vad folk säger – man kan i vilket fall inte förbereda sig på sånt man själv aldrig förr upplevt. Jag minns hur illa jag tyckte om alla passa på att njuta nu, för sen när du får barn så kommer det minsann inte gå som man fick gällande i princip allt – sömn, tid, duschar, datenights, middagar, resor, you name it. Jag ville aldrig ”passa på att njuta” – jag ville träffa mitt barn.
Och visst, sådär i efterhand – livet blev annorlunda. Och visst kan vi skratta åt då man liksom hade all tid i världen, den tiden som jag inte för mitt liv kan begripa idag ens har funnits. Men samtidigt så har ju inte tiden fullkomligt berövats mig vad det gäller sömn, duschar, datenights, middagar, resor, you name it. Den lånades bara bort en stund, framförallt i början, tills man fick nya rutiner och lärde sig hur livet såg ut. Ju äldre Buse blir, desto mer tid ges tillbaka. Och framförallt så har tiden som försvunnit ersatts med något annat, inte bara gått upp i rök.
Jag får ränta på min belånade tid, kan man väl säga. Och utdelningen blir större för varje år.
Men nej, jag är ingen spädbarnsmamma. Den tiden är inte min favorit, inte den jag längtar efter och njuter mest av. Men den här gången är den största skillnaden att jag vet att det går över. Det är inte sådär för all framtid. Och då kan jag nog njuta av det på ett helt annat sätt, nu när man vet hur fort tiden går och hur vansinnigt roligt jag tycker att det blir sen. Och nu när jag vet att jag behöver inte passa på att njuta nu för det går visst sen också. Bara på ett annat sätt än innan, kanske, och bara i en annan utsträckning. Och det är ju ingen idé att jämföra med hur det var innan man fick barn, för den tiden är ju förbi och inte längre relevant och därför totalt ointressant för mig att ha som måttstock.
Har tåget gått så har det gått, och då tar jag nästa. Istället för att bedrövat stå och se på tomma perronger och gräma mig över min missade plats och dessa oändliga hav av tid som följde med den och var i livet den skulle tagit mig. Nej, jag kommer absolut inte till samma plats, men om jag inte kliver på nästa tåg och gör det bästa av den resan så kommer jag ju ingenstans. Då är jag ju bara kvar där, bland bitterhet och frustration och en massa ”om jag bara hunnit med” som inte leder till någonting mer än slöseri med just tid på en perrong jag ändå inte vill hänga resten av mitt liv och vara arg över.
Jag har inte berövats på någonting. Jag har bara lånat ut. Och fortfarande finns det sömn, duschar, datenights, middag, resor, you name it. Livet.
Bara version 2.0 istället för första modellen.
De går inte att jämföra, nej. Men det är kanske inte meningen heller, tänker jag.
