Och så blev det en tur till Tivoli igen igår. Hur skulle vi kunna låta bli? Omöjligt. Iallafall när vädret är oslagbart och det trots allt bara ligger en knapp halvtimme bort.

Och där är ju så vackert!

Jag får helt enkelt inte nog av Tivoli, och de andra håller med. Särskilt Buse som upphetsat tjöt jaaaa! Tivli!!!! Auka kanusell! när jag föreslog det på morgonen precis när han slagit upp ögonen.

Så det var så vi avslutade vår helg.

 
 

 

 

 

 

 
 

Det är som att gå runt i en liten sagostad, inte sant?

Med alla dessa små bodar fulla med glass och sockervadd, dessa gångar som har lampor hängande som bågar över sig och alla dessa små planteringar som finns överallt – där fikonträden är träd och rosorna knytnävsstora och påfåglarna fäller ut sina stjärtar framför beundrande besökare.

Som en dröm.

Vi brukade ju åka hit redan innan Buse och då var det också en dröm, fast på ett annat sätt. Då satt vi på nåt av de små caféerna som låg på bryggor i vattnet och drack öl i solen, och jag fick med mig mannen upp i en av de mindre berg-och dalbanorna och han skrek som en liten flicka av fasa i kurvorna vilket fick mig att tjuta av skratt.

Nu är det en annorlunda dröm.

 
 

 

 

 

 

 

 

 
 

En där precis allting får ett varmt, barnsligt skimmer och ses igenom ögonen på en tvåochetthalvtåring –

färgerna blir klarare och de små karusellerna äventyr och energin tryter aldrig; det ska åkas om och om igen och från början och tillbaka och när vi står i kö och väntar på att karusellen ska stanna och låta oss gå på kramar hans arm om min hals och gör mig knäsvag av mammakärlek. För det är så mycket ren kärlek i den kramen och under min hand kan jag känna hans lilla hjärta picka av upprymdhet där inne i bröstet och hans röst går fort, fort när han berättar.

Dän! Dän ska vi auka!

Jag åker allt han vill.

 
 

 

 

 

 

 

 
 

Vi äter lunch (samma ställe, alltid samma ställe) och vilar balansnerven en aning; pommes fritesen kommer med vitlök och vi konstaterar att det är bra att vi alla äter för det där måste ta död på både myggor och baciller – och det är så gott! Särskilt min hamburgare som har ett tjockt lager blåmögelost under locket och är omöjlig att äta utan att spilla precis överallt, och den där glassen vi avslutar med (som har lika mycket strössel som glass) är på något sätt pricken över i:et.

En bättre söndagsaktivitet går inte att finna.

 
 

 

 

 

 

 

 

 
 

Ja, vad säger man?

Detta är ett paradis för oss inte alls särskilt långt bort med tåg, och där flyter vår söndag bland sol och mjukglass och Busekramar i karusellkön och varje gång vi kommer därifrån är jag lättare, mjukare och tänker att det här kan jag leva på tills jag dör.

Och det kan jag nog.

 

∞

jacka | sheinside
linne | lindex
silkesbyxor | vistamia
ballerinor | stylesnob

 

 

 
 

Jag vet inte hur ni har det i resten av landet, men här i Skåne har vi badat i solsken de senaste dagarna. Vi har verkligen blivit bortskämda med värme och försommar och en trädgård som dränks i ljus även på kvällarna. Idag är inget undantag; när vi varit på äventyr har vädergudarna följt med och gett mig små, ljusa strimmor i huden efter linnets axelband. Som ett slags minne över glada dagar.

Det är så skönt att man smäller av.

 
 

 
 

Men nu är vi inne igen;

sitter i sängen bland kuddar och dun och prasslar med återstoden av gårdagens godis och dricker Snapples som är isande kall och ser på Upp! – en enastående söt film som jag verkligen kan rekommendera om ni ännu inte sett den.

Buse är lyckotrött och gosig efter dagens eskapader och ligger varm mot mitt bröst och vickar med tårna i täcket och skrattar då och då till när något roligt händer.

Meningen med livet? Kan vara just det här. En söndag med en älskad strax intill och en prasslande godispåse inom räckhåll.

 
 

 
 

Så det är så vi avslutar den här dagen.

I lugn och med solens värme hängande kvar i luften utanför, och med en film som får en Buse att fnittra och med dagens äventyr ännu kvar i kroppen. Men vad vi gjort tar vi imorgon när jag hunnit igenom bilderna.

Nu ska jag njuta söndag.

 

 

 
 

Det är så skönt att kunna vara ute.

Nu gör vi nästan allting ute i trädgården; äter, pratar, filosoferar, drömmer och sover middag. Iallafall Buse, som slocknar lyckligt i skuggan på solsängen och snarkar ner i madrassen lika rytmiskt som om han startat ett band.

Det är en sån frihet, på något sätt.

Ett extra rum.

 
 

 
 

Jag bakade focaccia igår igen (av Kungsörnens färdigmix) och det är ännu en sak vi inte får nog av – jag fyller den med kryddor från trädgården och lägger nästan en handfull havssalt på ytan innan den ska in i ugnen för att den ska bli sådär härligt salt och krispig att tungan liksom drar ihop sig en halv sekund när man stoppar den i munnen. Varmt, nybakt focaccia med timjan och oregano som man brer lite smör på (så att smöret smälter av värmen) och äter ute på trappan är nog bannemig det godaste som finns.

Och idag är det söndag och vi ska ut på äventyr – typ Världens Bästa Äventyr – och vi är fast beslutna om att avsluta den här helgen på det bästa sätt som finns.

För vädret är vackert, luften är varm och vi är tre stycken i Lutande Huset som vill göra något tillsammans och vet exakt vad.