Igår flög jag ju upp till Stockholm.

Tänk att jag har bott där. Det slår mig varje gång jag sitter i en taxi genom staden; att det här har varit mitt hem. Jag har så mycket minnen knutna till alla dessa platser – där uppe ligger Odenplan där jag spenderade en hel sommar med att sitta på taket i högsommarvärmen och röka min farmors cigaretter och lyssna på Ulf Lundell. Där är biblioteket som jag brukade svalka mig i när hettan blev olidlig. Där, uppe åt höger, ligger det 7 eleven som min pojkvän arbetade på; han som en gång gav mig en hel kartong med ostbågepåsar och vars mamma tyckte att jag var en dålig idé. Där lite längre fram gick jag varje morgon med halsduken fladdrande kring benen och med pennor i håret och undrade när jag egentligen skulle räknas som vuxen.

Och så vidare.

 
 

 
 

Jag hade först en träff WineWorld för att gå igenom lite kring tävlingen om att bli Barone Ricasolis nya vininspiratör (sista ansökningsdagen idag!). Det var ett minst sagt häftigt kontor, som att gå in på Systembolaget eller hos någon som laddat för en sjuhelvetes after work.

 
 

 

 

 
 

Sen hade jag ett möte till nere på Kungsgatan, men när jag gick på NK och krya-på-dig-handlade åt Buse i mellantiden så sa hjärtat stopp. Det satte ner fötterna. Buse hemma med feber och jag en timme bort med flyg gick liksom inte. Så mötet jag hade kvar avbokade jag helt sonika, tog en taxi till Arlanda och köpte en biljett till en tidigare flight (som jag bokstavligt talat fick kasta mig på) och åkte hem flera timmar i förväg. Till en liten feberdimmig skrutt som höll min hand i sängen och sa att han älskar mig och att han ville lägga Pippi-pussel.

Det där går alltid först. Alltid.

Och efter en jobbig natt då han vaknat fyra, fem gånger (han som aldrig vaknar på nätterna) feberhet och ynklig och bett om dricka, så sover han nu tungt här bredvid på tvären och jag försöker arbeta så mycket jag kan i hans små pauser utan att oroa mig för mycket. Men de blir ju så sjuka de små, så himla värnlösa och oskyddade att jag helst av allt vill bygga en mur med min kropp runt hans och skydda den med livet.

Men när han är vaken går pippi-pussel och äppeljuice och tröstandet först. Och det finns ingenstans jag måste vara än just här, i vår säng, bredvid en älskad som behöver svala händer mot sin rygg och kall äppeljuice att dricka varje gång han vaknar.

 

 

 

 

 
 

Och så blev det onsdag och vi ligger alla i sängen och vaknar till;

Buse har fortfarande feber men är vid gott mod och äter jordgubbar och vill höra sagor. Och om någon timme flyger jag upp till Stockholm, och sen hem igen ikväll. Lämnar regnet här för vad jag förstår är nytt regn uppe hos er? Inte för att det spelar någon roll. Jag ska mest vara inomhus.

Flickorna älskar Hemma-Med-Buse-tempot, verkligen älskar det, och har legat lyckliga i sängen i 24 timmar nu med lite avbrott för minipromenader. Regnar det ska man inte gå ut anser dom och trycker mycket hellre under täckena som guldfärgade kringlor och lägger då och då en kall nos på mitt smalben eller snusar Buse i nacken så han fnittrar. De har ett skönt tempo, damerna. Vet hur man njuter.

Men nu ska jag packa ihop vad jag behöver och sen krypa ner i sängen igen för någon sista timmes Busekurerande innan jag måste åka.

Mot Stockholm!

Det blir bra, det blir det.

 

 

 
 

Buse är sjuk idag.

Så det har inte blivit någonting fotat; vi har spenderat dagen i sängen han och jag, framför Pippi Långstrump, och lyssnat på regnet och druckit så mycket äppeljuice det bara går i de där burkarna som är så roliga att dricka ur.

Stackars liten. Feber kan ju göra den bästa simmig i ögonen och närhetsberoende, och jag minns så väl hur det själv kändes när man var liten och sjuk och hemma. Det enda man ville ha var glass och serietidningar och en sval hand som strök en över ryggen. Så det är precis det jag gör.

 
 

 
 

Så bilderna är Instagrambilder (jag finns på @attvaranagonsfru);

vår trädgård från i morse, vilande från solen. Vårt sovrumsfönster, det jag och Buse legat strax bredvid i famnen på varann medan jag har berättat sagor om en liten pojke och hans kanin som åker flygplan. Buse älskar mina hitte-på-sagor och vill höra minst en per kväll. Just nu är favoriterna Buse och Flygplanet, samt den om när Buse åker till Mommo och Gjönam och bor i stuga och fiskar gädda.

När jag berättar hur mamma drar upp en stooor gädda och hur den biter honom i tårna så skrattar han så han kiknar genom feberdimman.

 
 

 
 

Och glass.

Blir inte allting bättre av glass?

Jag har snöat in på Sandwich-glass med jordgubbar – kombinationen är så vansinnigt god att man helt enkelt inte kan sluta. Prova! Ni kommer bli lika hooked som jag.

Och imorgon ska jag flyga till Stockholm över dagen för lite möten så mannen får stanna hemma och stryka feberlockar och berätta sagor, och det skriker i mammahjärtat att åka när den lille är sjuk – men det är bara några timmar och en pappa är precis lika bra som en mamma när det ska kureras och ges kärlek.

Så det blir en Instagramdag idag.

Det går bra det också.

 

 

 
 

I söndags var jag vaken sent och hann arbeta undan en hel hög med bilder och göra klart den uppföljning jag ska ha nästa vecka, så igår bestämde jag mig för att vi skulle vara hemma jag och Buse och bara ha måndag tillsammans.

Det där är en av anledningarna till att jag är så svindlande tacksam över att jag vågade ta steget till att vara helt egen – möjligheten att välja själv. Visst blir det sena nätter ibland och visst är osäkerheten alltid närvarande nånstans i horisonten; men friheten går det inte att lägga lock på. Möjligheten att ta en måndag när man tycker att det behövs och bege sig till stranden med en av kärlekarna i sitt liv.

Det är så jag får gåshud.

 
 

 

 

 

 

 
 

Stranden var snudd på öde förutom mig och Buse och en klunga pensionärstanter som satt i sina fällbara stolar med hud som är solbränd året om och pratade med varann med glada röster.

Och solen var snäll och vinden stilla, och jag strök ut en stor filt på sanden där vi slog oss ner och grävde i matkassen efter godsaker vi handlat med oss på vägen – juice och ost och frallor och kex och jordgubbar och smoothie stod snart uppradat och Buse växlade mellan att sitta ner och tugga, och att klättra i en repställning som en apa med händer och fötter kupade runt de hårda repen.

Och så gick vi på bryggorna och letade fisk med håven, och hans lilla hand grep tag i min när bryggorna gungade svagt under fötterna och mitt hjärta slog dubbelslag varenda gång.

 
 

 

 

 
 

Och så badade vi, nästan. Vilket innebär att Buse bestämt skulle bada och jag fick klättra ner för en stege och stå på bottnen i det minst sagt uppfriskande vattnet och ta emot honom. Han klängde som en varm koala i min famn och det räckte med att doppa tån för att han skulle konstatera att det där var för kallt, och att vi skulle gå upp istället. Så Buse badade höger stortå och jag badade halva kroppen.

Men iallafall.

Det låter kanske inte så spännande med en förmiddag på en strand tillsammans med en tvåochetthalvtåring en vanlig måndag, men för mig är det gigantiskt – för det var vår måndag att göra med vad vi vill

och vi valde tid, med varandra.

Och att jag fått möjligheten att i större utsträckning välja tid, det är där det svindlar.

 

 

 
 

Idag var jag och Buse ute och plockade ett fång blommor; bara en halvtimme innan molnen mullrade in över himlen och regnet släppte taget. Det var sådär kvavt ni vet; så att luften ovanför grusvägen skälvde och luften stod stilla och skuggorna låg långa efter oss.

Plocka blomma åt pappa sa Buse, och jag höll med.

Ja, blommor åt pappa. Varför inte? Sommar-Sverige är ju så rikt vid den här tiden, bjuder på så mycket vilda blommor vid vägkanten.

 
 

 

 

 

 

 

 
 

En yvig bukett blev det; varje blomma omsorgsfullt plockad för sig och sen stoppad i vasen med vatten tills det inte fick plats mer och vasen hade förvandlats till en slags sommarexplosion av spretighet – vacker i sin enkelhet där den fick stå på köksbordet och vänta på att mannen skulle komma hem.

Ja.

Vi hann plocka ett fång sommar innan regnet kom med molnens mullrande och fick gräset på åkrarna att huka sig.

Buse och jag och en landsväg så varm att luften skälvde.