I morse var det hostan som tyckte att vi skulle gå upp.

Tidigt.

Ungefär vid fem sa den att det var dags, och det fanns inte så mycket mer att göra än att dra på sig morgonrocken och följa med. Hostan ville ha vatten och en bit sockerkringla som tinats upp från frysen och nu bara behövde micras ljummen och doppas i smör och socker för att fungera (okej, det sistnämnda kanske var mer jag än hostan i och för sig, men i vilket fall) och sen ville den ha frisk luft.

Om det finns någonting jag njuter av så är det känslan i luften sådär tidiga mornar. När man är vaken utan att vara medvetslös och man öppnar ytterdörren och går ut på trappan, och det är bedövande tyst och sådär vackert att det liksom knyter sig i magen.

Ibland går jag fram till grinden och står där och tittar ut över åkrarna i bara morgonrocken, men sen kommer jag på mig själv och går in. Innan eventuellt morgonpigga grannar börjar undra.

Det är magiskt.

Särskilt när månen bara är en liten skärva, och det svävar en stjärna strax ovanför ena mån-vingen. Som om månen håller i ett trollspö som nyss vaknat till liv.

Men den tidiga morgonen gick över och byttes till en senare morgon;

en där hostan dämpat sig och Buse klätt på sig Mumin-byxor (från Lindex, deras Mumin-kollektion är ljuvlig) och vägrat släppa taget om den stenåldersgamla mobiltelefonen han har fått ärva och som på sin höjd går att få att lysa med ett ilsket sätt i sim. Han är lika glad ändå, sim eller inte. Han är inte så nogräknad.

Och den här lite senare morgonen när alla är vakna ska vi äta yoghurt och flingor och prata om hur månen såg ut i morse när bara jag var vaken, och sen blir det en torsdag för mig och hostan och en feber som inte längre finns.

Jag är så glad att ni är här.

Jag börjar se ljuset.

Febern har klättrat ner, näsborrarna fungerar hjälpligt och värken i kroppen har mattats av. Det är bara den där hostan som rosslar i kroppen och som får fönsterrutorna att skallra som fortfarande sitter kvar i bröstkorgen.

Jag mår evigheter bättre än i morse.

Och mannen, världens bästa, kom hem med glass igår –

en kasse full med Ben & Jerrys, chips, ostbollar, mineralvatten, lösgodis och alvedon; en såndär kasse man ligger och feberdrömmer om när man av nån märklig anledning blir sugen på salt och fett trots att man knappt kan svälja. Jag satt i fåtöljen som ett vrak med håret rakt ut från huvudet och grävde i den, ivrigt, och satte i mig en hel påse lösgodis och en pizza med 4 sorters ost innan jag fick ge upp och konstatera att mer än sådär kan jag nog inte få plats med.

Och det hjälpte ju, uppenbarligen.

Så idag tog jag glassen med.

Och flickorna har varit det bästa av sällskap.

Mina två älskade, vinterpälsfluffiga kärlekar som mer än gärna ligger pall med mig i en säng och snarkar rakt ner i duntäckena med tassarna åt alla möjliga håll. Man är aldrig ensam med hund, aldrig.

Och på mailen får jag meddelande om att det varit tre inbrott i vår lilla by på bara någon dag och jag frågar mannen de tar sig inte in på dan va? och han säger nej, stryker mig över ryggen, men jag är ändå extra tacksam över att vi har flickorna – de är inte skräckinjagande men de låter och de syns och jag hoppas att det räcker. Och trots att jag inte borde ser jag på Criminal Minds; det ena avsnittet mer grafiskt än det andra; timme efter timme av beskrivningar om hur det ena psychot efter det andra tar sig in i hem där ensamma kvinnor står och dricker vatten eller duschar eller vilar intet ont anande i sin säng, och sen ligger jag med täcket upp till hakan och har gökursögon och undrar om jag inte borde ha tagit den där jägarlicensen ändå när jag hade chansen.

Men iallafall.

Jag ser ljuset, febern har gått ner och där ute i trädgården, precis utanför, är det mest bara vår och nickande snödroppar – inga inbrottstjuvar.

Jag är så gott som frisk.