Igår var det dags igen.

För det som Tooka skyr mest, höjden av förnedring. Det Stora Saluki-badet.

Det var liksom tvunget för att få bort vinterns slask ur pälsarna och få tillbaka skimret; det var dags för att stoppa båda i badkaret och löddra, tvåla, packa in.

Jamen ni ser ju hur uppskattat det är.

Jisses.

 
 

 

 
 

För Tooka är det värst.

Som sagt; ren förnedring. Avskyvärt. Att behöva bli blöt och benig som nån slags nedrans katt, vad är det för fasoner? Men efteråt njuter hon. När fönen är igång och handdukarna gnuggar henne varm och när pälsborsten sakta lirkar ut tovor från öronen.

Då är det okej.

 
 

 
 

Tant är lite mer härdad för sånt här hitte-på. Hon är bara en utmaning att lyfta ner i badet med tanke på att hon väger över 20 kilo och har långa ben som hänger och sladdrar när man bär henne. Men väl i finner hon sig i behandlingen. Bara det finns korv. Finns det korv kan man göra lite vad som helst, tycker Tant.

Så nu är båda flickorna nybadade, fönade, borstade och glansiga och doftar svagt av L:a Brukets hundschampoo.

Sällan känner jag mig så nyttig som när både hundar och barn är tvättade och kammade.

 

 

 
 

Här är den.

Playsuiten mannen gav mig till alla hjärtans dag (härifrån) – den som ger mig semesterpirr och vårlängtan och allt på en och samma gång. En helt fantastisk liten prästkrage-sak med svalt tyg och skönt lös passform som jag ska bo i när vi åker till värmen.

till semestern tänkte jag, sa han ju.

Och ja. Det tänker jag också.

Till lata dagar där havet finns i luften och där mineralvattnet är så kallt att glasen immas och där morgnarna alltid är gyllene och apelsingula i ljuset. Där man kan sitta på en terrass i bara bikini och mannens skjorta på kvällarna och se ut över havet och berätta att man älskar varandra, sådär lite extra.

 
 

 

 
 

Maj. Vi åker i maj.

Hur kommer det sig att varje gång, precis varje gång, man väl har bokat den där resan så är den alltid evigheter bort? Som allra längst bort i horisonten och liksom utom räckhåll, nästan även för tankarna. Men Buse håller oss längtande i nuet; varje kväll ligger han på min arm med de där lockarna kittlandes i min näsa och pratar om att vi ska ut och resa. Snart. Sen.

vi auka pOuen! (vi åka poolen) säger han lyckligt och drar KoiKoi i örat.

ja precis älskling, vi ska åka till poolen.

jau inte tycka oum hauet, jau tycka oum pouen bekräftar han med ett nickande mot min arm.

du tycker inte om havet, du tycker om poolen upprepar jag. vad ska du ha med dig?

aunkourna!

Och så håller vi på, dag efter dag, sen han fick reda på att biljetterna var bokade (vi vågade inte vänta, flygbiljetterna blir ju alltid billigare ju närmare avresedatum man kommer – hotellen är å andra sidan mycket billigare ju längre från resan man är, så det jämnade väl ut sig) och dag för dag berättar vi inte nu, älskling, men snart. I maj åker vi. Det är lite tid kvar.

Maj.

Och jag har redan semesterpirr.

 

 

 

 

 
 

Den här lördagen avslutas med att gräva händerna i deg, lyssna på radion som sorlar svagt i bakgrunden och mota bort den där förkylningen som kom med Buse och nu kittlar mig i halsen.

Som en slags föraning.

Jag gör världens godaste sockerkringlor (recept här). De ser inte mycket ut för världen, men när man sätter tänderna i en ugnsvarm sådan och får smördoppat socker över hela koftan så försvinner världen för en liten stund. Socker och smör kan ju ha den effekten på oss. Och idag kändes det som den där rusigheten som bara vit sirap och strösocker kan ge skulle vara en perfekt avslutning –

och samtidigt en bra start på resten av helgen.

Så jag bakar sockerkringlor tills huset doftar varmt av vanilj och flickorna vägrar lämna köket av risk för att missa en smakbit.

Nu är kvällen räddad.