Jag vet inte.

Jag tycker att det ska ångras alldeles för mycket idag. Att man ska ångra saker man gjort eller händelser som format en, att man ska begrava gamla minnen för att de nödvändigtvis inte varit de bästa i ens liv och därmed inte borde finnas.

Jag håller inte riktigt med där.

Jag har hunnit med många relationer i mitt liv, innan jag träffade min man. Det var så jag på något sätt visste. Att det var han. Förstår ni? Just för att jag behövde få träffa alla de där andra innan och lära mig vad jag absolut inte ville ha – eller vad jag ville ha, för den delen.

Jag har date:at alla typer. Jag lovar. Jag har varit förälskad i små anarkister med smala slipsar, luvtröjebärande gangstrar, norrköpingsbor med gult hår och med fingrarna brokiga av grafittifärg. Jag har älskat långa män, korta män, breda män, smala män, snälla män och elaka män – jag har till och med försökt älska kvinnor. Det senare gick dock inte så bra. Jag har älskat en halvpolsk tjugoåring med skrattgropar när jag själv var arton och vild, jag har levt med en grodliknande man med sidenslipsar, en halvitalienare som åkte till Köpenhamn och köpte prostituerade, en gitarrspelande, hattbeprydd man som tyckte om att ”skapa” och såklart den snällaste människa jag någonsin mött; en mjuk man med rundad näsa och randiga skjortor som älskade mig från månen och tillbaka men som jag var tvungen att lämna kvar där i vårt hus med de krokiga äppelträden eftersom han förtjänade så mycket mer kärlek än jag någonsin kunde ge honom. Ni har hört den förut. Just han är fortfarande en sorg i mig.

Jag har date:at en advokat med colgateleende som ägde en lägenhet där träplankorna knarrade; han rökte parfymerade libanesiska cigaretter och doftade skrivbord precis där i nacken där gropen sitter. Jag har träffat en kalmarbo nånstans på Öland när jag var sexton och full på livet och trodde att ingenting i världen var omöjligt, jag åkte till andra sidan världen och förälskade mig i en mexikansk föredetta chippendaledansare som hade en hytt utan fönster och som jag sen satt och ringde vansinnesdyra samtal till i nätter efter att jag kommit hem, på golvet i den där lägenheten jag delade med min bror och där cigarettröken fick vädras ut varje gång pappa skulle komma.

Jag har träffat en kort, arg man som försökte äga mig i en tid när jag som minst behövde bli ägd – det var kort och stormande och slutade med att jag fick hota med polisanmälan eftersom han skrev kryptiska artiklar med väldigt liten text som han sen ramade in och levererade till mitt jobb. Jag har träffat en Christer Sandelin-kopia som reciterade Johnny Cash och hotade med att gå och dränka sig när jag berättade att det var över, en välbyggd helskum typ som bara ringde på nätterna och som fixade saker från sin bil samt en man som på tredje träffen föreslog att han skulle kissa lite på mitt ben, i duschen bara, för att han var övertygad om att jag skulle gilla det.

Och nej;

alla har inte varit bra för mig. Tvärtom.

Men jag har lärt mig något av var och en. Jag har lärt mig hur snabbt det kan gå att tappa bort sig själv om man inte är uppmärksam, hur lätt det är att stanna bara för att – ja varför egentligen? för att man tror att det är det man ska göra? och att alltid, alltid lita på min instinkt eftersom den är det klokaste jag har och den enda som jag vet på riktigt vill mig väl.

Och jag lärde mig att det jag trodde att jag ville ha inte nödvändigtvis var det jag ville ha, och att gräset inte är grönare på andra sidan – bara annorlunda.

Och framförallt:

jag lärde mig så mycket av alla dessa härliga, knäppa, snälla, elaka, underliga, fantastiska männen att den kvällen som jag satt på den där uteserveringen med han den lockiga som nu är min man och drack Sangria den där första dejten, när han sträckte fram sin tomma handflata mot mig som jag la min över –

då visste jag.

Att det var han.

Och att jag aldrig hade hittat honom, aldrig, om det inte vore för alla de jag nån gång älskat och som nån gång älskat mig.