Och så fick man se Berlin igår.

En stad jag inte varit i sen jag var ung tonåring och åkte på bilresan från helvetet med min pappa och hans dåvarande – en kvinna som hade en förkärlek för konst, gamla byggnader (företrädesvis gamla mentalsjukhus) och mögelost. Och bilresor i högsommaren genom Europa i en bil som saknade luftkonditionering.

Inte riktigt pappas grej, om vi säger så. Eller min för den delen.

Men nu fick jag uppleva Berlin igen.

 
 

 

 

 
 

Vi hade många timmar att strosa innan vårt möte, och med tanke på minusgraderna och snön så begav vi oss ganska snabbt till den första gågata vi kunde hitta. Och där gick vi, med halsduken virad runt halva ansiktet, och pratade och tittade och pekade. VD:n som är lite utav en historieälskare pekade ut byggnader och guidade och och svarade så gott han kunde på mina frågor, gatorna var snudd på tomma och himlen tung och grå.

Det som förvånade mig mest i Berlin var shoppingen. Herregud vilken shopping! Vi gick i gallerior med våning efter våning av Armani, MK, Ralph Lauren, Boss, Maison Scotch, Gant, Givenchy och lokala designers – allt på 50-70% rea. Jag var som tokig; pilade mellan klädställningarna som en mössbeklädd råtta med vild blick och ett fånigt leende, synade plagg och suckade njutningsfullt. Och All Saints! De hade två våningar All Saints. Med rea. Dog.

 
 

 

 

 

 
 

Vi pausade på Starbucks –

drack varm choklad med vispad grädde, satt i små stolar och tinade upp oss med jackorna fortfarande på, betraktade myllret som hade startat utanför och diskuterade strategier och framtidsmål och planer.

Jag hade röda kinder och snöspretigt hår och var rusig av annan-stad-iver; gick igenom bilderna i kameran och hade bara ett halvt öga på klockan.

En dagsutflykt, alltså. Ibland räcker det mer än väl.

 
 

 

 
 

Och så kom mötet och gick igen;

vi stod inne i Berlin med avslappnade axlar och konstaterade att det fanns någon timme kvar i den där staden som verkade vakna vid tio på morgonen och därefter aldrig somna. VD:n hade hört om en vietnamesisk restaurang så vi stannade en taxi och begav oss till en fantastisk lokal fylld med rökelser, rödgult ljus och hängande lampor och jag fick de godaste dumplings jag någonsin ätit –

de smälte i munnen på mig och var, som all riktigt god mat, som balsam för själen.

När vi satt på flygplatsen igen, på väg hem, var vi dumplingsmätta och varma och trötta efter en dag som startat strax före fem på morgonen och inte skulle sluta förrän halv elva på kvällen, men vi enades om att några extra timmar i Berlin verkligen satt där de skulle och att det är skönt att få ett litet avbrott från bara kontor och få komma iväg en stund också.

 
 

 
 

Och nu är jag hemma igen, bland ett kaos av lådor och kartonger (Buse ska få ett nytt rum, mer om det sen) och startade morgonen med att klämma pek- och långfingret så hårt i ytterdörren att de numera är krokiga, blå och dubbelt så stora än vad som är önskvärt.

Men, det går ju hyfsat att skriva med tummen också, Buse studsar runt som en gummiboll och gastar nytt oum! (nytt rum) och en helg har börjat.

Livet är bra fint ändå.

 

 

 
 

Jag. Smäller. Av.

Minns ni att jag var på modemässan förra året med Jenny och föll som en fura för Vintage by Fé:s vårkollektion? Jag har drömt om den där kollektionen sen dess; särskilt de fantastiska byxorna med hög midja och den där kjolen i perfekt färg och med smickrande skärning.

Och nu har de äntligen kommit!

Kjol, byxor och flådig klänning finns numera uppe HÄR.

Heja våren!