Tidigt, tidigt igår gick färden mot Ystad och mot en älskad Bandit. En sån som är så lång att min panna nuddar hennes axel när vi kramas om jag inte står på tå, och som har sitt blonda hår i svans och är besatt av doftljus och som får fräknar på näsan på sommaren när solen legat på och man suttit ute på en båt och fiskat.
En vaniljdoftande, klänningsklädd, mjukvarm Bandit med en liten etta en trappa upp och en svart hund som skäller åt champagnekorkar.
Hon hade såklart redan födelsedagspyntat när jag kom – trots att klockan bara var strax runt åtta. Hela lägenheten var en oas av vitt och rosa och blommor som stod och trängdes i vaser med små kort bifogade – såna som önskade grattis och berättade att hon är älskad. Och Banditen? Hon hade svart fodral och tunna smycken och var som vanligt sådär presidentfru-vacker att jag mest ville dra med henne ut, ner på stranden, och peka åt henne att klä av sig så att jag kunde ta fram kameran och fotografera.
Usch. Nu låter jag som en flickfotograf.
Men det är inte alls så. Det ärbara att Banditen – hon ska fotograferas med så lite som möjligt på sig. Allt som distraherar ögat från själva personen hon måste på något vis bort.
Hon är konst för mig.
Jag ser henne alltid i bilder; svartvita, mjölkiga, dämpade bilder – såna med hud och mjuka linjer och ingenting annat. Bara hon och hennes blick och allt som ryms där emellan.
Vi åt frukost först;
skumpafrukost med frasiga bullar som pappa Bandit levererat minuterna före jag kom och sen lyckats smita ifrån innan jag hade en chans att skaka hans hand och syna mannen vars dotter jag älskar. Jag skulle vilja se vilken del av honom som hon har fått, vilka pusselbitar som kommer från den sidan. Hennes mamma har jag ju träffat så många gånger; hon är precis lika vacker och har precis samma leende – det som når ögonen, alltid, men som har lite, lite sorg kvar i mungipan.
Banditen hade fått stränga order om att INTE ställa sig och baka, utan att det var bättre att jag gick och köpte en tårta. Så kunde hon spendera mer tid med att äta och mindre med att ha ont, menar jag. Trots det hade hon såklart bakat, trots att hon inte skulle. Men hon gick med på idén med köpt tårta ändå.
Fyller man 25 kan man äta minst två utan att det gör något.
Så vi promenerade iväg efter frallorna, tog Abbe i koppel och vandrade längs villakvarteren bort mot konditoriet (jo jag hade lite mer på mig, försökte bara var lite artsy dartsy och göra en ”dagens”). Kylan var bitande men Abbe lycklig, och vi hade mycket att prata om på vår väg mot tårtan så oss gjorde det detsamma. Inte för att vi löser världsproblemen när vi träffas, men det behövs inte heller. Vi njuter mer av det där ”på-ytan-med-skratt-i-rösten”-pratet som kommer så lätt mellan oss; att gå så nära varann att jackorna ibland protesterar med ett frasande, att stanna upp i ett steg för att hon frustande måste rätta till min mössa för att jag ”ser ut som en lodis”. Att drömma om en resa till Barcelona i vår; tre dagars fotograferande med värme på skinnet och med gata efter gata av affärer. Och hur tråkigt det var att Fru Sederblad var tvungen att jobba och inte kunde göra oss sällskap i vår tårtmission.
Sånt.
Jag älskar förresten byxdressar. Älskar. Det är något med hur de inte sitter åt nånstans, hur det är som att gå runt i en pyjamas och ändå vara klädd. Sen blir det ju lite bökigt när man ska kissa, men det får det vara värt. Vill man vara fin och bekväm kan man gott utveckla en kamelblåsa.
(Min hittade jag här).
Vi hittade en tårta tillslut, hos en trött kvinna i en för-disk som såg på mig med tunga, förbryllade ögonbryn;
Hej hej! Har ni tårta?
Min ivriga röst, vanten hängande halvvägs av handen, lodismössan för högt upp på huvudet, kinderna röda av kylan.
…
Först inget svar. Jag lutar mig lite närmre, tänkte att jag kanske inte hördes så väl, jag talar ju så fort ibland. Ler fortfarande stort, jag är så serviceskadad – ett leende löser det mesta.
TÅRRRRTA säger jag igen. Tydligare den här gången. Lugnare. Drar lite i mössan.
… Jau. Trött. De där tunga ögonbrynen. En har vi noug.
Jaha! Vad bra! Jag behöver bara en! Jag sneglar mot disken hon själv tittar mot; ser en minimal liten prinsesstårta – en sån man äter själv en söndag när man har pms. Inget man bjuder en tjugofemåring på, direkt.
Eeeeh.. Ni har ingen… större?
Nä.
Nähä. Ingen större. Jag går runt för att kunna beskåda tårtan ordentligt. Den ser ut att kunna rymmas i mina kupade händer; som ett grönt, marsipanklätt jättebröst ligger den där i sin kullighet och glor på mig med sitt öga gjort av choklad med bageriets namn.
Hum hum. Den var ju inte så stor.
Hon ser fortfarande på mig. Väntande.
Jaha. Ja, men vi tar väl den då.
Hon tar ut den, med långsamma rörelser. Viker kartongen lika omsorgsfullt som ett pappersflygplan, tejpar kanterna, suckar.
Ni har ingen… hm… typ bakelse? Också?
Hon tittar upp. Uppgiven.
Nä.
Nähäää. Nä-nä.
Vi har ju frysta säger hon sen, lyfter armen tungt och pekar där inne.
Fryst? Jag vill inte ha en fryst tårta. Jag ser för mig själv hur jag kommer ut med en fryst tårta som vi sen ska hem och micra i Banditens lilla kök; hur hon vinglande sätter en gaffel i den och säger åh tack! med väluppfostrad artighet.
Nejnejnej! Drar i mössan igen. Nej nej. Det blir bra med den där.
Så tar jag mitt marsipanbröst och går ut till Banditen. Kartongen får plats i ena handen, men hon står i ett moln av kyl-rök och ler med ögonen och Abbe snurrar in sig i kopplet och hela vägen tillbaka pratar vi om Barcelona och värme och hur livet blir annorlunda när man minst anar det.
Och hemma i hennes lägenhet igen stampar vi upp värmen i fötterna, jag blir yster och tar fram färgglada plastskedar och pratar om hur tårta ska ätas ur kartong för att smaka som bäst, och jag blir så ivrig att jag skär mig själv med brödkniven i tummen och Banditen får gå in på toaletten och hämta ett plåster.
Du får ett fint säger hon och ger mig ett rosa med fjärilar på.
Och det plåstrar jag fast så hårt att toppen blir alldeles lilablå efter ett tag, men det är det finaste plåster jag sett, det är det.
Så pillar vi bort marsipanen, jag tål inte marsipan, och sitter sen mittemot varann med varsin rosa plastsked och äter Sveriges minsta prinsesstårta rakt ur kartongen och dricker Mimosa och skålar över att Banditen blivit tjugofem och över det faktum att även om ingenting blev som det var tänkt i hennes liv, så blev det ändå bra.
Trots allt.
Över fyra timmar var jag där, hos henne, denna blonda, vackra, starka, paketöppnande kvinna som har fjärilsplåster och rosa plastskedar och funderar över TineK-lampor –
hon som plirar upp mot kökstaket och säger
man kanske skulle haft en även här?
med tårta kvar i munnen och med den onda armen på en kudde, övertäckt med en påse is.
Fyra timmar med den bästa Bandit jag vet, den mjukast själ ni kan tänka er, hon som bor i en etta en trappa upp och som är så lång att min panna nuddar hennes axel när vi kramas om jag inte står på tå.
∞
skor | a pair
byxdress | saint tropez
ringar | the jewelry
halsband | the jewelry (gåva)
kavaj | sheinside
sjal med mustascher | stylelevel
