Fredag.

Den känslan är speciell, alltid, och särskilt idag då vi förbereder oss för att packa bilen och åka till Västkusten direkt efter jobbet för en helg av havsluft, pappakramar och yttepyttelite arbete. Jag ska fota framtida inlägg åt Sleepo så det är arbete av den själsligt glada typen; den som alltid ger mig lite färg på kinderna och får hjärtat att slå fortare.

 
 

 
 

Orden är lite slut idag, förlåt.

Men just nu stormar det lite inombords, det blir ju så ibland, och när det stormar är det svårt att höra orden – ungefär på samma sätt som det är svårt att koncentrera sig på någonting annat än det där ljudet som vinden gör utanför när man sitter inne i ett hus i blåsväder.

Så idag får ni mest hålla till godo med en liten hälsning

ett litet hej, en kram

och en längtan till Västkusten för den där havsluften och det där ljudet min pappas skratt gör inne i bröstet när man sitter i hans famn och lutar huvudet mot det.

Vi ses ju imorgon igen.

Tills dess –

ta hand om er.

 

 

 
 

Jomen, jag fyllde ju år i tisdags.

33 för att vara exakt.

När slutade man minnas hur gammal man är, eller är det bara jag? Nu för tiden när någon frågar måste jag tänka efter innan jag svarar, för jag är inte riktigt säker.

Vad fyller jag nu? fick jag fråga mannen hela veckan innan. Är det 33? 32? 34?

Det spelar liksom längre ingen roll.

 
 

 
 

Och jag fick världens finaste presenter! Världens.

Av mannen (och Buse såklart, han är mycket generös) fick jag en klocka jag dött efter hur länge som helst; en lite herrinspirerad sak från Michael Kors med guld och blå urtavla. Kärlek på den, alltså. Och så fick jag påfyllning av den enda skönhetssaken i världen jag helt enkelt inte klarar mig utan; Cliniques dark spot corrector serum. Världsbäst. Jag får panik när det börjar låta ur pumpen och man vet att den snart, snart är slut. Min hy klarar sig inte utan.

Och så fick jag böcker! Böcker är bra.

 
 

 
 

Banditen hade såklart skickat paket. Hon gör sånt, tokan, skickar grattiskort med ballonger på till Buse när han fyller år och skickar ljuvligt pastellrosa, prassliga paket till hans mamma när det är hennes tur.

Jag älskar henne hejdlöst för det där. Omtänksamheten. Punktligheten. Det är få förunnat att få ha en sån människa i sitt liv.

 
 

 
 

 
 

Av henne fick jag en fantastisk, supermjuk tedysjal i vitt och det nättaste lilla Lite Kalabalik-armband man kan tänka sig.

Är inte det kärlek, så säg.

 
 

 
 

Och så blommor såklart.

Eller ja, inte såklart – jag blir lika chockad varje gång det kommer. Till mig liksom, vem skickar blommor till en gift morsa på landet. Men jo; det gör min Petra, vacker bukett så fint ihopsatt att jag undrar om hon inte gjort det själv. Och Tailsweep!Hur fint?! Kan inte nog berömma de där (och har du en blogg så för guds skull signa upp dig hos dom på momangen).

Och annars?

Annars gick, som ni vet, dagen åt att måla sovrummet i Kalklitirblått, fotografera sänggavel och pussa på den vackraste mannen i världen och den där lilla virrtotten med lockarna som jag fortfarande inte för mitt liv kan begripa hur vi lyckades så bra med. Och på jobbet igår fick jag ett tjusigt armband från Helle och en helt fantastisk bukett med tulpaner och rosor av Nelly.

En ljuvlig födelsedag, med andra ord.

Trots att det slutat vara viktigt hur gammal jag egentligen blir.

 

 

 
 

Vet ni?

Jag måste ha världens finaste läsare.

Jag tjatar om det, det är jag medveten om, men om ni bara visste hur mycket ni ger tillbaka. Hela denna våg av kärlek ni skickat mot mig bara de senaste veckorna; alla dessa mail som strömmar in, alla dessa berättelser och små inblickar i ert liv. Från er till mig.

Går inte att tacka för nog.

Och jag försöker svara på de flesta frågor ni har så gott jag kan, och jag är ledsen om det ibland tar tid eller om jag glömmer. Men jag ska försöka svara på de vanligaste nu också, så jag vet att det blivit gjort.

Som var jag hittar alla Buse-kläder. Det är mycket Zara och små nischade barnbutiker som Lucky Little Me, jag älskar märken som The Brand och Mini Rodini för att nämna några. Och ett tips om man vill köpa de där speciella ”märkessakerna” då och då utan att bli ruinerad (de växer ju trots allt en del) är att passa på när det är kampanjer. Som nu när Miinto har kampanj tills imorgon till exempel som jag skrev till några av er (20% i tre butiker här, hittade en superfin mysdräkt till Buse från Levis) eller när kedjorna har vinterrea. Skriv upp er på nyhetsbrev! Då missar man det inte.

Kalklitir. Åh, denna färg! Den funkar på de flesta underlag (inte hårdlackade bord, eller oljevaxade kanske) och ska målas med pensel. Nu säljer Inreda.com den och har leverans nästa vecka. Två strykningar får man räkna med, men vi klarade oss med en i vardagsrummet så man kan ha tur också. Jag ska göra ett mer utförligt inlägg, jag lovar.

Och boken? Ja ni; jag tror inte det kommer en bok. Jag har ju liksom inte tålamodet till en hel berättelse; jag börjar alltid men tröttnar och börjar på nytt. Jag har så mycket saker att berätta men det är många, små saker – såna som kanske lämpar sig bäst i bloggform. Vad vet jag. Men bara det att ni vill att jag ska skriva en bok och att ni vill läsa den får mig så varm att öronsnibbarna blir röda.

Och fortsätt för guds skull att berätta för mig vilka ni är och vilka ni har varit; och fortsätt att skriva åh skulle du inte kunna skriva om hur det var när… för det ger mig idéer och energi och snälla kom ihåg att jag är så fantastiskt glad för er

varenda en.

Så tack.

Det var ju mest det jag ville säga.

 

 

 
 

Kära Emma.

Hur gammal är du när jag önskar att du läser detta? 13, kanske? 14?

Oavsett.

Till att börja med så vill jag säga att jag vet att du är arg. Så arg. Och ledsen. Jag önskar att jag kunde ge dig en förklaring på varför men förutom det uppenbara, det som vi båda vet, så tror jag tyvärr bara att det är sådär. Att vara tonåring. Det är en del av livet, även om du himlar med ögonen när du läser det nu och tycker att det är en klyscha, så är det så. En del av livet. Jag kan trösta dig med att det går över.

Kanske inte direkt. Kanske inte allt. Du kommer få gå i lite KBT också, hos små korta män som du tycker väldigt mycket om och som du senare ger en actionfigur föreställande Freud och inte alls förstår att det kanske inte passar sig att ge presenter till sin KBT:are. Men det gör inget. Du är sån. Du kommer skicka ett träd till din tandläkare också efter en rotfyllning, det borde väl säga det mesta.

Men iallafall. Det går över, det där arga och ledsna, när du bara blivit lite äldre och hormonerna får plats i kroppen igen och det som är kvar bara är sånt som inte lite KBT inte kan fixa.

Men om vi startar från där du är nu så finns det väl lite jag antar att jag skulle vilja säga. Om du har tid att lyssna? Jag vet att du är rastlös, det kommer du alltid vara. Och du har Dr Martens och förmodligen nån konstig färg på håret (som såklart inte alls är konstig utan döfräck) och äter lösgodis ur en såndär liten vit papp-påse med några färgade runda ringar på. Men, iallafall, ge mig någon minut:

Du är kär. Jag vet det. I Fidde med de bruna ögonen, han som är nougatfärgad i skinnet och som doftar ketchup och har en lägenhet ordnad tack vare att han går under LVU. Jag vet att du vet vad LVU betyder just på grund av honom, och det gör ingenting. Vad jag vill säga är; fortsätt att vara kär, på precis samma sätt. Okej? Han kommer såklart lämna dig hundra gånger till för den där blonda exflickvännen och din mamma kommer inte alls tycka om honom och en eftermiddag kommer du gråta i hans trappuppgång eftersom han gjort slut och din mamma kommer att få komma och hämta dig och tycka ännu mindre om honom –

men han är din första kärlek, bara din, och en dag cirka femton år från nu kommer du få höra att han inte längre lever, och då kommer alla de där minnena bara vara dina. Din hyllning till honom. Så fortsätt att älska honom med den där intensiteten som tyvärr inte kommer att någonsin komma tillbaka i samma form igen (förrän fem, sex år senare när du är på ett kryssningsfartyg och kysser en föredetta strippa i fören men det tar vi sen) och han kommer alltid vara speciell. Fortsätt att gå tillbaka till honom och hans luvtröjor och hans hand som alltid är småstads-kall i din och alla de där festerna där polisen kommer vareviga gång för att ni för på tok för mycket oväsen. Och hans tatuering, fortsätt att titta på den. Den, och de där bruna ögonen, glömmer du aldrig.

Sen; alla festerna som kommer? Gå på dom. Gå på dom och lev och skratta och lek sanning-eller-konsekvens och kyss alla de där pojkarna och var ute de där nätterna när din mamma tror att du sover hos en kompis (vilket du i och för sig gör) och vandra de där grusvägarna ner till sjön och var förälskad i flera samtidigt och håll någon i hand som doftar diesel och öppen eld. Du vet, och jag vet, att du är skötsam. Med tonårsmått mätt, vill säga.

En kväll kommer du bli bjuden nånstans jag inte minns nu, av han den där killen vars namn jag också tappat men som körde och kvaddade sin pappas bil på grund av att solen bländade honom du vet, på en fest du måste gå på. Du kommer att smaka grekisk sprit och bada badkar med kläderna på och se på en stjärnhimmel och sen gå på dans nånstans dit det också bara är grusvägar som leder; och du kommer att vara lycklig. Alla de där kvällarna är dina och jag vill att du tar tillvara på dom, och jag vill att du skriver ner dom detaljerat i den där dagboken du har – för en dag, femton, sexton, sjutton år från nu kommer du att sitta i en soffa i ett helt annat liv och läsa alla de där berättelserna och vara så förbenat tacksam över att du faktiskt har levt. Över att du inte bara har funnits till, utan att du har levt. Att du har skrattat och gråtit och förälskat dig och haft bästa vänner vars rum du sovit i nästan mer än hemma, att du har sett så många stjärnhimlar mellan grantopparna och fått känna så många fjärilar i magen på grund av att du faktiskt kysste alla de där pojkarna jag tjatar om – och jag vet att det pratas lite, men låt dom prata. Det är en småstad och du sticker ut, du kommer alltid sticka ut – du är för guds skull en kvinna som skickar träd till tandläkare! Så, folk kommer att prata om dig hela ditt liv, men det är bara du som måste komma överens med dig själv, och det lovar jag att du kommer att göra. Så kyss någon till. Det skadar inte. Kasta dig handlöst.

Du kommer att träffa en smal anarkist med slips och han är ingenting att ha, det vet du redan, men det går över. Du kommer att åka på kulturläger i Kalmar och bli lite sjuk i huvudet av för lite sömn och du kommer att förälska dig i en spirande graffiti-konstnär och färga håret grönt med vattenfärg och tro att du aldrig någonsin igen kommer att få uppleva känslor på det sättet som du gör under den veckan. Och på sätt och vis stämmer det, men det beror mer på att du sovit kanske tre timmar på sju dagar och går i en teatergrupp på dagarna med ledare som i ärlighetens namn nog borde medicineras, men den där sista natten när ni alla bestämmer er för att rymma så undrar jag om ni kanske inte borde genomfört det ändå. Ett litet tag bara. Det kunde varit kul. Men du kommer inte att rymma, du kommer att bli hämtad dagen efter som ett vrak av din mamma och sen kommer du att sova i veckor och gråta över din graffiti-konstnär (och nej han är inte från Iran som du först tror, han är från Norrköping – de är svåra att förstå där uppe) men försök att även komma ihåg hans rakade vän med ögonfransarna, Simon, för honom kommer du av en slump att springa på tretton år senare i Malmö och han kommer att se precis likadan ut, och du kommer att få veta att han var hemligt förälskad i dig på den tiden och det kommer att göra dig glad.

Det är mycket som du gör nu som kommer att göra dig glad när du är dubbelt så gammal.

Ska vi ta dina vänner igen? Emma & Marre. Håll så hårt i dom som jag vet att du gör, för en dag, även om det känns otänkbart nu, kommer du att flytta ifrån och växa bort och du kommer inte ha mer än en skugga av deras liv kvar i ditt tack vare Marre som du hittat på Facebook. Du vet inte vad Facebook är, men det är något som kommer påminna dig om, när du blir äldre, hur viktigt det är att älska i stunden när du är yngre. För tiden delar människor, och de som varit allra närmast kan någon gång bli någon som du bara ser på bilder och läser korta meningar om och slås över att du inte lägre känner. Och Emma? Henne kommer du inte hitta. Ryktet säger att hon hittade sig en norrman och flyttade dit och gifte sig rikt. Jag vet, svårt att tro med tanke på att hon har folie på huvudet och dejtar män som rånar postbilen, men så blir det alltså. Ni tre kommer inte alltid vara ni tre, så ta hand om varann lite extra och skriv några rader till i dagboken som snart kommer vara en roman.

Och du;

längta inte bort så förbaskat.

Det är det enda jag skulle kunna råda dig om att ändra på.

Längta inte bort.

Jag vet att just nu vill du bo i storstaden och vara någon och du kan aldrig någonsin tänka dig att stanna kvar bland tallar och rashöns och udda raser av hundar. Och jag vet, det värsta du kan tänka dig är att bli som din mamma. Men vet du vad?

Även det kommer att gå över.

Du kommer att flytta, snart, och du kommer att få din storstad och din puls och dina ambitioner – men en dag kommer du vakna upp och det kommer att slå dig att du längtar efter precis de sakerna du nu så förtvivlat försöker komma ifrån. Du kommer vilja ha lugn och stillhet och ro, du kommer längta efter tallar och grusvägar och även om det är det minst troliga du kan tänka dig just nu så kommer du sakta men säkert förvandlas till din mamma. En lite mjukare version, lite rörligare, lite yvigare på handen och lite lättare till jag älskar dig – javisst – men du kommer att ha oljerock och Busnel och hundar och du skulle mycket väl kunna tänka dig ett par rashöns i trädgården om det inte vore för det faktum att hundarna med största sannolikhet skulle äta upp dom. Ja, så som mammas hundar gör med hönsen ni har där hemma nu.

(Men nej, de stickade tröjorna med ankorna på kommer du inte vilja ha. Du kan vara lugn. Allt går inte i arv).

Så.

Vi får ta en liten paus här. Jag vet att du är otålig.

Jag ville mest bara skriva till dig och säga att

ja

att det blir okej. Det blir bra.

Och tack; för att du lever så mycket att du idag gör mig lycklig.