Min pappa.

Som jag älskar honom.

Denna mullrande, bullrande klippa av trygghet; denna långa man med armar som räcker två varv runt, denna björn av skratt som är så synonymt med god mat och vila och som alltid doftar svagt, svagt av sherry från nån sås som står och puttrar i köket.

Av honom har jag fått min Dumlekärna; det där mjuka, sega i mig som ligger under det jag fått av min mamma –

det tunna lagret av chokladknaprighet och motstånd.

Jag är lika glad för de båda.

 

 

 

 

 

 

 

Han tog emot oss i fredags kväll, varm som en kamin, när vi var trötta av en lång bilfärd och när jag var trött in i själen även av annat;

han hade lagat födelsedagsmiddag bestående av svampstuvning, skaldjurssoppa, champagne, hummer, räkor och havskräftor, han höll mig nära i köket medan vi väntade på maten och berättade att han älskar mig –

på det där sättet han alltid så otvunget gör och som jag på precis lika sätt försöker göra mot Busen, och just där

i hans kök

känner jag att det är okej att vara liten igen. Att säga jag är så trött, pappa och luta huvudet mot hans bröst och få ge upp ett litet tag. Jag vet ju så väl att han tar över.

 

 

 

 

 

 

 

 

Så har egentligen hela helgen varit;

en slags retreat.

Bara mat på mat på mat och timmar av terapiliknande samtal över bordet – vi har en slags tradition i det där; att sitta mittemot varann och dricka vin och äta och gräva i varandras inre tills den gråt som behöver gråtas kommer ut, från någon av oss, och det efteråt känns som att ha gått i regn.

Jag minns hur chockerande det var för min man första gången. Hur han satt med runt det där bordet och såg från den ena till den andra med stora ögon och svalde, och stelnade till när han fick frågan

vad är kärlek för dig?

redan under förrätten.

Nu är han van, nu deltar han lika självklart som om det alltid varit så, och lutar sig tillbaka i tysthet när vi närmar oss områden där bara en pappa kan trösta sin dotter.

Han är min andra klippa, den där. Jag tror aldrig han kommer förstå hur mycket.

 

 

 

 

 

 

 

Tyvärr var pappas fru borta i Stockholm över helgen, annars är hon med som en mjuk vind mellan rummen och håller min hand som om hon aldrig gjort annat och pratar om bloggen och får Busen att fnittra av lycka. Men det gick bra såhär också; min man, min pappa, Busen och jag. Och Västkusten – den som alltid tar hand om mig. Alltid.

Och Busen kom ihåg sig från i somras, pratade om stooooor klabba! och pekade mot havet, och åt pappas skaldjurssoppa med samma frenesi som om han vore strandsatt – om pappas fru är en mjuk vind mellan rummen är Buse en mindre tornado –

men en snäll, varm, kärleksfull, nyfiken sådan

som mest vill bäras runt av morfar och knacka på klockor och städa golven och tömma skåpen på innehåll. Och morfar låter honom hållas; bär honom som en liten fågelunge i björnfamnen och bullerskrattar så Busen hoppar och berättar sagor som får hans små barnögonfransar att klippa av spänning.

 

 

 

Det var en helg för oss;

 

 

för mig och mannen och pappa och Buse och för det som aldrig kunde bli,

det var en helg av sömnighet och promenader och mättnadsvärme inifrån och ut, det var soffstunder och fotograferingar och tårar och skratt, och min mans starka hand i min under ett täcke en trappa ner med Busen snarkande mellan oss som ett godståg man hör på avstånd.

Familjen, oavsett vilken form den än må ta, är det enda som på riktigt får mig stilla.

 

∞

 

flerfärgad stickad tröja | sheinside     sjal | stylesnob
busens onepiece | levi’s

 

 

 

 
 

Lugnet är så påtagligt här.

Vi ger oss ut på promenader när höstsolen ligger lågt och gatorna är blöta av regn -det gula ljuset gör dom nästan gyllene och bländande där vi vandrar småvägarna fram längs vattnet och slås över hur stora kontrasterna är här mellan säsonger.

Den här tiden på året är badgästerna borta, gatorna stilla och buorna har stängt sina dörrar med tvärslå och inväntar sommar igen.

 
 

 

 

 
 

Och när solen går ner är det över stilla vatten;

vi ser en säl som klyver ytan med sin skäggiga nos och vi hör måsarna cirkla över fiskebåtar som kommit i hamn men annars är det just

stilla

på det där sättet jag verkligen behöver just nu och som får tiden att kännas som sirap, fast den behagliga sorten. Samma typ av sirap som pappas skaldjurssoppa ger någon timme senare i magen; jag äter lugnet med sked på middagarna och sitter sen med benen i knäet på mannen i soffan och ser på så mycket bättre med tunga ögonlock och gäspningar i handflatan.

Det här stället; alla dessa små hus som är som kastade ut bland klipporna och fått växa där de hamnat, alla dessa nu tomma gator och små trädgårdar; all denna vita panel blandat med blåa detaljer och dessa äldre som står utanför den lokala ICA-butiken med krokiga ryggar och pratar med varann över en väntande tax –

är det bästa stället jag kan tänka mig för att bara hålla sig i lugnet.

 

∞

 

jacka | sheinside   ±  stickad tröja | valerie/country dreams 
kjol | malene birger  ±  skor | superdry  ±  solglasögon | le specs

 

 

 

 
 

Nu är vi här.

Bland de mattgråa klipporna och det lugnare tempot och den där luften som gör att man sover länge och djupt och vaknar med kuddskrynklor i ansiktet.

Och hos pappa; som doftar svagt av tång och har en famn som får plats med alla, och som jag kan höra leka med Busen en våning upp.

Däääääär! tjuter Busen förtjust. Bååååt!

Och pappa mullrar mjukt till svar.

 
 

 

 

 

 

 

 
 

Så jag säger godmorgon från Västkusten;

från måsar och svag sol och en mullrande pappa,

från ett hjärta som fått tömma sig lite igår över svampstuvning, skaldjurssoppa och hummer medan vinden knackade på utanför och flaggstångens linor piskade mot träet.

Det är så skönt att ha någonstans, som inte är ens hem,

men där man likväl är hemma.

 

∞

 

kimono | spell    armband med sten | lite kalabalik
lakan | ewa i walla    armband med hamsa | dogeared
vitt läderarmband | gåva från Helle