jacka (gammal DAY) cashmeretröja här jeans här vinter-ldir här stor sjal/halsduk här
Ja, så var man gravid igen.
I vecka 12 för att vara mer exakt, så inte särskilt långt gången men inte purfärskt heller – tillräckligt för att inte kunna suga in magen ens om jag försöker. Och jag mår, precis som förra gången, strålande. Just det där med att vara preggo är jag mer eller mindre gjord för tydligen. Värre var det med förlossningen, den var jag väl inte direkt gjord för antar jag. Om man skulle fråga de stackarna som var med, iallafall.
Inget illamående alls, inga krämpor, ingenting. Sist hade jag väl två, tre dagars illamående om jag inte minns fel, innan jag kom på att det där med att äta var bra skit. Jag gick visserligen upp drygt 35 kilo och blev Tommy Körberg, men hey. Jag mådde inte illa.
Den här gången känner jag mig inte ens särskilt gravid, som om kroppen inte får samma chock. Däremot är hungern precis lika ständigt närvarande som när jag bar på Buse och byggde 35 kilo av limhamnsbomber, så jag lär ju inte vara en av de där mammorna som joggar in på sjukhuset, ploppar unge och sen joggar ut i samma jeans som hon hade innan hon blev gravid.
Eh.
Nej.
Jag är precis lika hungrig och han eller hon där inne är precis lika intresserad av kolhydrater, kalcium och bubbelvatten som Buse var. Kolhydrater är fiiiinfina saker för det här preggot; gärna fluffigt vitt bröd med räkost, lagrad gréve, pasta –
allt sånt som verkligen borgar för en fast känsla i kroppen ni vet. Mycket struktur och fasthet ger det. Så att…
Men jag är helt okej med det där. Jag är tillfreds med att när jag är gravid så är jag en mycket rund kvinna som tycker mycket om pasta och det finns inte så mycket att göra åt. Jag menar; ska jag behöva spendera de närmsta månaderna med att gå som en anka, få Körberg-näsa och säga välkommen tillbaka till mina Sagan om Ringen-fötter så ska jag fan få äta lite pasta. Så är det bara. Det går ju över. Och jag resoner lite som såhär att jag har ju en ganska imponerande mängd hud över sen förra gången, och det vore ju tråkigt om den inte skulle komma till användning.
Annars? Ingen skillnad. Inte mer än att jag den här gången inte är lika besatt av Oboy, men att jag däremot har utvecklat en något oroväckande hormonförälskelse i Hasse Aro. Jag älskar Hasse Aro. På kvällarna bullar jag upp kuddarna bakom ryggen och så sätter jag igång ett avsnitt Stalkers på viaplay och sen är det Mummy Time. Där ligger jag och äter räkostmacka och suktar efter Aro, som nån slags modern version av Grottbjörnens Folk.
(Ja jag vet. Hasse Aro. Wtf).
Vad kan jag säga? Det är hormonerna, det är det garanterat, för jag har inte sett åt honom innan det kan jag lova och nu är han den saftigaste skinksteken i Sverige och kan ätas utan både rödvinssky och tillhörande kolhydrater.
Men ja. Jag är preggo igen.
Ska bli spännande att se vart detta slutar.
