Vet ni vad ni är bäst på?
I yrkeslivet?
Jag tror att det är ganska viktigt det där. Att försöka ta reda på vad man faktiskt gör allra bäst, och sen försöka hitta ett arbete där så stor del som möjligt av tiden går åt till att göra det man gör bäst. Och det man sporras av.
För det är ju inte alltid så att det man gör bäst är det man samtidigt sporras av. Har ni tänkt på det? Man har ju så många olika lager i sin personlighet att det ibland kan vara svårt att särskilja på vad man älskar för att man brinner för det, och vad man älskar eftersom man gör det bäst.
Jag, till exempel, får ofta höra att det jag gör bäst är att skriva. Att jag borde skriva, hela tiden och jämt, att jag borde producera böcker och artiklar och dikter och texter och gud vet vad. Att jag borde jobba med det; ha det som heltidssyssla.
Själv skulle jag inte kunna tänka mig något värre.
För jag älskar att skriva, men jag älskar det som en bisyssla. Och förmodligen just för att det är en bisyssla. Och det kan låta märkligt, men det sporrar mig inte. Det kan vara meditativt och uttömmande och skönt, men jag triggas inte av det. Förmodligen för att det inte utmanar mig, men förmodligen också för att jag fortfarande har lyxen att göra det för att jag vill.
Inte för att jag måste.
Inte för att dra hop till huslånet eller för att betala räkningarna eller för att leva; utan bara för att det är sprunget ur vilja och kärlek.
För att jag väljer att göra det.
Men på jobbet –
det som betalar mina räkningar och mitt huslån och som är det jag lever för
så är jag bäst på nedslag. Attacker. Små, korta, intensiva åtgärder som kräver handling och helikoptersyn; när jag får kastas in nånstans där det inte fungerar och snabbt hitta nyckeln till varför. Jag är bäst på att få saker och ting gjorda fort, på att vända trender och driva upp entusiasm.
Och det sporrar mig. Något vansinnigt.
Förmodligen för att det varje dag är lite, lite för svårt och att jag därför måste anstränga mig. Komma hem trött och fundersam. Och för att jag genom mina blixtinsatser får lov att känna mig bra vilket är en gigantisk sporre för mig. Att få prestera, visa resultat, slå förväntningar. Få sitta med uppdragsgivare som ler och nickar gillande, få känna mig stolt.
Jag är mindre bra på det som kommer sen. Förvaltandet. Jag hatar förvaltande, det får mig att mögla och bli full av mossa som ett gammalt stubbtroll. När något fungerar och flyter har jag ingenting där mer att göra. Då är det dags för andra att ta över – såna som är bäst på förvaltande, och inte jag. På samma sätt trivs jag inte i miljöer där jag inte får lov att vara bra; där jag får för mycket samtidigt, där jag ska hålla så mycket flytande att allting är okej men ingenting är strålande.
Jag gör inte okej. Det är inte för mig.
Antingen ska jag ha möjlighet att göra strålande, eller ingenting alls.
Jag tror att det är viktigt det där; att reflektera över vad man gör bäst och varför, och vad man gör mindre bra. Och att det är helt okej att göra mindre bra, att man inte kan briljera på allt.
Och att man, så långt det är möjligt, försöker sätta sig själv i situationer där man allt som oftast får känna sig strålande.
