Har ni sett bilder från Banditens hem? Där är så himla fint.

En lägenhet med ljus så mjukt att man vill bada i det, och med små detaljer här och där att stanna upp och titta på. Hennes hem är som hon själv är; mjukt, inbjudande, pudrigt och feminint.

Vi tar en liten titt, vetja!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Varenda gång jag är där får jag liksom ro i själen. Tror att det är färgerna som gör det, enkelheten, och så det där ljuset såklart. Det där ljuset som man bara inte kan få i en gammal skånelänga (även om en gammal skånelänga har så mycket annan charm till dess fördel).

Och på måndag är det dags igen!

Då ska jag hem till vår älskade Bandit och bli bortskämd med sånt hon alltid skämmer bort en med; mat och omtanke och samtal om sådant som skiftar mellan det mörkaste djupa till det ljusaste ytliga. Och så ska vi vrakfiska! Om det inte är storm vill säga.

Och nu har ni också sett en liten bit av var jag är när jag är där.

Är det inte vackert, så säg?

 

 

 
 

Efter att ha varit Dior-frälst i många år vad gäller solskydd måste jag nu erkänna att jag har hittat en ny favorit. Clarins! Lite billigare, håller brännan galet bra och skyddade perfekt mot den starka solen när vi var på Grekland.

Inte ett så ljuplodande tips som poesi av Tikkanen kanske, men likväl ett tips nu i semestertider.

Nu ska jag fira in semestern med mannen och hålla fredag.

Ta hand om er.

 

 

 

 

 
 

Det startar bra.

Med så mycket värme att gräset blivit fritt från dagg, låg sol över fälten och lyckan i Busen över att bonden är ute med sin traktor på åkrarna strax utanför och river upp moln av damm i morgonsolen.

Idag ska vi bara ha tid.

Till kodja och blåbär och varann; till att sitta ute under parasollet och dricka kallt och rulla den där tennisbollen fram och tillbaka över gräsmattan. Till att sova middag och sen åka till stranden för att doppa fötterna i ett kyligt hav och fylla badkläderna med sand.

Nu har ledigheten börjat.

 

 

 

Minns ni?

Jag skrev i Grekland att jag skulle berätta något för er; ni nyförlösta.

Ni som kanske nyss kommit hem från förlossningen, ni som har ett knyte i famnen och är så trötta att ni inte längre minns hur man sätter på tv:n – ni som har ett tunt lager is på känslorna och undrar om det är såhär det ska vara. Egentligen.

Vet ni?

Det kan vara så.

Kanske älskar ni inte på en gång. Kanske förväntade ni er himlamusik och tårar av glädje och oceaner av energi; kanske trodde ni att hjärtat skulle svämma över varje dag och har nu rädslan som ett vattenfall längs ryggraden. Om något är fel. Om ni inte ska känna så som ni gör. Om ni inte räcker till som mamma, om det ska vara sådär nu i arton år framåt med tröttheten och kämpandet och den där förvåningen över vad det egentligen var som hände.

Kanske älskar ni mest i hela världen? Det är okej. Då är kanske inte den här texten till er, utan till någon i er närhet. Kanske gör ni inte det? Det är också okej.

För vet ni?

Det blir bättre.

Jag lovar.

Det blir bättre.

Om ni inte är på en så djup plats att ni inte har ork att ta er upp; för då behöver ni sträcka ut handen till någon och säga jag behöver lite hjälp nu. Jag mår inte så bra. Men om ni har fast mark under fötterna, även om den gungar, så ska ni veta att det går över.

Det kommer inte alltid att vara sådär.

Ni kommer inte alltid att ha den där isen, den där rädslan, den där känslan av att vara inbäddade i något ljuddämpande och att inte längre veta vem ni är. En dag; kanske när knytet är sex månader, åtta månader, tio månader, ett år; så kommer ni att drämma rakt in den där väggen av kärlek som det så ofta skrivs om. Kanske när han lägger sin arm om din hals för första gången, kanske när hon ger dig sitt första skratt, kanske när han ligger i din famn febertrött och sträcker upp handen för att klappa dig på kinden med mjuka fingrar som för att säga jag älskar dig för att du tar hand om mig.

En dag sover hon bättre, pratar han mer, kan du sitta där mittemot ditt knyte och kommunicera. En dag förstår du till etthundratio procent varför man skaffar barn, varför man fortsätter. Varför de där första månaderna var nödvändiga för allt som kommer sen. Då kommer du att älska dig in och ut och glädjen – glädjen får inte plats. Inte ens i bröstkorgen.

Så nu säger jag till dig vad jag önskar att någon sagt till mig för snart två år sen och till alla de rädda, trötta mammorna jag pratat med sen jag själv fick barn:

Det blir bättre.

Jag lovar.

Okej?

Det blir bättre.

 

 

Vet ni?

(Klart ni vet, jag har ju tjatat om det i veckor).

Idag är det semester.

Okej, inte riktigt ännu, men om ca tio timmar stänger jag ner datorn, kramar kollegorna hejdå och kör hem. Till lutande huset och Busen och flickorna och mannen och ett hav av tid som just nu känns oändligt. Jag ska grilla och skratta och pussa Buse och åka båt och besöka Västkusten och träffa vänner och hålla min man i handen på små gator där solen står lågt på väg ner. Jag ska ta årets första dopp i svenskt hav, fiska krabbor, ha sidentunna klänningar med bara axlar, sova länge, dricka lemonad och bli svagt nougatfärgad av solen. Och så ska jag leva extra allt, med strössel på toppen.

Så den här morgonen startar jag med jordgubbar, vaniljyoghurt och den här plattan:

 

 

Herrejisses vad det ska bli härligt!