Ibland så får jag frågan om det där.
Välmåendet. Lyckan.
Ibland på det mjuka, nyfikna sättet – är du alltid så glad? hur har du lärt dig att hantera motgångar? Ibland på det lite vassare, kantiga sättet
ingen är väl sådär glad hela tiden, heller, alla har vi problem
och båda två mynnar ut i samma fråga, samma grund:
har du inga motgångar?
Och jo. Det är klart jag har. Det har vi alla.
Men jag har försökt att förklara det i kommentarer ibland, försökt att få fram vad jag menar, men kommentarer läser inte alla och därför försöker jag skriva det nu igen.
Är ni med?
Jag har motgångar.
Mängder av dom. Stora motgångar, små motgångar, det som kallas ”vardagliga problem” och som är en del av livet; av att vara människa. Jag har inte haft det lätt alla gånger, jag har drabbats av saker när jag växte upp och saker när jag var yngre som nog får räknas som mer än ”vardagliga problem” och som har gjort mig till den jag är. Så är det, bara. Jag har sett saker, upplevt saker, formats av saker – jag har haft sorg och jag har haft rädsla och jag har fått lära mig hantera situationer som kanske inte varit optimala, men de har varit just det.
En lärdom.
Tack vare det så har jag lärt mig att uppskatta det vanliga livet, de vardagliga sakerna, det jag lever i nu. Och jag har lärt mig att hantera motgångar, axla svårigheter, ta mig igenom snårskog – allt det där. Och ja, jag är positiv till naturen. Jag tror att det är just det, positivismen, som håller mig i det tillstånd som engelskan har ett så vansinnigt bra ord till och där svenskan faller kort:
sane.
Och jag vet att jag nån gång, för längesen, sagt att jag kanske en dag skulle berätta men med åren och med att bloggen har växt så har jag förstått att nej; det kommer jag aldrig göra. För då berättar jag också om andra människor, kastar ljus på såna som inte själva gjort det valet. Och det är inte schysst. Därför håller jag tyst.
Men om vi ser på vardagen så lovar jag att jag drabbas av samma saker som de flesta andra. Jag kan vara för stressad eller för pressad, jag kan bli orolig över saker eller arg på saker, jag kan vara ledsen över vad som egentligen säkert är bagateller och jag kan känna missnöje över sånt som sker. Men nej, det är inte de sakerna jag skriver om. För vet ni? Det går över. Jag har lärt mig det. Alla dessa små saker är bara en del av att vara människa, och de kan komma som en blixt ibland och jag kan sura i en timme eller i en kväll men
det. går. över.
Därför lägger jag ingen tid eller kraft på dom i skrift, därför ventilerar jag inte ilska eller frustration. För det är en så liten del av min vardag och. det. går. över. Alldeles strax så har jag kommit på hur jag ska hantera det, hur jag ska ta mig ur situationen eller påverka mitt liv till det bättre och det är där jag vill ha fokus. För den biten, glädjen, är så mycket större. Och skrivna ord, precis som sagda, sitter kvar.
Dessutom;
vissa saker är bara mina, och de känslorna är en del av de sakerna. Ilska, sorg, vadsomhelst är sådant som för mig är privat. För jag är inte klar med dom just när det sker, jag har inte hanterat det. Då pratar jag oftast inte med bekanta heller; jag hanterar det i första hand själv, i andra hand med de som är mig närmast. Pratar av mig, frågar, får stöd. Och sen är det över. Alla är vi olika där, men så fungerar jag. Vissa saker är liksom mina, kärnan i mig. Och de ger jag inte ut till alla som orkar lyssna. De ger jag med öppen handflata till någon som ser mig i ögonen, och som vet mer än mig än alla andra.
Det var de vardagliga problemen, det. De påverkar mig helt enkelt inte så mycket att jag låter dom ta över. Istället fokuserar jag på det andra, det som kommer sen. Och jag är en glad person, och jag vill förbli en glad person. I den mån jag kan värna om det själv.
Och sen kommer vi till de stora sorgerna i livet.
De som bara drabbar en, de man inte kan ta sig ur eller påverka. När någon man älskar dör ifrån, eller när man själv eller någon nära drabbas av sjukdom, eller något annat som rubbar livet så djupt ner i rötterna att man tror att man aldrig någonsin mer kommer kunna gå upprätt.
De händer ju tack och lov inte så ofta. Men de händer.
Och nej; de skriver jag inte heller om. Skulle aldrig göra.
Av precis samma anledning som jag inte pratar om det med främlingar – det är mitt och det är för nära och för hudlöst. Såna saker hanterar jag med de jag älskar eller med terapi eller med andra som på något sätt är mig så nära att jag inte riktigt vet vart jag slutar och vart de tar vid. Som när min mormor dog. Inte skrev jag om det här. Hur skulle jag? Jag var en våg av sorg, ett hav, jag var så bottenlös och så uppe i det att jag aldrig någonsin skulle få för mig att visa mig så naken. Jag kan berätta om det nu, efteråt, för nu är det bearbetat och även om jag aldrig någonsin kommer bli kvitt sorgen så är det iallafall på armlängds avstånd och jag kan se nyktert på det och resonera och veta vad som är ut och vad som är in. Då är det ingen fara. Men när jag är mitt i? Aldrig.
Jag kan förstå att man som bloggläsare känner sig mycket närmre än vad man som bloggare gör, men det är fortfarande till stor del en monolog. 90% av er har jag inte en aning om vilka ni är. Vad som gör er rädda, glada, lyckliga. Vad som är kärnan i er. Det där tror jag är viktigt att man försöker komma ihåg. Att berätta om min djupaste sorg för så många tusentals skulle för mig vara samma sak som att stanna en okänd människa på gatan eller på bussen och säga
vet du? jag mår så otroligt dåligt just nu.
Jag kan stanna någon och berätta om min Buse eller min man eller mina vänner som får mig att skratta så jag kiknar, om rosorna vid min ytterdörr eller om känslan av svindel i kroppen när jag blir kysst –
men aldrig någonsin om min sorg.
För den är min.
Och det är inte ett val jag gör som bloggare, inte ett val jag gör för att undanhålla er någonting för att skaffa fler läsare eller för att vara elak. Precis på samma sätt som jag aldrig skulle kunna berätta om vissa saker bara för att dra mer trafik eller för att hjälpa någon eller göra någon glad, eller för den delen – för att göra någon ledsen.
Det är ett val jag gör som människa. Som mig. Och där finns det inga fel eller rätt, det finns bara integritet och känslor och olika sätt eller olika behov att hantera det.
Så.
Vardagliga problem? Nej, de skriver jag inte om för de berör mig inte i den utsträckningen. Och när jag är mitt inne i det är det mitt, och när jag är ute ur det har det ju redan passerat. Jag väljer att berätta om det vackra jag ser, om det jag gläds åt och det jag älskar. För det är naturligt för mig. För att det är lycka och för att jag försöker att välja lycka i så stor utsträckning jag själv kan i mitt liv. Och jag har ju det bra, så är det bara. Jag har en underbar Buse, är älskad, har vänner jag litar på och ett jobb jag sporras av. Jag älskar att skratta och gör det ofta och mest hela tiden och det gör mig mjuk, varmare, till en bättre person än vad jag skulle kunna ha varit. Och om någonting riktigt illa nån gång skulle hända så kommer jag fortfarande göra valet att välja bort att berätta om det kastar ljus på någon som inte valt det, eller (som i mormors fall) tills jag har ord för att ens försöka förklara hur det känns. För även om jag bloggar så har jag fortfarande delar som är reserverade enbart för mig eller för de jag älskar. Det har ni allihop; alla har vi lådor som är märkta med olika namn. Några av er har hundra namn på varje låda och öppnar dom gärna för att andra att se eftersom det är vad som får er att må bättre. Andra har inga namn alls utan bär allt inom sig som tunga musslor. Inget av det är rätt eller fel, inget. En tusshårig, vänlig man lärde mig en gång ramsan ”vad du känner är inte fel – vad du känner är rätt för dig”. Den glömmer jag aldrig.
Så, jo. Jag är precis som du. Och du och du och du.
Bloggen är bara min version av det.
