Magiskt vackert ute är det nu.

Jag tar promenader på kvällarna, bara för att komma ut ni vet, stoppar musik i öronen eller ringer någon och så går jag längs landsvägarna och andas luft och pratar och försöker att inte tänka på det där behovet som pockar på uppmärksamhet; det att t r ä f f a s. På riktigt. Se människor, samlas på kontor, äta lunch, sitta på en balkong.

Men ute är det ju vackert som sagt, jag tar backen ner mot ån och stannar på bron ett tag och njuter för det kan man ju också göra.

Vad gör vi mer?

Jobbar såklart. Rensar – jag har tömt garderoben säkert två gånger och sorterat om, jag har tvättat allt jag kan komma över. Vi bakar, steker pannkakor, läser böcker, lyssnar på musik, badar badkar, sopar plattorna utanför dörren, internetshoppar, väntar på solen, spacklar dörrar, gör hårinpackning, målar naglarna, sorterar bokhyllan, planerar Drömmens trädgård, pärlar, ritar och ser på film. Så visst får man gjort saker man kanske inte annars skulle gjort?

Men ändå;

rastlösheten!

Ibland finns den där inne, som en treåring, och flaxar med vingarna.

Åh nu är det den där LJUVLIGA tiden ute!

När termometern visar tio grader plus, vinden är helt stilla och solen finns med en redan när man vaknar. Och trädgården slår ut! Hade väldigt gärna sett den slå ut i Småland men det går ju inte just nu, så jag gläds åt vad som händer här utanför dörren istället och det går bra det med – för här sker något nytt varje dag känns det som.

Buskarna är ännu bruna men ser ni trädet bakom mig? Det har slagit ut! Och äppelträden blommar och det kan ju vara det finaste som finns; kvistar med äppelblommor. Så det var bara att ge sig upp med en sekatör och ta för sig lite.

Mmmmm vårvärme!

Önskar man kunde sitta på en uteservering nu med ett iskallt glas chablis och stora solglasögon och skratta sig matt med Banditen & Nelly men den gubben går inte. Det kommer ju sen igen såklart så det är bara att hålla ut, inte sant? Är så glad att jag iallafall har en trädgård att gå ut i, ett äppelträd att knipsa kvistar från och så mycket jobb att jag knappt ens hinner med.

Dagens den dagen var iallafall en flera år gammal tröja från Malene Birger, ett par nya byxor från Zara som jag älskar eftersom de har milshög midja och så vita sneakers (inget jag brukar trädgårdsjobba i såklart om ni nu undrar, haha). Och ikväll har jag lovat Leo att vi ska ha Harry Potter-maraton, så jag har bunkrat upp med saltlakritsglass och chips, alla filmerna är redo och jag ska röra ihop en deg till munkar och köra ett gäng i fritösen så de kan serveras alldeles nybakade och varma. Det blir bra, lite Leo-tid, med något han tycker om att göra.

Hoppas ni får en riktigt bra dag! Och att träd slår ut hos er också, var ni nu än bor <3

Var tog solen vägen?

Vi hade nästan två, tre veckor med så varmt väder att det kändes som sommar och jag blev yr och rosévinslängtande och var tvungen att börja ta kvällspromenader för att göra av med all den där energin som ville att jag skulle sitta på en uteservering med vänner och vara vansinnigt sorglös och inte tänka ett dugg på social distansiering, två meters avstånd och kramförbud. Hemskt var det. Vädret gör ju sånt med oss människor; rent tokiga blir vi.

Men jag tog promenader på grusvägar istället, ringde Nelly och flåsade i luren, berättade att jag höll på att bli knäpp. Det går bra, sa hon, jag blir likadan.

Och så kunde vi träffas fast inte på riktigt, men iallafall genom en lur där vi båda på varsitt håll konstaterade att solen och ljumna kvällar gör trötta mammor omdömeslösa och tröstade oss med att det förr eller senare går över.

Det är ju skönt att det går över, sa vi.

Men ni kan känna det också va? Tokigheten?

Eller så är det bara vi som efter nästan två månader av att knappt ha sett en själ börjar tappa det. Som om vädret i sig har förmågan att göra det som var uthärdligt innan nästan ”måste ut och promenera”-outhärdligt nu.

Men så försvann ju solen igen. Tack och lov kanske? Och regnet har vräkt ner och trädgården har exploderat och köksbordet har blivit en arbetsplats full med papper, kalendrar och vardagsliv, och det har blivit lättare igen. Inga promenader krävs, ingen rastlöshet rör sig i magen, inget enastående behov av kramar från kvinnor behövs (även om det väl egentligen alltid behövs?) där deras hår doftar olja och kittlar en i näsan en sekund innan man släpper taget.

Fast jag vet ju att det blir sådär igen, snart, värme och sol och samma galna sprittande som väcker oss. Jag hamstrar sommarklänningar, funderar på midsommar, vill ha sand under tårna och fladdrande tyger och ett glas i handen som är så kallt att det blir imma på utsidan. Den här klänningen är en sån (från beccasinstore HÄR), och den får bäras inne nu på det där återhållsamma det här fixar vi-sättet men SEN! Sen.

Då ska vi vara ute, klänningen och jag, och inte behöva tänka. Alls.

I reklamsamarbete med @beccasinstore

Hej från Ystad!

Där går jag i lite dimmig vårsol, i gammal kappa från Malene Birger som fortfarande används flitigt den här tiden på året. Fulsnygg är den, tycker jag – som en gammal morgonrock fast i nån lyxvariant. Mycket skön.

Men förutom att vädra gamla kappor så hade vi ett ärende:

glass.

Vi tänkte ge det där med att finna glass ännu ett försök, och eftersom Ystad har förvånansvärt många glass-ställen borde vi ju lyckats med uppdraget.

Glassmakeriet hade öppet!

Hemmagjord glass på italiensk vis. Låter som något precis i vår smak.

Mmmmm, mängder av krämiga smaker – allt från sorbet till gräddglass.

Det var gott!

Noah hade för övrigt dagen till ära på sig min gamla HunkyDory-tröja som jag råkade köra i maskinen trots att den inte alls skulle maskintvättas, och nu passar den alltså en femåring istället för mig. Ja, ja. Den används ju fortfarande iallafall.

Sen gick vi på vingliga gator med alla gathus, tillbaks till bilen och åkte hem.

En alldeles lagom tur för att lägga vantarna på lite glass.