Alltså.
Titta.
För nästan exakt ett år sen, give or take en vecka, var Busen denna runda, tåspretande lilla klump i vår soffa. Ett år sen! Då kunde han inga ord, kunde bara göra ljud jag förtjust filmade med min mobiltelefon och skickade till alla jag kände med ett titta! hur söt?!
Han kunde inte näsa, öga, ljus, lampa, pappa, mamma, äta, banan, nalle, kunde inte gå med klampande fotsulor över golvet, sa inte taj taj taj när han skulle sova. Han dansade inte med gungande knän till musik, älskade inte att bli jagad, kunde inte själv tala om när han ville bada. Ändå var han så älskad, redan då.
Då, för ett år sen, kunde jag nog inte ens föreställa mig hur det skulle bli. Att han skulle bli Busen med blonda lockar, att han skulle kunna näsa, öga, ljus, lampa, pappa, mamma, äta, banan, nalle – att han skulle bli en sån som säger mmmmm när något är gott och som kan skälla som en hund när man säger Tant & Tooka. Då var man bara mammayr och upp och ner och fullkomligt vimmelkantig av hormoner och trötthet och den där kärleken som dånade i bröstet med samma ljud som vågor gör under vatten.
Nu, i efterhand, kan jag inte riktigt förstå hur man klarar av den där rädslan, villrådigheten, omställningen det är att bli mamma för första gången. Förmodligen för att man nog aldrig förstår att man är rädd.
Men det blir tydligare och tydligare;
att om det finns någonting i livet som bara blir bättre med tiden så måste det vara just det här.
Att få bli mamma.
Och att få fortsätta vara det.
