Att hitta en gammal bild.

 

IMG_5889

 

Alltså.

Titta.

För nästan exakt ett år sen, give or take en vecka, var Busen denna runda, tåspretande lilla klump i vår soffa. Ett år sen! Då kunde han inga ord, kunde bara göra ljud jag förtjust filmade med min mobiltelefon och skickade till alla jag kände med ett titta! hur söt?!

Han kunde inte näsa, öga, ljus, lampa, pappa, mamma, äta, banan, nalle, kunde inte gå med klampande fotsulor över golvet, sa inte taj taj taj när han skulle sova. Han dansade inte med gungande knän till musik, älskade inte att bli jagad, kunde inte själv tala om när han ville bada. Ändå var han så älskad, redan då.

Då, för ett år sen, kunde jag nog inte ens föreställa mig hur det skulle bli. Att han skulle bli Busen med blonda lockar, att han skulle kunna näsa, öga, ljus, lampa, pappa, mamma, äta, banan, nalle – att han skulle bli en sån som säger mmmmm när något är gott och som kan skälla som en hund när man säger Tant & Tooka. Då var man bara mammayr och upp och ner och fullkomligt vimmelkantig av hormoner och trötthet och den där kärleken som dånade i bröstet med samma ljud som vågor gör under vatten.

Nu, i efterhand, kan jag inte riktigt förstå hur man klarar av den där rädslan, villrådigheten, omställningen det är att bli mamma för första gången. Förmodligen för att man nog aldrig förstår att man är rädd.

Men det blir tydligare och tydligare;

att om det finns någonting i livet som bara blir bättre med tiden så måste det vara just det här.

Att få bli mamma.

Och att få fortsätta vara det.

 

slut

Rekommenderade inlägg

33 thoughts on “Att hitta en gammal bild.

  1. Ja, precis så är det!!! Och så snabbt det går! Plötsligt är de stora och ”kan själv!” och plötsligt är de ännu större och tycker att man som förälder inte förstår någonting… 😉 Men det gör man ju faktiskt 😀

    Kram

  2. Härligt att du förstår att njuta av nuet Emma! Din blogg är underbar och din glädje känns definitivt äkta och sann. Efter att jag varit sjuk i cancer så känner jag hur starkt jag reagerar på elaka kommentarer. Har skrivit ett inlägg om det idag. Att ha kommit ut på ”andra sidan” och hur svårt det är att se onödigheten i all ilska som riktas så orättvist och obeskyllt i bloggvärlden.

    Stå på dig, du är fin och go!

    Kram L

  3. Vilken helt galet söt liten goding den där! 🙂 Man blir ju alldeles bebissnoffsesugen när man ser honom. Tänk att et år går så snabbt. woo.. De växer fort de små liven!

  4. Haha ja du, det är när man ser de små som inser vad fort tiden går… eller snarare utvecklingen. På ett år har han lärt sig såå mycket, tänk om ytterligare ett år och sen ett till… ljuvligt är det =) Kram på dig.

  5. Åhh jag tänker precis samma sak & orden kunde varit mina… Och jag fattade verkligen inte att det kunde ske så mycket på 16 månader som min lillkid är nu. Tänk om man själv hade lärt sig så mycket på 16 månader hihi

    Mera busebus i bloggen =)

  6. Så fantastisk og sååå enig!

    Herlig å kunne få være mamma og se nye ting barna lærer seg for hver dag! (noen ganger er det noe tråkiga, svåra dagar, men når man får et leende, skratt, andra fina saker barna gjør så veier alt det opp for det ”negative” !! ) 🙂

    Herlig liten buse!

    klemmer

  7. Din lilla buse är så söt så man storknar…
    Jag vet precis vad du menar! Har en liten Floriskorv härhemma som precis fyllt ett år och säger: – Mämmä. Så gulligt och rart så man får panik typ… Har fem flickor till och det är fantastiskt att få vara mamma.
    Det allra bästa faktist.

    Kraamar
    Petronella

  8. Underbart att se hur de utvecklas de små liven! Min förstfödda bor i London, 17 år gammal, både glädjande (för henne) och skrämmande mig, allra helst när hon sms:ar i att hon blivit bestulen på VISA, pengar, leg och busskort…
    Btw, så satt jag och funderade på vad jag gjorde för ett år sedan. Gick tillbaka i min blogg och insåg att det var ett år och en dag sedan (om man nu ska vara petig) som du hade ditt bloggevent i Malmö och jag lyckades få en biljett några timmar innan. Så rolig dag, satt och smaljlade en bra stund när jag såg alla bilder från eventet!
    Kram

  9. Åhh vad fint skrivit!!! Själv sitter jag här fullproppad med hormoner, med en liten 2-veckors på armen och tycker att dina ord var väldigt befriande. Att det finns dem som undrar hur tusan man klarar av processen att bli mamma. För det är en väldigt omvälvande om än fantastisk resa, iaf för mig :-).

  10. Så sant, Emma, jag hade aldrig tänkt att det skulle ha en sådan impact att bli mamma och vilken stor ’softie’ man blir när det gäller barn i nyheterna, barn i böcker (som i Keplers ’Eldvittnet’, har lagt det ifrån mig…), osv. Men visst är det härligt, love it att vara mamma 🙂

  11. TACK Emma för detta inlägg! Jag sitter här hemma i soffan med en bebis som är likagammal som din buse där på bilden, o det känns bra att höra att det kommer att bli bättre. För just nu är det otroligt härligt men väldigt omvälvande..
    Kram Sofia

    1. Jag vet precis hur det känns. Man tror att det kommer vara sådär i arton år – men det kommer det inte. Jag lovar. Redan från 8-9 månader är det en gigantisk skillnad och det blir bara bättre och bättre och bättre.

  12. Vad roligt att läsa detta inlägg! Blev alldeles tårögd! Jag lever själv just nu i den där baby-/amnings-/hormonhelvetet-fasen och kan inte alls föreställa mig hurudan min lille gullunge kommer att vara om ett år! Det här är ingen lätt tid, speciellt inte med en kolikbaby, men samtidigt den bästa tiden i mitt liv hittills! Och det blir säkert bara bättre hela tiden! Jag kan bara säga detta om min lilla pojke: idag älskar jag honom mer än jag gjorde igår och mindre än vad jag kommer att älska honom imorgon!

  13. Så fint du skriver och beskriver din kärlek till ert lilla mirakel <3 Så himla söt och go <3 Kärleken till barnen är det största, vackraste och mest omtumlande…
    Kram
    Anna.P

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *