kappa/baumundpferdgarten, byxor/noanoa, skor/ugg, väska/michael kors, tubhalsduk/nelly

 

Vilken lördag jag har haft!

Eftersom jag var den enda friska i familjen (minus förkylningen som envisas att hänga kvar) bestämde jag mig för att möta upp Tindy och Fru Sederblad i stan för lite hederlig mellandagsrea-shopping/lunch/snicksnack/gapskratt/kärlek-s-tid. Och det ångrar jag inte för en sekund. Fy tusan vad såna här dagar är bra för själen!

 

 

Vi gick till Hai på Davidshall och satt länge och åt sashimi och sushi och bara pratade. Om sånt som har varit och sånt som ska komma och huruvida min nyinköpta ankblus från MQ gjorde att jag såg ut som en godsägarinna eller inte. Jag vill ju själv gärna tro det. Och så avhandlade vi Paris, norskor, förhållanden och Nigella (- som jag envisas med är världens absolut vackraste kvinna och som hemskt gärna skulle kunna komma och bo hos mig och laga mat i kimono om jag nu bara hade tyckt om tjejer) och så skrattade vi lite till och begav oss ut i butiker där vi vimmelkantigt letade efter godbitar i någon timme tills mörkret kom och det var dags att åka hem.

Bästa, bästa tjejerna. Vad jag är glad att bloggen fört in dom i mitt liv.

 

 

 

Vi blev förkylda inatt, allihop.

Vaknade nästan samtidigt mitt i natten med hosta och halsont och rinniga näsor och konstaterade att här hade det minsann frodats baciller så det räckte och blev över – särskilt för en liten snörvelbuse som förkylningssnarkade och sov oroligt på armlängds avstånd. Så vi lyfte över busen till oss istället och låg sen alla tre huller om buller i en 1,20-säng och var dassiga ihop och sa usch och klappade om varann.

Och nu är vi hemma igen i lutande huset och har förvandlat soffan till ett skepp av duntäcken och kuddar och plädar och ska sitta här hela kvällen och slötitta på dvd:er och läsa högt för busen och eftersom båda pojkarna i mitt liv har feber blir det jag som får sitta i mitten med en sval hand på vardera panna och tycka synd om.

Mysigt? Kan ni tro att det är. Vad ska man med en familj till om man inte kan vara sjuka tillsammans.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja. Jag tror inte ens att hundra bilder skulle kunna göra det rättvisa, men här ser ni kanske lite varför.

Varför jag älskar att vara här.

 

 

 

Vi stannar en dag till.

Busen har det fantastiskt med sina kusiner och trampar runt på platta fötter i huset med ett stort leende. Dom är de finaste tjejer han någonsin sett och han sitter glatt bredvid och ger dom lego och klappar dom över håret och utstöter läten och jag och mannen ligger som två amöbor i soffan, jästa av all mat, och förmår oss inte att göra ett dugg. Jag är så vansinnigt glad över att det här är ett hus där man har allehanda varianter av pyamas-mys-underställsbyxor, för allting med resår i midjan är högt uppskattat. Det kan jag säga.

Så vi stannar en dag till. Äter mer, amöbar och kanske till och med låter oss övertalas med en tur till mellandagsrean på Torp.

All västkusttid är bra tid.

 

 

 

Det är så vackert här att man smäller av litegrann.

Och det där ljuset! Det blågrå, snöblandade som gör att kameran inte får någon paus och som får mig att sucka njutningsfullt och kisa mot vinden och bli fågellätt inombords. Älskar det.

Så vi går promenader trots att tövädret kommit, plaskar genom blöttung snö och letar platser för att fotografera en ChillNorway-kappa åt Creative. Hur fin är den inte?! Klockad och skräddad och fullkomligt livsfarligt frestande. De vet hur man gör kappor, ChillNorway, det får man ge dom.

 

 

 

Som sagt; tiden går inte fort här, och det är precis så det ska vara. Det här stället är liksom byggt för underställ och för stora tröjor och rostat bröd i en fåtölj framför vardagsrumsfönsterna medan mörkret antingen kommer eller lämnar himlen. Och mat! Man äter här, mustiga grytor och kryddiga pastarätter och medhavd pepparkakscheesecake.

Det är livet.

 

 

jeans/circleoftrust, skor/ugg, kofta/zara 

Så det består våra Västkustsdagar av. Mat, oreos, töväder och gråblått ljus bland fiskebodar.

Det är nu det är som bäst att leva.