Att minnas saker som räddat livet på en, del 3.

Den där resan till Gran Canaria är liksom sju hela dagars livräddande, men som jag sagt innan – vissa saker är starkare än andra och har bränt sig fast och vägrar släppa.
Som första dagen.

Vi sitter i taxin på väg från flygplatsen till hotellet; luften är varm och doftar kryddor genom ett öppet taxifönster och vägarna är små och slingrande och tar oss mellan berg. Jag sitter stadigt mellan Nelly och Carl-Otto i baksätet, Micke sitter bredvid chauffören med sina fågelrörelser och sina för stora solglasögon och luktar turkisk peppar-shot, och det räcker med att jag ser hans gestikulerande för att jag ska börja le. Musiken är hög i taxin, nån slags spansk radio, och när Micke säger nånting till chauffören hör han det inte först – han är en kort, satt typ med vit skjorta och Carl-Otto är övertygad om att han jobbar för produktionsbolaget egentligen och att de just nu filmar oss med gömda kameror i backspegeln.

– What? säger chauffören och sänker musiken, hans arm har långa svarta hårstrån som vaggar som sjögräs i luften från bilfläkten.
– Mauntäijns, säger Micke och pekar upp mot berget.
Taxichauffören tittar på honom ett kort ögonblick, tittar på bergen och vänder sedan blicken mot vägen igen.
– Yes?
– Jäs, konstaterar Micke.

Det blir tyst ett tag. Radion är nedskruvad och vi tre där bak håller nästan andan. Man vet på nåt sätt att när Micke börjar prata kan det bara gå åt ett håll. Nellys lockar kittlar mig på överarmen och Carl-Otto är konstigt nog sval mot mitt ben där han sitter i sin Fred Perry.

– Jäs, säger Micke igen. Konstaterande. Man kan se på hans käklinje att han funderar, underläppen sugs in en kort stund, näsroten får rynkor.
– Thär are houls. In the mountäijns, fortsätter han och pekar igen. Hela bilen tittar. Och mycket riktigt, överallt i bergen är det hål i olika storlekar – som nån slags urdjur en gång i tiden haft sina bon där men nu glömts bort.
– Yes? säger taxichauffören. Nu börjar han bli märkbart nyfiken på vart den här konversationen ska ta vägen; han har börjat le med ögonvråna och sjögräshåret vajar fortare.

Det blir tyst igen. Kanske i en minut. Micke funderar. Sen slänger han ut en smal arm igen, den är prydd med festivalband och är skrattretande blek mot chaufförens mörka, och hans finger pekar upp mot bergen.
– Do pippol live thär? In the käjvs?

Och då exploderar vi tre där bak, det är som om luften försvinner ur taxin när skratten pressar ut den genom fönsterna, taxichauffören får rynkor långt ner på kinden av leende och Micke sjunker trumpet tillbaka mot sätet och mumlar “jag har läst det” och hans slitna gympaskor pressar sig trotsigt mot golvet. Vi skrattar tills det känns skönt i magen, tills man är kilon lättare och måste lyfta på håret för att lufta nacken.

Vad är det? Första veckan i januari? Det har precis varit jul och när vi närmar oss staden hänger julslingorna kvar över vägen i tunga bågar, det är alltid nånting märkligt med att se julpynt så långt hemifrån på ställen där taxibilarna har lädersäten och rum för skratt som gör att håret klibbar sig i nacken; Nelly säger nånting om girlangerna med ett pekfinger mot rutan och vi alla tittar och nickar och säger “ja precis”. Micke vänder sig mot chauffören igen.

– Dou jou have kristmass here?
Ytterligare ett explosionsskratt, jag måste greppa om framsätet för att hålla mig uppe – jag har så mycket vinter kvar i mig som måste ut och bröstkorgen får liksom inte plats med all ny lycka, chauffören är nu ett helt leende och Carl-Otto kippar “herregud” i mitt öra och jag märker inte ens att jag gråter av skratt förrän jag knappt längre kan se.
Micke sneglar bak på oss, märkbart stött, och vänder sig sen till chauffören igen, med ett finger mot girlangerna:
– Jou have to pull it daoun, säger han och visar med händerna i luften. Pull it daoun.

Och där, nånstans strax utanför Arguineguin, lossnar den sista lilla biten av vinter i mig i ett baksäte i en taxi med svarta lädersäten, och min panna är tryckt mot sätet framför mig och mina händer når axlarna på en Micke som doftar turkisk peppar-shot och som jag älskar på fler sätt än jag kan säga –

just för att han ger mig plats för vårväder.

43 thoughts on “Att minnas saker som räddat livet på en, del 3.

          1. Med tanke på hur “ofta” Emma kommenterar eller svarar kring det ämnet (vad jag har sett) satsar jag min högra lilltå på att den boken är en bra bit på väg redan.. 🙂

  1. Oj, du borde verkligen fundera på att skiva en bok om era äventyr!
    Jag skulle lätt köpa den. 🙂 Skulle vara ungefär som Vi Fem på Äventyr, fast för vuxna.
    Så fin du är i dina Wallor!
    Måste bara berätta att så fort ja hör denna låten http://open.spotify.com/track/19RKuCdPh68WknFtjG9BJN
    så ser jag framför mig att det är du som sitter där och sjunger och spelar loss.
    Fråga mig inte varför?!
    Ha en bra kväll!
    Jenny

  2. Jag vill ha en signerad bok och jag vill med på nästa semester. Jag tar inte så stor plats och får säkert plats mellan er i baksätet. Och så kan jag sova på soffan ;-), fastän jag inte gillar det.

  3. Människa vad jag älskar ditt språk! Det liksom rinner genom hjärnan ned i själen, man mår liksom så himla bra av att läsa om dina äventyr. Jag ska tipsa min språkvetare till kollega om din blogg, hon kommer älska ditt språk.

    Jag kan inte sluta förundras över hur du kan måla med bokstäver, för det är precis vad du gör. Det är helt omöjligt att inte sitta inknödd där i bak i taxin med dig, Carl-Otto och den solbrända chaffören med sjögräshåret…

    Tack för detta inlägg, det var allt jag behövde för att avsluta en för övrigt bra kväll.
    Kram!

  4. Oh my good va fint du får fram en berättelse! Funderar på hur du hittar tillbaka till dessa händelser, kan du återuppleva det så in i minsta detalj eller finns det nedskrivet redan? Hur som helst så är det en upplevelse att få läsa dessa återblickar, som poesi fast samtidigt spännande. Tacksam för att du har så mycket att dela med dej av! Var hittar du själv din inspiration? Själv har jag inte upplevt nån annan blogg så bra som din, all eloge till dej för ditt sätt att ge till oss! 🙂
    Kram Johanna

  5. Haha alltså jag har läst den flera gånger och jag dör av skratt. Du är en helt fantastisk berättare, jag ser verkligen allt det här framför mig och känner erat hysteriska skratt bubbla upp i mig. Tack, du gjorde min kväll!

  6. Håller med! Snälla skriv en bok… Alltid lika underbart att kika in här i din blogg! Du kan då förgylla ens dag:) Man blir så glad:) Tack för att du finns. Kram jessica.

  7. Asså du är ju bara bäst:) Sitter här och borde sovit sedan länge, men med en tjälaknul i ugnen blev det lite sent (den är klar nu).
    Jisses människa så bra du skriver. Efter den där kostymfilmen, vill jag att du skriver kostymdrama. Eller en deckare. Eller vad som helst, bara det är en bok:)

    Kram Susanne

  8. Vet du vad Emma? Du skriver så att jag känner inom precis hur det var. Jag känner också vinterns grepp släppa, jag känner skrattet som exploderar, jag känner till och med hur jag måste lufta nacken. Du är en fantastisk berättare!

    Och jag gillar dina vänner!

    Kram

  9. När jag läser dina texter eller ser dina bilder väcks ett underligt sorts av begär att kontra med text och bild av ens egna liknande minnen. Vet inte varför det är så. Jag tar såklart in DIN story men du får mig att minnas och associera och reflektera över egna erfarenheter 🙂 sen hade jag måhända inte präntat ner dem lika väl, men i hjärtat är de lika vackra som dina berättelser.

  10. Denna afton är det du som räddar livet på mig. Nu kan jag äntlifen lägga bort iphonen och sova. Godnatt Emma. Tack för idag, slut för idag!:)

    (Hittade förresten en silversked alldeles intill toalettsitsen igår. Vilket sammanträffande! Jag tror minsann att den rymt ut bestiklådan för att ligga där redo tills nästa gång det vankas big poo-poo efter att ha tryckt 4,5 kg unge ur vae-jej-jej!)

  11. Ha ha ha JA vi har krismas här, och JA det bor folk i grottorna….lodisar 😉 och anledningen till att julsakerna inte var nedtagna veckan efter anyår är för att vi firar jul en gång till på trettondagen 😉
    Du får ta och informera han Micke om detta eftersom jag tvivlar stakt på att ni fick någon vidare förklaring av han sjögräsarmstaxichaffisen 😉

    Så det kan bli när man försöker köra artig konveration på främmande språk. Och jag tvivlar stakt på att chaffisen ens kunde engelska…

    Hälsningar
    Yohanna

  12. Jag har upptäckt dig sist av alla. Läser ikapp lite. Du är trolsk!

    Och det här. Helt genialiskt in i minsta detalj.

    Oj vad jag skrattade. Och grät lite, för jag sitter ju här med en massa vinter i bröstet och längtar till den där taxin.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *