Att vara tio.

 

Det här är jag, tio år gammal.

Varje år från det jag var kanske fem tills jag var tolv åkte jag och min mormor till Mallorca tillsammans, bara hon och jag. Jag älskade de där resorna. Hon gick alltid till mataffären varje morgon och handlade frallor åt oss, saltköttsrulle hade hon med sig hemifrån och hade packat in i tidningspapper, plastpåse och folie som hon sen vecklade upp så att jag kunde få mitt favoritpålägg även om vi inte var hemma. Hon gjorde allt för mig, alltid, oavsett vad det gällde. Det starkaste minnet jag har är hur hon ett år följde med mig till en lekplats och själv klättrade i klätterställningarna trots att hon var på tok för gammal; jag har bilden av henne hängande upp och ner i nån slags träbro fastbränd på näthinnan – hennes krampaktiga kramande om kedjorna, skrattet, hennes ooooh! oh herregud! där hon gled runt.

Hon åkte vattenrutschbana med mig, tog mig till kanalen för att fiska med en liten krok och en påse bröd, tog bussturer ut till rancher där jag kunde rida i hettan, tog mig på grisfest och gav mig saltrullefrukost.

Detta året, när jag var tio, satt det en man i lobbyn och ritade porträtt. Hon beställde ett av mig och där satt jag, trumpen, och blev avbildad och sen ramade hon in den där bilden och hade den hemma hos sig från den dagen tills –

ja, tills hon inte fanns längre. Tills hon gick vidare en liten stund.

Jag fick den när hon gick bort, på baksidan står det ett litet meddelande till mig med hennes snirkliga handstil – ett som hon visste inte skulle läsas förrän hon inte längre fanns och därför var tvunget att skrivas. Inget filosofisk eller omtumlande, men hennes hand med bläck mot papper och därmed också kärlek, och det räcker för mig.

Tavlan har stått nerpackad sen jag fick den, har inte varit mogen att ha den framme förrän nu. Men nu ska den upp! I vår hall kommer den hänga, den och andra saker som jag vill minnas, sånt som glömskan inte får ta.

Jag, tio år och trumpen, nånstans på Mallorca med min klippas snirkliga handstil utsträckt på baksidans ena hörn.

Hon är med mig, alltid, och nu även såhär.

 

15 thoughts on “Att vara tio.

  1. Så vackert skrivet om en älskad mormor. Jag älskar uttrycket “Tills hon gick vidare en liten stund”, det ger liksom tröst om att vi åter ska möta våra saknade en vacker dag.

  2. Du har skrivit om din mormor tidigare vet jag, så att man förstår både hur mycket hon älskade dig och du henne! Man blir varm inombords av att läsa det, och nu när jag är mormor själv så hoppas jag ju att kunna bygga en sån relation med mitt barnbarn. Jag ser fram emot resor tillsammans, att baka tillsammans, att läsa massor av böcker, vara ute med hunden i ur och skur, och framför allt att skratta mycket tillsammans (vilket vi i och för sig redan gör).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *