Livet

Att inte vilja föda barn.

 
 

AT2B6230

 
 

 

Det finns lika många förlossningsupplevelser som det finns kvinnor som har fött barn.

Jag skriver inte förlossningshistorier, jag väljer att använda ordet upplevelser – för det är så jag ser det. Att föda barn är en händelse, och hur den uppfattas är ju så totalt beroende på hur den upplevs. Det finns mängder av kvinnor som ser sin förlossning som det häftigaste dom upplevt, något dom skulle göra igen dagen efter om det var så, det finns mängder av kvinnor som tyckte att det var väl kanske ingen höjdare men man fick ju absolut lön för mödan så att säga och sen är det inte mer med det, det finns lika många kvinnor som haft hemska förlossningar där dom gått sönder, blivit klippta, blivit akutsnittade, blivit opererade, tuppat av, nästan dött och andra extremt traumatiska händelser och sen finns det mängder av kvinnor som kanske inte hade en nödvändigtvis lika dramatisk förlossning – men där upplevelsen av att föda barn i sig var traumatisk, oavsett anledning.

Och överallt bland alla dessa historier finns det mothugg, från de som hade en annan upplevelse än den berättade och av någon anledning anser sig ha rätt.

Hur man nu kan ha rätt? När vi pratar om upplevelser?

Det finns inga rätt eller fel i känslor eller upplevelser, det finns bara olika sätt att ha upplevt det och alla är precis lika okej och ska få precis lika mycket omtanke och acceptans – oavsett hur jag som mottagare anser att det var för mig eller hur det bör vara. Jag har så svårt för det där med att det måste vara rätt eller fel för en del människor måste jag väl erkänna. För vem är jag att bedöma dina känslor? Du har lika mycket rätt till dina som jag har till mina. Som en gammal tusshårig KBT:are en gång sa till mig:

Vad du känner är inte fel. Vad du känner är rätt för dig. 

Ni som har läst mina förlossningsberättelser har väl förstått att det där inte var en särskilt häftig upplevelse för mig. Jag har inte hyllat kvinnans förmåga att föda barn i inlägg efter inlägg, direkt. Visst är det en historia med humor, men det är för att det finns inget annat sätt att berätta den för mig. Än med humor. För det var så tragiskt på något vis, min upplevelse av det och vad som hände under alla dessa timmar – och än idag, tre år efter, kan jag inte sätta fingret på exakt vad det var med min förlossning som gjorde att jag idag säger

jag vill inte föda barn.

För så är det.

Jag vill inte föda barn. Jag vill inte snittas heller, och där har vi ju såklart ett problem – men mer om det sen.

 
 
 

AT2B6057

 
 
 

Om man ska bryta ner det i mitt fall så finns det två saker som gör att jag inte vill föda barn; det ena är min kroppsliga förmåga och det andra är min själsliga. Och dom hör väl ihop på sätt och vis men är samtidigt åtskilda.

Om vi ser till min kroppsliga så får man nog konstatera att jag inte är gjord för att föda barn. Det som min man uttrycker som min rörelseapparat - alltså min rygg, mitt bäcken och allt som hör där till – är så illa åtgånget redan från början, och efter förlossningen var det sju resor värre. Jag har ju tre diskbråck som sitter lite bråkigt till, bäckenleden är åt helvete och nu har jag ju även en bruten svanskota sen Buse nästan såg världens ljus i en plåtpotta om ni kanske minns. Redan där är det oklart huruvida det vore så bra att gå igenom ännu en förlossning med de förändringar som redan finns och lyser från röntgenbilderna.

Och sen det själsliga.

Där får man nog också konstatera att jag inte är skapt för att föda barn. Jag gick in i min första förlossning helt utan rädsla och helt utan förväntningar. Jag var lugn och såg fram emot det. Jag hade uppfattningen om att alla gör ju det, varför skulle inte jag kunna? men där glömde jag helt bort den viktigaste aspekten. Upplevelsen. För ja; alla kan föda barn, med få undantag. Utan att dö. Ut kommer ju ungen på ett eller annat sätt och rent kroppsligt så andas kvinnor fortfarande när det är klart – men som i så mycket annat inom sjukvården glöms det där andra bort. Så länge pulsen slår och syret kommer in och kvinnan är vid medvetande så är allting heeeelt normaaaaalt (som en annan bloggare skrivit så fruktansvärt briljant om HÄR). Och direkt efter min förlossning satt jag inte och längtade efter att få göra det en gång till – jag skulle ärligt talat hellre skjutas än att göra det där igen.

Trots att jag inte förlöstes med klocka, sprack hela vägen eller på något annat sätt hade en kroppsligt traumatisk förlossning.

Jag satt i mammagrupper och stirrade med förundran på de kvinnor som glatt pratade om vilken häftig upplevelse det var att föda barn, hur visualisering hjälpte dom genom allt och hur ungen var ute efter en kvart och lite panodil. När det var min tur att prata skakade jag bara på huvudet och sa att det där, det var det vidrigaste jag hade upplevt. Och så är det. Vidrigt. Det är ordet jag nog använder mest. Inte för att smärtan i sig var så hemsk vad jag kan minnas (jag satte ju lika lite prestige i att föda utan smärtlindring som jag sätter i att bita ihop och ignorera hur jag mår bara för att ”man får ju sluta sjåpa sig och bita ihop lite om man nu ska ha barn” – jag hade med andra ord alla tänkbara tillgängliga kemikalier i blodet den dagen) utan för att upplevelsen i sig skakade om mig något så fruktansvärt rent själsligt. Jag kände mig utsatt, förnedrad (ja, starkt ord, jag vet) hjälplös och framförallt chockad. Ett av de absolut starkaste minnen jag har från min förlossning är hur jag står mitt på golvet nån gång under öppningsskedet, jag har precis varit och kaskadkräkts och duschat av mig själv och badrummet med en slang och varit på väg att hasa tillbaka till britsen och liksom stannat på vägen. Jag står där på den det gula plastgolvet i de där hemska vita sockorna och snyftar med hela kroppen, och Nelly sitter på knä på golvet framför mig och torkar med ömhet av mina blodiga ben med pappersservetter.

Jag har nog aldrig känt mig så liten. Eller så utsatt.

Och ja, det finns kvinnor som skulle klara det och hundra saker till – men det där slår an en sträng i mig, just den minnesbilden – och skulle jag lägga några månader på KBT så skulle jag säkerligen kunna knyta det till något annat jag upplevt en gång för längesen och så skulle det make sense men nu känner jag mitt psyke så pass väl att det för mig räcker att veta att det här klarar jag av, det här mår jag bra av, det här mår jag INTE bra av och det här är inte bra för mig. Jag behöver inte alltid knyta allting till händelser, eller förstå varför. Ibland är det bara, och måste så få vara.

 
 
 

AT2B6214

 
 
 

Och det är med förundran och avund jag hör alla dessa superupplevelser av förlossningar, och det är med en så stor sorg jag hör alla dessa hemska historier. I mitt fall utan delning. Jag är lika glad för er som hade fantastiska förlossningar, som jag värker med er som är trasiga i själen eller kroppen efter era.

Varför har jag inte berättat om min rädsla innan?

Ja, du. Främst för att det är väldigt nära, såklart. Väldigt privat. Och för att det inte har funnits någon anledning att delge det mer än för mina närmaste och de som känner mig bakom Att vara någons fru. Jag har gett er min förlossningsupplevelse detaljerad och så ärligt det bara går, minus själen. Även om den finns mellan varenda rad för alla som är öppna nog att läsa den. För läser man min förlossningsberättelse, som är väldigt ärlig och öppen, så tror jag att man förstår att det där var ingen rolig upplevelse – trots att återberättandet må vara roligt. Jag skrattade åt det själv, såklart. Vad annat skulle man göra?

Och sen har jag inte fläkt ut min rädsla för att den instinktiva reaktion är att skämmas. Eller snarare känna skuld, för att man är sjåpig. Vilket är så idiotiskt egentligen, och inte alls likt mig. Det finns ju ingenting att skämmas över – att jag är svajig själsligt runt en förlossning är inte konstigare än att min kropp är svajig i leder och diskar och ligament. Det är trams om nåt. Själen är precis lika verklig som kroppen, och precis lika viktig och i mån av omtanke.

Men iallafall.

 
 
 

AT2B5921

 
 
 

Min BM vet om det här och redan från inskrivningen har vi haft det med oss; att först måste vi utröna huruvida jag bör föda barn rent kroppsligt med de problem som finns, och om så är fallet – bör jag föda barn rent själsligt? Så nu är jag remitterad till Specialistmödravården och har en tid om några veckor för att gå igenom mina förutsättningar. Främst dom kroppsliga, men i stor del även de upplevelsebaserade förutsättningarna. Och jag vet att om jag får grönt ljus rent kroppsligt så är det en lång process sen, det där med Aurorasamtal – när man ska träffa barnmorskor och läkare och kuratorer och fås att känna att det nog är ganska okej ändå. För jag vill inte snittas heller, vilket som jag sa borgar för vissa problem. Vem vill göra en stor bukoperation, liksom? Men samtidigt är tanken på en förlossning så himla avlägsen och just nu snudd på otänkbar. Men. Steg ett är att först utröna huruvida det ens finns ett alternativ till snitt, och sen tar jag det därifrån. Och det skulle kännas konstigt att undanhålla det för er. Därför berättar jag det nu. Och för att jag kanske kan ge ord åt någon annan också, någon som kanske behöver det. Och för att jag hoppas att vara en icke fördömande röst bland många andra starka röster för er som kanske är rädda eller traumatiserade eller skuldbelagda eller vad som helst – en som säger som någon sa till mig

Vad du känner är inte fel. Vad du känner är rätt för dig. 

(Och ja – jag vet att förlossning nummer två kan vara heeeelt annorlunda. Men det finns fortfarande en risk att den INTE blir helt annorlunda, och det är det jag måste kalkylera efter. För en del är den annorlunda bra, för andra annorlunda dåligt – och bara för att det varit på ena sättet för en annan innebär inte att det blir lika för en tredje).

Jag tänker inte gå in på några privata detaljer, på mer upplevelser, på mer detaljerade iakttagelser i den här texten. Och jag vill inte skrämma någon annan, verkligen inte. Tvärtom. Det finns ju mängder av kvinnor som tycker att en förlossning är väldigt häftigt, och mängder av kvinnor som kanske inte tycker att det är häftigt men väl hanterbart. Och du är med stor sannolikhet en av dom. Eller så är du inte en av dom och då vill jag väl mest säga att;

lägg ingen skuld på dig för det. Okej? Det är inte fel, för det finns inga fel eller rätt i upplevelser. Har du en otrolig upplevelse under din förlossning är den känslan lika verklig hos dig och bör bejakas som om du är outgrundligt rädd.

Känslan är din och den är verklig och den kan ingen ta ifrån dig. Det är väl egentligen det enda man behöver komma ihåg.

Så ja, vänner, detta blir ännu en resa vi tar tillsammans.

Så får vi se var den slutar.

 
 

flingan

Att ha kramat någon saknad.

 
 

AT2B6071

 
 
 

Och så fick vi träffas tillslut!

Stackars lilla Banditen, som nog hade krymt lika mycket som jag har växt sen sist – som hasade runt på en krycka men ändå var vid gott mod.

Jag kom med sallad och cola och hundgodis till Abbe, och satte vi oss ner för att inte resa oss igen på sisådär fyra timmar eller så. Det blir väl sådär när man inte har träffats live på för lång tid, och när Facebookchatten aldrig kan uppväga grejen med att sitta ner mitt emot varann och prata.

 
 
 

AT2B6074

 
 

AT2B6084

 
 

AT2B6079 copy

 
 

AT2B6085

 
 

AT2B6076

 
 
 

Tydligen skulle vi fira min födelsedag också.

Nu hade mitt paket kommit och Banditen hade fixat tårta, så jag fick ett litet extra firande en fredag i januari minsann och kände mig väldigt uppvaktad. Och tårta – herregud vad gott det är. Tårta borde man äta mycket oftare. Så vi fick avbryta pratandet med tårtätande också, men bara för en mycket kort stund. Vi hade ju en hel del att avhandla.

Och så fick jag paket! Kändes ju lite galet när det var jag som hälsade på henne men så skulle det tydligen va.

 
 
 

AT2B6090

 
 
 

Så fort jag hade fått av pappret och såg trycket på kartongen visste jag vad det var för något.

Dör.

 
 
 

AT2B6089

 
 
 

Något jag har spanat på väldigt, väldigt länge. Ni ska få sen den sen. Magisk.

Och sen var det tyvärr dags att kramas hejdå och åka hem, med en lite lättare känsla i kroppen efter att ha träffat någon man tänker på så mycket och fått ösa över alla de ord man sparat åt varandra på tiden man inte setts, och framförallt – att få se att hon är precis samma Bandit som innan, bara tillfälligt med krycka.

Vänner.

Är det inte det finaste, så säg.

 
 

flingan

Att bege sig till Ystad för en efterlängtad fredag.

 
 
AT2B5888
 
 
 

Ungefär såhär pigg är jag, som Tant. Men det är ingenting att göra åt och ingenting som rör mig nämnvärt i ryggen, för idag är det minsann fredag – och inte vilken fredag som helst! Idag är det fredagen som jag får se Banditen för första gången sen hennes operation, och det är inte fy skam.

Jag har ju saknat henne. Många av er också, vet jag.

 
 
 

AT2B5891

 
 

AT2B5897

 
 
 

Så det gör inte det minsta att jag gäspar med hela ansiktet, för jag ska minsann få krama (ytterst försiktigt) på en saknad, och med största sannolikhet kommer jag stanna någonstans och ta med mig något att smaskigt att äta också. För äta behöver vi alla göra; oavsett om vi är preggos eller nyopererade.

Så heja heja för den här fredagen!

Den har varit efterlängtad.

 
 

flingan

Att ta en tidig kväll.

 

 

AT2B5876

 
 

AT2B5883

 
 
 

Gud alltså, idag är jag inte pigg.

Vaknade klockan halv fyra inatt och somnade aldrig om, så nu har allting varit lite gungigt hela dagen och jag har längtat efter just den här stunden – att klockan ska bli såpass mycket kväll att det är helt okej att krypa ner under täcket, pallra upp lite kuddar bakom ryggen och mellan låren och med en djup suck sätta igång ett avsnitt av nån serie och sakta slappna av i varje liten muskel.

Är det inte det skönaste som finns, typ? För mig är det nästan meditativt.

Så nu tar jag en tidig kväll och bestämmer mig för att göra absolut ingenting mer den här dagen.

Bra så.

 
 

flingan

Att få stå ut med mycket.

 
 
AT2B5795
 
 

 

Det är ganska mycket man får stå ut med när man har en unghund hemma ska ni veta.

Iallafall om man heter Tant.

Hon får dra det tyngsta lasset när det gäller att användas som lekplats, tuggben och kompis, och jag är imponerad över med vilket tålamod hon låter Spöket hålla på med sina bravader. Hon är lite för gammal för att själv vara med i lekarna; men hon låter Spöket enträget försöka.

 
 
 

AT2B5816

 
 

AT2B5813

 
 

AT2B5796

 
 
 

Det ska klättras och tuggas och ålas;

Spöket är som nån slags pälsmössa på Tants huvud – en pälsmössa med valptänder och mycket energi.

 
 
 

spoktant

 
 

AT2B5804

 
 
 

Så ja;

säga vad man vill om en gammal Tant, men ett hjärta av guld – det har hon. Och mer tålamod än vi någonsin kunde bett om.

 
 

flingan

Att snart vara redo för en ny vecka.

 
 

AT2B5712

 
 
 AT2B5758-2
 
 

AT2B5757

 
 
 

En så himla skön helg det blev!

Gårdagens storm gjorde det ju omöjligt att göra något annat på kvällen än att hålla sig inne, och idag har det varit lite efterdyningar vilket har gjort att vi mest varit hemma, badat badkar, ätit carbonara, läst böcker och slötittat på film tillsammans i en stor hög i sängen.

Igår hann vi med en liten lunch tillsammans iallafall, innan stormen slog till.

 
 
 

AT2B5766

 
 

AT2B5768

 
 
 

Vi tog TexMex-stället på Mobilia;

jag var så himla sugen på mexikanskt och var så hungrig att jag skakade, så det passade perfekt. Så kunde vi handla mat och Hemmakväll och lite mer clementiner med oss hem när vi var klara. Och Buse älskar att äta på restaurang (ett litet tag iallafall, det blir ju inte direkt någon tretimmarssittning) och som ni vet är mat ett stort fokus just nu för mig och kulan; så det var win win.

 
 
 

AT2B5775

 
 
 

Det här var gott må ni tro!

 
 
 

AT2B5791

 
 
 

Och såhär slutade gårdagen som ni vet, och så har det också sett ut idag. Lorax är vi nog inne på tredje skivan av (alltså det där med skivor och treåringar) och den där chokladen!!! Oh my! Jag smällde i mig hela igår förutom en liten futtig rad och det var det godaste jag ätit på… länge.

Så det har varit mycket vila, mysa, ätande och choklad den här helgen – precis vad kroppen sa att den behövde efter mastodontfotografering och storm.

Nu är jag redo att ta tag i veckan.

 

klänning | just female
kofta | sheinside
skor | gamla primeboots

 
 

flingan

Att ha blivit en skönhetsjunkie.

 
 

AT2B2637

 
 
 

Det är helt galet vad en graviditet kan göra med ens mentala status.

När jag var gravid med Buse hade jag ju två stycken besattheter. Minns ni? Eva i Walla och att sy saker med symaskin. Jag satt i köket och svor över den där jävla symaskinen i veckor, eftersom jag egentligen inte alls kunde sy och den envisades med att trassla ihop sig, fastna, gå bakåt eller bara lägga av. Men sy, det skulle jag göra. Och när han sen var ute kom nästa psykos; då fick jag en mindre existensiell kris och ville bli hallonblond, tatuera mig och permanenta håret. Böddi sa tack och lov nej, kraftigt och med eftertryck. Han hade varit med om det där förr.

Så där gick jag med mitt hallonblonda, lockiga trånande och köpte stripper-shoes (för det var också en grej). Jag fastnade för skyhöga, pinnsmala stripper-shoes som jag inte ens kunde gå i men som jag tyckte var en absolut nödvändighet och så vackra att se på.

Och den här gången?

Åh, den här gången vill jag inte sy maskin eller prassla i Walla. Däremot har jag blivit komplett och fullkomligt besatt av skönhet. Och underkläder. Men främst skönhet. Vi pratar smink, hårprodukter, krämer, ansiktsbehandlingar, olika former av masker och alla tänkbara saker man kan smörja in, dutta på, kamma på plats eller på andra sätt tillföra huden eller håret.

 
 
 

AT2B2647

 
 
 

Visst har jag använt en bra hudrutin innan, men den jag har nu är i hästväg.

Jag har köpt precis allting jag kan använda, och alla de sakerna jag inte får lov att använda sitter jag suckande och läser om och drömmer om att kunna smeta in mig med när lillebror kommit ut. Man har ju vissa restriktioner när man är gravid ni vet. Jag går på ansiktsbehandling en gång i månaden och lägger mask var tredje dag och smörjer in mig rigoröst och suktar efter alla fräsiga behandlingar som jag inte heller får göra och absolut – min hud har aldrig någonsin varit bättre. På allvar. Men det är ju spännande hur detta enorma intresse uppkommit med sådan passion och intensitet bara tack vare att jag har en son på bakning.

Så vad jag använder?

Jag köpte ju sonic-borsten från Clinique ni vet. Grymt bra. Den har jag en gång om dagen (tycker två känns lite för hårt på nåt sätt). Sedan jag började använda den har huden blivit renare, men framförallt fått mer färg och liv. Sedan har jag ansiktsvatten, också Clinique, följt av deras serum. Just nu kör jag Smart Repair eftersom det funkar ungefär likadant som Even Better. Under tiden den sjunker in smetar jag på ögoncreme (har aldrig orkat det innan); jag har Dermalogicas Ultrasmoothing Eye Serum. Den svalkar skönt och känns som om den puffar ner ringarna. Och så avslutningsvis Even Better Skintone Correction Lotion på dagen och deras Repairwear på natten.

På bilden syns också deras Laser Focus som jag drämmer till med då och då, samt världens bästa magolja; Estelle&Thild Pregnancy Oil. Den marinerar jag mig i. Hade den med Buse, blev stor som ett hus och fick inte en enda bristning – så även om man säger att det inte har med saken att göra så kommer jag fortsätta att marinera magen för säkerhets skull.

 
 
 

AT2B2640

 
 
 

Hittills ganska nära min dagliga rutin. Det som tillkommit är borsten, att jag inte slarvar med ögonen och att jag lägger ansiktsmask var tredje dag. Masken jag använder är Dermalogicas Sebum Clearing Masque för att förhindra orenheter och den är grym. Ja, den innehåller Salicylsyra vilket man ännu inte forskat så jättemycket på när det gäller gravida, men jag känner att det är en mask som är på i 10 minuter och att det är okej. Jag hae nog inte vågat ha en crème som ska sjunka in en hel natt eller så.

Och så smink!

Som ni vet är jag mineralsminksfrälst, och jag har kört länge med Maria Åkerberg. Men sist när jag fick ansiktsbehandling hos Paulas så la hon på Jane Iredale och så var jag fast. Så när Skincity hade sin julkalender i julas och Jane var på 35% rabatt så köpte jag upp allt jag behövde.

 
 
 

AT2B2644

 
 
 

Jane Iredale innehåller väldigt mycket mineraler och är alltså extremt vårdande. Men det jag gillar mest är finishen; pudret smälter in till en foundation som har nästan exakt samma nyans som jag själv har, jag får lyster och jag bestämmer själv hur mycket det ska täcka. Och så det bästa; det behöver inte hålla på att ”buffas” in i huden, utan man sveper bara på det mer eller mindre som vanligt med en borste.

Jag använder:

Först så fixar jag ringarna under ögonen med Active Light (eller med YSL Touche Éclat, mer om den sen) och sen lägger jag hennes primer, Smooth Affair. Det där med primern är ingenting jag känner att man måste göra, det blir fint resultat ändå. Men ska jag iväg nånstans i många timmar och vill vara säker på att sminket håller så är den grym.

 
 
 

AT2B2653

 
 
 

Och sen hennes foundation i puderform; Amazing Base. Här har jag färgen Warm Silk och den passar perfekt till min hudton. Så den borstas på (jag har hennes puderborste med, men det funkar med en vanlig) och sen sprayar man över hela ansiktet med en fuktspray för att pudret liksom ska smälta in i huden. Det steget är skitviktigt tycker jag för att slippa den där ”sminkade” känslan (jag hatar när puder ligger ovanpå ansiktshåret i dagsljus). Här har jag både Balance (för fet hy) och Pommisst (normal till mogen hy) och jag tycker nog att Pommisst funkar bäst.

Sen fixar jag ögonbrynen med Make Up Stores ögonskuggspensel och skuggor, lägger på ett rouge (jag gillar det jag fick från Max Factor – Flawless Perfection Blush i färgen Natural Glow. Har kikat Iredales men tycker att de var för ”glittriga”). På med mascara och voila! Klar.

 
 
 

AT2B2650

 
 
 

För att ljusa upp under ögonen är ju Touche Èclat en klassiker men ganska dyr, så den försöker jag köpa på taxfree. Dock tycker jag att Iredales funkar riktigt bra som alternativ.

 
 
 

AT2B2657

 
 
 

Och ska jag festa till det ordentligt med lystern så är det highlighter som gäller!

Nu älskar jag 24k Gold Dust i färgen Champagne. Perfekt att stryka innan basen kommer på; på kindbenen, under ögonbrynet, på näsryggen, över läppkanten för att få den där J.LO-glowen ni vet.

Mhm, jag är inne på det här. Säger ju det.

 
 
 

AT2B2629

 
 
 

Och håret!

Jag som brukar använda schampoo och balsam jag antingen köpt hos Böddi eller panikhandlat på ICA har nu en rigorös arsenal. När det var mellandagsrea på Lyko slog jag till på Moroccan Oil för att testa hur bra det blev när man använder serien hela vägen. Där utvärderar jag fortfarande, men jag gillar verkligen en av stylingcremerna bland annat. Fast det får nog bli ett eget inlägg, annars blir det här så långt att jag storknar.

Men alltså; jo. Jag har blivit en skönhetsjunkie, komplett galen, och tar hand om mig själv på sällan skådat vis. Jag vet inte vilket som är värst; symaskinsWallahysteri eller att gå bananas bland crèmer och oljor? Men oavsett; nu är det som det är och kanske går det över.

Jag är iallafall väldigt len och glänsande under tiden.

 
 

flingan

Att vara redo för stormen.

 
 

AT2B5788

 
 
 

Det är (som alltid känns det som) storm ute.

Full klass-2-håll-i-hatten-storm som skakar huset och får regnet att verkligen skära genom luften på sin väg ner. Här ute på åkrarna finns ju ingenting som stoppar vinden, utan den får kasta sig med full styrka från havet och upp och det enda man kan göra är att hoppas att taket kommer ligga kvar och att flaggstången inte kommer lyfta.

Så vi har gjort oss redo! Bunkrat upp med Hemmakväll och ingredienser till carbonara, och stannar inne hela kvällen framför en film med en himla massa lösgodis i knäet.

Det enda sättet att tackla en storm, om ni frågar mig.

 
 

flingan

Att känna sig bakis.

 
 

AT2B5314-2 copy

 
 
 

Idag känns det som om jag har varit ute halva natten, kommit hem vid halv fyra på morgonen, stupat i säng och konstaterat att den där sista drinken skulle jag absolut inte ha tagit. Ungefär så. Jag känner mig så bakis det bara går utan att ha druckit en droppe och när man har somnat klockan 21:30 kvällen innan. Kroppen värker, halsen är hes och jag har små springor till ögon.

Vad jag har gjort egentligen?

Fotograferat.

 
 
 

AT2B3002

 
 
 

Och inte bara fotograferat, utan fotograferat barn. Och barn fotograferar man i golvnivå, inte stående. Och jag är väl egentligen lite, lite för gravid nu för att kräla på golvet oavbrutet i fem, sex timmar med tung andhämtning och ett fasligt stånkande – varje gång man ska ta sig från stående på alla fyra (tre, en hand håller kameran) till sittande på huk är det en himla massa kilon som ska fördelas. Det är inte smidigt, det kan jag lova. Ingen graciös balett. Och framförallt är det en fantastiskt statisk rumpträning som skulle göra Jane Fonda grön av avund.

Men det är ju så roligt! Och så länge det är fysiskt möjligt så kommer jag göra det.

(På bilden här ovan ser ni Amanda som var med som assistent. Himla duktig tjej).

 
 
 

AT2B2693

 
 
 

Och nu är plåtningen för By Heritage klar för den här gången;

jag har bara en himla massa bilder som ska behandlas och redigeras och förpackas och skickas så att allt är klart för deras mässa om två, tre veckor. Lokalen ute på Stora Holms Säteri var fantastiskt fin (ni som ska gifta er i Göteborgstrakten – hett tips!) och jag fick en chans att säga hej till Nyblom Kollén också när vi var klara. Och barnen! Detta hav av bäbisar och barn och kläder och leksaker. Superstjärnor allihop.

Så det gör inte det minsta att jag är bakis idag. Jag ska ligga i sängen med kuddar precis överallt och bildbehandla i timmar, och i eftermiddag har jag en gravidmassage bokad. Så den där värkande rumpan kommer det nog bli ordning på i vilket fall.

Japp.

Att fotografera är nog det roligaste som finns, faktiskt.

 
 

flingan

Att säga GODMORGON! och åka till Göteborg.

 
 

AT2B2342

 
 
 

Åh herregud, idag är det tidigt.

Klockan 06 går mitt tåg idag från Malmö till Göteborg och det tar lite tid att vakna från djupsömn och göra sig redo för plåtning. Det är By Heritage (barnkläderna jag fotade förra året om ni minns) som ska ha ännu en fotografering, och på Stora Holms Säteri väntar alltså idag en skock med barn på att bli förevigade i vackra kläder. Ska bli så. himla. roligt.

Men nu är det på tok för tidigt för mig att försöka vara mer kreativ, så nu får jag stänga igen Mac:en här, stoppa ner den i väskan, dubbelkolla så all packning är med och sen hoppa in i taxin för att börja dagen.

Mot Göteborg! Det blir bra det här.

 
 

flingan