Idag är jag hemma. Jag vaknade på tok för tidigt med nervositet kittlandes i magen och bestämde mig för att det var lika bra att gå upp och göra frukost. Så nu har det avnjutits pepparkaksfil med två morgontrötta salukis lindade runt oss i soffan.
Jag ska på konisering idag, det är därför jag är nervös. Konisering är en slags operation man gör när man hittat cellförändringar. Man går in och antingen hyvlar/bränner/fryser/klipper bort det som behövs. Japp, du hörde rätt. Hyvlar. I Britney.
Detta är typ allt jag vet, eftersom sjukvården är helt inkompetenta vad det gäller psykologi. Först krafsar gynekologen och skickar brev om att man hittat cellförändringar, sen får man komma och krafsa igen (fast lite värre den här gången) och om cellförändringarna inte försvunnit är de vänliga nog att skicka ännu ett brev och säga ”Grattis! Du ska in på operation! Häpp”.Thats it. Och det känns liksom inte riktigt läge att googla heller, eftersom jag tror att informationen man får då är ganska… grafisk. Och då går jag ändå privat. Och har en man som är läkare.
Så jag vet typ ingenting, mer än att jag idag ska in och bli svetsad i Britney av en man jag aldrig mött. Yey. Jag har dock blivit lovad hinkvis med droger, vilket jag kommer att ta bokstavligt. Om de tror att någon ska in och rota någonstans med en spruta utan att jag är behagligt väck på preparat så tror dom jäkligt fel.
Lovar att återkomma med en detaljerad recension av effekterna från sjukhusens ful-tjack.