Jag har ju haft ett par lugna dagar på illamåendefronten. Och de senaste två dagarna har jag inte ens varit yr, utan har bara haft ömma bröst. Inga humörsvängningar, inget dregglande (jo man gör det), ingenting. Jag har känt mig så normal att jag nästan blev orolig tillslut. Det var bara de ömma brösten och den där molnande magvärken kvar; den som gör att man hela tiden har ett stråk av oro i hjärtslagen och köper för många graviditetstest baraföratt se så att allt står rätt till.
Skulle dock inte varit så orolig. Runt tio kom monsterillamåendet igen och jag låste in mig på jobbtoaletten för en kvarts mycket okonstruktivt hulkande. Okonstruktivt på det sätt att det är låtsaskräkis; händer liksom inget! Man bara örlar och säger ”mhöööööö” och suckar fiiii fan och dregglar, med armbågarna på toalettringen och med handen dramatiskt tryckt mot pannan. Bara denna kvart, och sen en halvtimmes jobb, och sen in för ännu en kvart. Ni fattar.
Men trots det fanns oron lite där ändå. Så det blev veckans första graviditetstest igen och det lilla timglaset snurrade i vad som kändes en evighet och sen kom det:
Gravid, Raskaana
3+
Och jag kunde pusta ut igen för förra veckan stod det 2-3 och det betyder att hormonerna stegras som de ska och ingenting händer och –
Hörni. Hur länge håller man på? Såhär? Jag är ingen nämnvärt nojig människa i vanliga fall (eller jo, nu ljög jag, det är jag visst det) men nu har jag svårt att släppa det där med att Något Kan Hända. Och att jag kanske inte ska märka när det händer. Förstår ni?
Men oavsett. Nu låtsaskräker jag på jobbet igen och hela rummet snurrar och Häxvrål är det enda som hjälper och allt är nog precis som det ska. Egentligen.
Min handledare var illamående de 20 första veckorna. Hang on there!
Man pleier å si at det går ca 3 mnd før det stabiliseres;-)
Alltså, nu har jag inte varit gravid och vet därför inte men jag skulle ju bli minst lika nojig. Särskilt som jag är toknervös nu och då gäller det materiella ting och inte liv.
Asså det där med nojigheten skulle jag säga att det är bara början. Först är man orolig de där ”kritiska” veckorna. Sen för att barnet är friskt, sen för förlossningen. Å när de väl är ute är man nog nojig för resten av livet. Iaf har det varit/är så för mig. För amningen, för sömnen, för när de ska börja äta, för att börja gå. När de är sjuka, börjar fsk och så småningom skola. Ja jösses, nojig är man nog mer eller mindre för jämnan. Haha! Man vänjer sig! 🙂
Säger som Ida…. Nojigheten blir en integrerad del av livet från man blir gravid och minst fram till barnen blir myndiga…. Men oftast på ett bra och tillfredsställande sätt 🙂
det första min barnmorska sa till mig då jag var på besök i vecka 7 för sisådär 2 år och 2 månader sedan var; nu får du ställa dig in på att vara orolig i testen av ditt liv. Så sant! Dock tycker jag att de första månaderna var värst nu när min lilla skrutt som har börjat bli stor är här är det en mer ” hands on” oro men färre hormoner i kroppen gör det lättare att hantera och glädjen av ens barn gör varenda sekund av oro så värt det. Vilken underbar resa du har framför dig. Och även om du inte njuter varenda sekund försök att minnas dem precis så underbara eller inte som de är! Stort grattis!
asså gu va du e go, sitter här och får skratt attacker för du beskriver så målande..
Men lider med dig 🙁
Men det är nog så, att oroandet kommer finnas resten av livet.
OCH jag tror att du ska försöka leva som vanligt, i den månen det bara går. Illamåendet är ett gott tecken har jag hört iaf.
Det kommer bli som det blir i slutändan och det är inget du kan påverka 🙂 försök tänk så..
Kramar Åsa
He he he…. Nojigheten… Alltså, jag var en sådan som var LIVRÄDD att ta ut något i förskott… Trodde givetvis att det OMEDELBART skulle straffa sig… Så när jag passerade v 24 pustade jag ut lite, för sedan tänkte jag, att då finns det ju en chans, man har klarat bebisar från v24… Och dagen efter fick jag en STÖRTBLÖDNING…. Nu är det KÖRT, tänkte jag… Och var helt inställd på att det inte fanns någon bebis längre… Det visade sig att det var en blodåder som hade brustit, inget med moderkakan eller så, och bebisen mådde prima och föddes 13 veckor senare som ett präktig gossebarn på 3010 g… MEN jag bestämmde mig efter det att sluta oroa mig, utan ta sorgerna NÄR dom kommer, OM dom kommer…. 😉 //Carin
Underbara lilla du, det här är bara BÖRJAN…
Hej!
Helt underbar blogg för det första.
Jag är också gravid, och jag är i vecka 15+2 jag har varit på 2 ultraljud samt lyssnat på hjärtljuden, och ändå kan jag bli nojig ibland… Tyvärr tror jag inte det släpper heller helt för någon. Man ty sig till något direkt när man får plusset.
Grattis får man ju faktiskt också säga.
Oj oj… första gången ca 18 veckor (då magen kom på riktigt) och lika många gravtest 😉 kram
Fina Emma med lilla magen, det finns inget färdigt recept för varje graviditet är olik den andra. Lyssna men ta inte in vad vi alla varit med om. Någon sa till mig, (jag fick nämligen kort tålamod av mitt illamående) att är det en pojke tar det inte så lång tid innan i-åendet går över till välmående och är det en flicka har Ni dubbla hormoner och man kan bli i-mående lite längre. Det lugnade jag mig med. När jag så fick höra det lilla miraklets hjärtslag hos barnmorskan för första gången, då blev jag betydligt lugnare. DET FANNS VERKLIGEN NÅGON DÄR!
Extrakram
Känner igen detdär kräkbehovet- tänk att det lilla i magen är som en parasit, suger i sig näring från dig för att växa :)…Drick vatten med färskriven ingefära! Det har hjälpt mig och många andra jag pratat med! Lycka till och Grattis!
Först – grattis till dig och förstås till karln också. Han är ju också delaktig:-)
Fast va drygt att vara illamående, illa illa. Min svägerska är barnmorska och hon sa att illamående är sunt, det visar att det händer saker i kroppen. Otur för mig i så fall, jag slapp att må illa men lyckades att få skapligt välartade barn ändå haha.
Hoppas det går över och tack för att jag får chansen att läsa din bra-blogg!! Hur ska jag hinna det snart? Ska börja jobba HELTID om tre veckor, från att ha vart F-ledig över ett år med mina små juveler..
Det är klart man är nojig och nojigheten bara stegrar sig. Det är det som är att bli och vara mamma. Hoppas du blir snabbt fri från illamåendet. Jag gick och mådde illa på tok för länge med alla tre. Men knapra åksjuketabletter – det hjälper faktiskt. Lite.
Alltså man nojjar sig alltid på ngt sätt. Kanske inte varje dag men nästan. Just nu nojjar jag mig för att Vicce ska bli efter i sitt tal för att han inte är på fsk och för att Affe ska till läkaren för sin hosta. Så det är bara vänja dig för nojjandet kommer vara en del av ditt liv nu. Men det är underbart trots att man nojjar. 🙂
Jag hade aldrig några gravidsymtomer, inget illamående, ingen värk under graviditeten, inget annat som kunde tyda på att jag var gravid förutom min växande mage och att jag kände att någon rörde sig där inne. När min son var såpass stor i min mage brukade jag peta försiktigt på magen för att få en spark eller en boxning tillbaks. Och då var jag rätt säker, min bebis lever nog 🙂 Allt handlade om den naturliga oron för att något skulle gå snett. När erat barn är fött kommer det alltid vara erat hjärta som hoppar utanför! 🙂