Så var det dags igen; att resa. Åker till stationen med en glad taxichaufför som sjunger abbas Super Trouper för mig och trummar takten med tummarna på ratten och ler stort under sin mustasch, och jag ler tillbaka och ger tummen upp och då finns det ingen hejd. Han hinner med både Cee-Lo (ja den oanständiga versionen) och Robyn tills vi är framme och jag kan ramla ut ur taxin, vimmelkantig men mycket musikaliskt upplyft, och skynda till tåget. Och nu sitter jag här, på X2000, och vaggas och läser mail och förbereder dagens möte.
Får ni också någonsin den där känslan; att ni vill göra något? Ibland läser jag människor eller möter människor som berör mig och jag har så svårt för att inte blanda mig i. Nu har jag följt en blogg en tid, en kvinna som jag bara önskar att jag kunde nå fram till, som jag helst av allt bara skulle vilja hämta och sätta i min soffa och svepa en filt runt och ge the och sen bara prata med. För jag kan känna igen mig själv så mycket i henne i så många avseenden när jag var i ungefär samma ålder och jag vill bara berätta att det går. Allt blir bra. Och framförallt; att det inte är meningen att det ska vara sådär svårt. Man ska inte vara sådär trött och kämpande och så infernaliskt envis som man lätt blir. Men precis lika mycket som jag vill berätta att det ordnar sig – att det går, precis lika lite vet jag att man tar det till sig. Men jag tror ändå att det är viktigt. Och jag kan helt enkelt inte låta bli för jag tycker om henne, trots att jag bara känner henne via ord. Och jag måste någosntans tro att vi allihop på något sätt kan göra skillnad. För någon. För jag vet att ni gör det för mig.
Och hörreni; ibland får jag mail eller kommentarer med saker som ni vill att jag ska skriva om och jag tycker att det är jätteroligt. Så gärna mer sånt. Är det något ämne du vill att jag tar upp? Något som du undrar över? Bara ut med det. Men nu ska jag läsa ikapp mig på er och se vad som har hänt sen igår och sen ska jag äta en fruktsallad och fixa en telefonkonferens. Och det är redan tisdag, för övrigt.
Åh Emma du verkar vara en sån fin empatisk person…..och vilken underbar bild på dina älsklingar…..din positiva energi är verkligen smittsam ,jag blir glad då jag läser dina ord…
Kram
Vilken UNDERBAR bild!!
Ja, det händer mig ibland, att man känner att man vill hjälpa men då brukar jag skicka ett mail, be om ursäkt om dom tar illa upp men säga att jag finns där. Än så länge har det bara varit positivt och flera av mina bloggvänner har gått till att bli även mailvänner och vi berättar om livet för varandra.
Jag älskar att du skriver om livet, om dina dagar och om bra och dåliga saker, ändra aldrig det!
🙂 Visst blir man berörd av vissa personer! Jag kan känna en stor vilja att hjälpa vissa männsiskor ”att tänka i rätt bana”… Tror oerhört mycket på tankens kraft och positiv energi… //Carin
Japp, och jag har faktiskt börjat följa de impulserna när jag blir berörd/nyfiken/tycker något/någon. Och det är jag glad för, tack vare det har jag lärt känna himla intressanta människor och varit på grymt intressanta ställen. 🙂
Jag säger som de andra – skicka ett mail! När jag mådde som allra sämst och min dåvarande pojkvän dessutom dumpade mig ovanpå det, så blev jag inbjuden till ett community. Där kunde jag skriva av mig allt eftersom det inte fanns någon jag kände IRL där. Jag fick så många kloka råd och tankar från alla som var där (de flesta var äldre) och det var ovärderligt. En handfull av dessa människor är mina vänner idag, och en av dem är jag till och med gift med. Så maila på!
Vilken underbar bild!
Din blogg är en av mina favvisar. Det säger ungefär allt tycker jag 😉
Jag har också den där känslan ibland. Att ta någon jag bara känner genom orden under mina vingar.
Hördu, då får vi bara hoppas att hon läser din text och att hon på det sättet kanske tar till sig lite! Och, jo jag känner väl igen känslan att vilja lappa ihop…
Först och främst så skrattade jag gott åt din resa med den sjungande taxichauffören. Mina barn älskade att det fick sjunga med i den låten. Hittade den oanständiga först på you-tub så det blev succé här hemma. Sedan blir det den snälla.
Jag har alltid fått höra att jag är bra på att lyssna. Tyvärr så dras sig människor till mig för att prata ut. Tyvärr, säger jag för att energin tar slut hos mig, den räcker inte till. Så bloggen är min påfyllare ibland. Älskar att läsa om männinskors olika liv. Om fina saker, shoppingtips good feeling helt enkelt.
LiseLotte
Absolut! Jag känner igen mig.
tänkte faktiskt säga att jag älskar bilden 😀 och lycka till med resandes
Vilken fin bild! 🙂
Ja, cleanparfymerna är ju underbara! De skulle jag också vilja ha alla av haha…snart kan man öppna en egen butik om det fortsätter så 😉 kramis fina!
Precis så där känner jag för andra, som du beskriver.
Jag läser av dem hur de mår, sedan vill man bara ta hand om dem. Visst, det händer faktiskt att jag gör det också och känslan av att få pyssla om någon och få dem att inse att de kommer att de klarar det och att de är uppskattade är helt underbar, när den går fram till personen.
Du är då härlig du med dina mysiga inlägg.
Kram Stina
Det er jo det som er fint med bloggverdenen, at man kan føle at man lærer av andre og kan utveksle tanker og erfaringer, eller lese at andre har opplevet noe lignende og at det går over…. Nydelig bilde forresten, akkurat sånn holder min mann også på, har den store hunden på fanget:-D
Jag tror inte hundar kan ha det bättre än hos er, ser så underbart ut!
I natt drömde jag om er, helt knasigt, tror det är tredje bloggaren som jag följer som hamnar i mina drömmar. Undra om det tyder på att det händer för lite i ens liv, hahaha!
Vi var i ert underbara hem och vi skrattade tills vi fick ont i magen 🙂
Kram på dig!
Åh vad kul med taxichauffören! Jag hade samma upplevelse när jag kom fram till Barcelona i lördagskväll! Taxichauffören sjöng Lambada, Shakira låtar m.m m.m…..KÄNDE starkt vart jag hade landat! Underbart!
När det gäller tjejen i bloggen så skulle jag nog kanske skicka ett litet mail..betyder så mycket!
Ha en bra dag! KRAM
Åh vilken jättefin bild, både den hårige och mindre hårige ser så underbart lyckliga ut!!
Klok du är. Ibland är bloggvärlden riktigt bra då man kan träffa nya människor..träffa eller skapa en relation och hjälpa varandra.
Toksnygg karl du har på tal om ngt heeelt annat.
Kram påre.
*ler* vilken fantastisk bild :-):-)
om det nu mot förmodan skulle vara mig du syftar på, vilket det säkert inte är för jag är ju ingen kvinna, jag är ju… ja jag vet ju inte vad jag är, men i vilket fall så vet jag inte ens vad jag ska skriva. för dina ord är så fina och det finns liksom inget att komma tillbaka med.
hur som helst, vi vilket fall, anyhow – tack. det är vad jag kommer på just nu. återkommer kanske. nog. åh, fina människa.
Jag räknar dig som kvinna. Det är ju det du är 🙂
Jag tror man är olika lyhörd för sina medmänniskor, jag läser också av familj kollegor och kunder och försöker anpassa mig efter dem. Men en del verkar vara både blinda och döva, eller så är de för upptagna av allt annat i sitt eget liv, vad vet jag. Det viktiga är att kunna välja bort vad man orkar med själv. Men det känna bra om man når fram och jag tror att det ka vara den lilla människan som gör skillnad.! Apropå veterinär det blir väl lite trångt i bilen och lite hallabalu med hela gänget, eller? Lycka till. K M
Så känner jag med dig, vill bara ta med dig hem och lyssna på dina fina berättelser och skratta sådär som du brukar göra, så du inte får luft och ligger och håller dig för magen som du gjorde en gång på jobbet. Hihi