Jag är lite larvig med det där. Prylförälskandet. Sättet jag kastar mig över saker jag tycker är vackra och håller upp dom och beundrar dom och klappar på dom. Nästan lite som Gollum håller jag på och mumlar och klappar och pratar för mig själv och går liksom alldeles upp i det jag har framför mig.
Det kan vara allt ifrån små, egentligen ganska menlösa saker, som den här blåa tingesten jag snubblade över på Indiska och genast var tvungen att ta hem till Leos rum – till stora bastanta skåp (som igår) på över 1.75 som jag inte kan slå armarna om ens om jag försöker. Jag tror att jag kan ha fått det från min mamma, hon är nog likadan. Jag minns att hon utvecklade faiblesser för allt möjligt när jag var liten; allt från rashöns till gamla hopprep med slitna handtag till dyra-butiker-koftor med klappvänliga tryck av flygande änder över vass eller rultiga får i motljus.
Inte för att det ursäktar något. Men ändå.
Ikväll ska jag iallafall prata klart med den blå pendeln och sen se till att skåpet får några sista lager färg. För ja, det är sånt jag gör. Det är sån jag är. Bara något år från att vara tvungen att köpa ett hus med stora ekonomibyggnader som kan husera mina möbelskatter (eller från att börja bära svindyra koftor med andtryck, jag vet inte riktigt vilket).
Men det gör inget. Jag kommer att fortsätta att envisas med att det är en del av min charm.
Emma. ledsen att behöva förstöra din illusion om att du är ensam om det där.
Icke sa Nicke.
Jag är exakt likadan själv och jag ger mig nästan aldrig förrän ja fått hem alla de där prylarna till våra hem.
Min man alltid stilla undrande ” Var ska vi ha den?”
Oftast ska vi faktiskt ha det någonstans, det hittar sin plats.
Fast ibland ska jag erkänna att jag packar in en de, längst in i något skåp.
För att jag misstog mig litegrann.
Min älskade man märker oftast inget.
Kram Mrs G
Härligt att höra att det finns fler!!!!
:))
Jag är något åt det hållet också men det jag gör mest är att försiktigt stryka fingrarna över ngt gammalt och försöka känna dess historia. Jag har ett stort 1800-tals linnetyg liggandes som väntar på att få bli omklädd till stolsdynor till mina fina stolar från 30-talet. Det tyget är jag lite extra förälskad i, jag vill bara svepa in mig själv i det och lyssna efter tidens vindslag. *myser*
Det er helt garantert en del av din charm ja….:-)