Det finns så mycket dåligt samvete i mammarollen. Eller snarare; det förväntas finnas det.
Som om all uns av mänsklighet automatiskt skulle försvinna från ens axlar den dagen man föder ett barn och ligger där yr och groggy och undrar vad tusan det egentligen var som hände.
Men det funkar ju inte så.
Man är fortfarande samma person med samma temperament och bagage och själ och personlighet. Man har samma rädslor kvar i livet, samma farhågor (man får bara några nya man inte ens tänkt på samma sekund som barnet hamnar på ens bröst) och man blir fortfarande berörd av samma saker. Allt det där som gör en till vem man är finns ju fortfarande kvar. Alltid. Hur skulle det kunna vara annorlunda?
Jag är inte världens bästa mamma. Jag är verkligen inte det. Men det är okej. För vet ni?
Jag gör så gott jag kan.
Jag är den bästa mamman jag kan vara för min son, och detta är jag trygg i. Jag är den bästa mamma jag kan vara med den jag är och de saker jag har med mig i livet och allt det där som gör mig till en person – till mig. Jag har saker jag kanske är bättre än andra på och saker jag är sämre än andra på för jag är mänsklig, men egentligen spelar det ingen roll. För jag kan hela tiden sträva efter att bli bättre som i allting annat, men som i allting annat måste jag också vara såpass snäll mot mig själv att jag vet när jag gör det bästa av min förmåga.
Min.
Inte grannens eller bästa kompisens eller den där vrålsnygga mamman på babysimmet som ser ut som hon joggat ut sitt barn. Utan min.
Och vara trygg i att det räcker.
<3
Well said 🙂
And he is so cute:)
Vilket bra inlägg till alla mammor och alla tyckare som helt plötsligt tycker sig ha rätten att påpeka allt mellan himmel och jord när man blivit mamma. Precis som du beskriver det känner jag och så borde alla mammor få rätten att känna! Man gör sitt bästa utifrån den man är och det är det bästa för ens egna barn och egna familj! Tack!
Du ÄR ju den där assnygga mamman… fyi 😀
Ja men självklart! Att försöka vara någon annan än den man är eller att försöka vara en annan mamma än den man är slutar oftast med att man mår dåligt. Jag är den bästa mamman för mitt/mina barn för så är det! Dåligt samvete dras man på ändå som förälder många gånger för att man inte får ihop vardagen som man önskar så att spä på det och tycka att man inte är tillräckligt bra förälder är bara dumt mot en själv. Inte heller ska man låta någon annan trycka ner en om ens föräldraskap. Det som passar för en passar inte för den andra.
Åh om vi kvinnor bara kunde lära oss att stötta varandra istället för att döma och vifta med pekpinnar.
Underbara bilder på lille busen! Hoppas förkylningen lägger sig snabbt.
Kram på dig du underbara mamma
Fint och bra skrivet, kram
Och här kommer en annan vinkel…
Först – ABSOLUT, du har rätt! En klok person har någon gång sagt: ”Det värsta man kan ge sitt barn är perfekta föräldrar”, eftersom barnet då växer upp i tron att perfekt är allt som duger.
DÄREMOT (och nu snackar jag allmänt, inte i ditt specifika fall, du verkar grymt bra som mamma), så är ju ”jag gör så gott jag kan utifrån mina egna förutsättningar” även en devis för den som t.ex. ignorerar sina barn, inte behandlar dem väl, prioriterar alkohol, flyktiga relationer, droger etc framför barnen.
Så en sån allmän grej som ”bara jag gör mitt bästa, så är det okej”, tycker inte jag funkar.
Ibland måste man liksom go above and beyond – för barnens skull. JAG måste (så som jag tänker) offra vissa saker som jag känner är ”jag”. Typ som att gå ut och äta med min sambo en gång i veckan eller ligga i soffan en hel kväll och kolla på TV. Eller äta fil till middag. Det är ”jag”.
Men jag kan sätta ”jag” på paus och inse att vissa saker är viktigare just nu. Som anknytning, lugn och ro efter en jobbig dagisdag, att inte ha barnvakt i separationsfaser etc.
Nu menar jag INTE att alla barn är lika, eller att alla vuxna är likadan heller för den delen.
Men jag tror det är ”farligt” att säga ”äh, jag gör mitt bästa” och luta sig tillbaka (återigen, jag snackar allmänt, inte du).
Förstår ni vad jag menar?
Jamen absolut. Men där snackar vi ju extremfallen – med droger osv. Jag måste ändå nånstans tro att alla (utan djupt liggande problem) gör det absolut bästa dom kan för sina barn. Sen finns det såklart sjukliga undantag, men bortsett från dom så tror jag att man gör så gott man kan. Och vissa dagar är det kanske otillräckligt, men andra dagar är det mer än tillräckligt. Vissa dagar läser man kanske alla böcker i leklådan för sitt barn med inlevelse och röster och glädje, nästa dag skummar man igenom dom lite snabbare för att man helt enkelt inte har samma energi. Men man läser.
Och vad det gäller att offra ”jaget”. Tja, det tycker jag man gör i samma stund man blir gravid. Då finns det inte bara jag längre. Visst kan man ta ”jag”-tid, men det blir aldrig som innan för tanken finns alltid där, kärleken, saknaden, vaksamheten. Men det är ju bara min uppfattning 🙂
Det är helt sant, att droger och missbruk, misshandel och annat är extremfall.
Däremot ser jag varje dag barn som har föräldrar som fattar tveksamma beslut, på dagis, i lekparken, i affären. Som kanske skriker åt sina barn, rycker dem i armen, ignorerar dem (och koncentrerar sig i en halvtimme på sin iPhone i stället), kränker dem och är allmänt otrevliga. Eller som kanske lämnar dem på dagis i 9 timmar för att själva bara jobba 6…
Det är för mig märkligt hur man inte får ha åsikter om hur andra är som föräldrar, att man bara ska tycka att ”alla gör sitt bästa, jag dömer ingen, blablabla”. Jo, jag dömer, när jag ser såna exempel som i parken och på dagis. Varje dag.
Jag gör absolut så gott jag kan, men ibland måste jag backa, se inåt och tänka ”vänta här nu, var det här verkligen det bästa jag kunde göra i den här situationen?”. Ofta växer jag ju av de gångerna, när jag känner att saker och ting kanske inte blev så bra.
Det jag tror är viktigt i en sådana situationer är att man reagerar om man ser ett barn som far illa, att man vågar säga ifrån.
Sen vet man ju i regel inte om människor har barn på dagis 9 h för att själv bara jobba 6 h…så man får vara försiktig med hur man väljer att handla, eftersom man eg inget vet om andras liv, så länge det inte är en nära vän har man ju ingen aning om andras liv 🙂
Jag tror att det är väldigt viktigt att inte ha för mycket åsikter överhuvud taget hur andra väljer att sköta sitt liv eller sin uppfostran, men vad jag har förstått så älskar folk att tala om för de tycker att de vet bäst.
Kram Åsa
Men om man ska säga ifrån om man ser något, så kan man ju inte samtidigt vara försiktig och inte ha åsikter? Det går ju inte ihop.
Varje dag ser jag en mamma lämna sitt barn på dagis, barnet går 8.30-17.30 där. Mamman jobbar 9-15. Det vet jag, för det har hon sagt. Resten av tiden ägnar hon åt att ”ta hand om sig själv”. Medan barnet är så trött så hon är en blöt fläck när mamman hämtar kl. 17.30. I det fallet har jag all rätt att ha en åsikt (det tycker jag att man alltid har – rätt att ha åsikter), eftersom det de facto händer. Barnet är lika trött och ledset varje dag, sen vad mamman gör eller hur hon tycker är ju irrelevant. Barnet mår dåligt.
Svårt att, som jag, se det och ändå ha sånt här i bakhuvudet – att man inte får ha åsikter och lägga sig i?
Det jag menar är att om man ser uppenbart att ett barn blir slaget, eller att man nedvärderar eller att man gör illa barnet, du förstår säkert vad jag menar, så måste man säga till. Situationer som är fel i allas ögon, är du med?
Det jag menar med att man inte kan ha åsikter om allt är att mitt sätt eller ditt sätt är inte det ”rätta” sättet. Alla har sitt sätt att leva sitt liv på och med sin familj. Det jag menar är tex hur man nattar sitt barn, hur man matar det, vilken blöja man använder, dvs hur man väljer att göra efter sin förmåga, har jag upplevt att många har väldigt mycket åsikter om, och att det är populärt att ”tycka” och det börjar gärna redan i mammagruppen.
I ditt problem som du har så kan man ju välja att prata med mamman, utan att för den skull lägga in känslor el kritisera. Kanske hjälper du henne genom ett råd i det. Hon kanske inte ser kopplingen som du gör. Men jag har ingen aning. Det är en svår balansgång.
Jag vill inte tillföra något negativt till en redan negativ värld så jag brukar vara tyst men i detta kan jag inte vara tyst.
Jag tycker du försöker ge det där dåliga samvetet som Emma skriver om! Om du inte har vandrat i alla andra föräldrars skor varje dag, varje sekund så tycker jag att du ska vara väldigt försiktig innan du uttalar dig om att någon fattar tveksamma beslut på dagis, i lekparken, i affären. Jag är inte perfekt som förälder och just därför är jag perfekt! Jag felar, det gör alla! Men jag pratar med mina barn om att nu har mamma gjort så här och det var fel osv. Jag gillar inte att skrika på mina barn men det händer. Jag gillar inte att bli arg på mina barn men det händer.
Jag är en bra mamma med fel och brister!
Jag hoppas att du är den förälder som du vill vara och att du aldrig fattar ett tveksamt beslut inför någon annan så du ska drabbas av det dömande som du själv sänder ut.
Word 🙂
Kramar Åsa
Agree!
Kram /Katarina tvillingmamma
Ja det är synd att man nte kan byta problem med varandra för de flesta verkar vara bra på att lösa andras problem 😉
Jag har varit precis en sån dömande mamma en gång. Haft åsikter om hur länge någon lämnar på dagis eller hur någon nattar eller matar eller säger till sina barn. Jag har varit så mån om att vara perfekt mamma. Men jag inser att jag aldrig har tänkt på hur just jag är. Man vet aldrig hur andra har det eller vad deras relationer till sina barn tål. Vissa går igenom kämpiga perioder som går över. Jag vet många barn som jag aldrig trott skulle bli trygga och glada eftersom jag tyckt att deras föräldrar gjort fel. Men efterhand som jag ser dom växa upp runtomkring mig ser jag att de är trygga och glada och att just deras relation till sina föräldrar är just deras egen. Utifrån hur de själva är och utifrån hur deras föräldrar är. Du vet inte hur denna tjejen egentligen har det på dagis och du vet inte vad hennes mamma går igenom. Mina föräldrar var inte perfekta men de var mänskliga och jag blev helt ok, det hoppas jag att min son också blir 🙂
Det är så otroligt befriande att läsa sånt här! Läste häromdagen en intervju med Helena af Sandeberg i Elle där hon sa att hon en gång fått rådet att ”våga vara obegriplig”. Det är så typiskt tjejer att alltid bry sig om vad andra tycker, att vara rädda för att bli missförstådda eller att saker man säger och gör ska missuppfattas. Jag gör så gott jag kan och det räcker absolut! Hur långt som helst.
Ha en fin dag!
Kram Malin
Härligt inlägg! 🙂
Word!!!
Det var fint skrivet rara du. Om jag hade vart unge hade jag velat ha dej till mamma, för ni verkar så skönt relaxade runt allt. Fortsätter livet som vanligt, så gott det går och kanske heller inte släpper hela sitt ”jag” för att man fått barn. Det tror jag är viktigt.
Jag har en enorm oro över det här med barn. Jag har levt snart 40 år och är livrädd för förändringen som det kommer innebära. Jag tycker barn är rätt jobbiga överlag, men tror ändå att man kan känna så för andras barn och man kommer känna annorlunda för sitt eget. Det är det människor säger till mig. Och som livet ser ut idag, så vill jag ju inte leva såhär resten av livet, utan börjar känna mig redo för den förändringen. Jag är för rädd för att avstå det, jag vill inte ångra mej när det är för sent.
Men just det när jag är dyngtrött, så kommer ofta tanken, å herre min je, jag har inte ens barn att ta hand om, kommer jag orka med det?
Kan någon förstå hur jag menar och känner, och är det en normal rädsla jag bär på där?
Kram Åsa
Jag kände likadant och var lika rädd. Men vet du? Man anpassar sig. Man gör det, på nåt märkligt vis. Man hittar energin, orken, tålamodet. Det är svårare vissa dagar och lättare andra, men på nåt sätt så bara löser sig det där.
Men redo? Det blir man nog aldrig 🙂 Hur ska man kunna förbereda sig på något oförberedningsbart? Det går inte. Man kan ändå aldrig tänka sig hur det är förrän man är där.
Kram
Tack för ditt fina fina svar..nu får jag tårar i ögonen, å det får jag varje gång någon slutar försköna eller döma mej för den jag är och hur jag känner.
Tack sötaste lilla människa <3
Kramar
Håller med om att det går inte att förbereda sig, oavsett om man är gravid i nio månader eller om man adopterar eller hur man nu väljer att bli förälder…Det är en ny individ som man ska lära känna, med egna känslor, en egen personlighet…
Under en föräldrarträff innan vi fick barn lyssnade vi på ett ”föredrag” som en familjeterapeut höll i, där han tipsade om att skriva ett brev till sig själv och till sin partner (om man har någon) om vilka tankar man har kring det här med att bli förälder, vad man ”förväntar” sig av sig själv, av sin partner och det som komma skall. Han sa att det går så snabbt innan man glömmer hur man kände och tänkte innan och är uppe i familjelivet- och ja, livet förändras och den anpassningsbara människan bara hänger med…och snabbt som ögat kommer man knappt ihåg hur livet egentligen var innan man fick barn- Jag kände som åsa inför barn 1 -och kan ibland känna detsamma fast för ett eventuellt barn nr 2 -jag har ju ork till det här -men till 2???
jag kan också känna så..
det är ett väldigt pendlande
mellan rädsla & längtan ibland.
ska vi säga att vi tror att det
blir när vi är redo,
~ & den som skall komma
är redo för oss ?
kram
hannah
Bra skrivet igen 🙂 Kloka ord!
Kram
Mycket bra skrivet! Ibland griper storheten av att faktiskt vara mamma tag i mig och jag blir rädd. Rädd för ansvaret att faktiskt forma en individs liv och självkänsla. Sedan tänker jag att ett barn behöver inte en mamma som alltid är på topp, glad, snygg och framgångsrik, utan en mamma som älskar, stöttar och finns där för barnet. Och det vet jag iaf att jag klarar av! 🙂
Du är såå kloook! Väldigt vackert och eftertätksamt!
Kram
Petronella
Fint inlägg idag ,och så mycket fina och tänkvärda kommentarer . Från så många fina människor som nog alla gör så gott man kan ,utifrån ens egna förutsättningar . Kram till alla!
Du är klok du. Man gör så gott man kan. Ibland blir det galet bra, ibland blir det tokigt. Man lär sig av sina misstag och man är bara människa.
Så himla bra skrivet Emma. Vi gör ju alla så gott vi kan som människa, som mamma, som vän, etc. Ibland räcker det, ibland räcker det inte hela vägen dit man tänkt mig men som du säger – man gör så gott man kan. Som mamma i tuffa stunder med sitt/sina barn är det lätt att vivla på sigsjälv. Lätt att ge andra beröm men lika viktigt att ge sigsjälv en klapp på axeln ibland.
Kram
Fina ord. Jag blev så gripen att jag fällde en tår. Kände igen mig så. I lite över ett år har jag varit mamma och det är helt underbart, men ack så tufft vissa dagar. Jag har dåligt samvete allt. Allt. Men jag vet ju att jag är en bra mamma för min dotter och allt jag gör är för henne. Jag gör så gott jag kan. Det gör vi nog alla.
Ja tänk om vi mammor kunde vara snälla med varandra och inte skapa hur den perfekta mamman ska vara genom att döma andra. Alla föräldrar älskar sina barn mest och gör det som är bäst för dem deras familj. Det finns inte en mall för en perfekt förälder. Fint skrivet och härliga bilder på ett litet busfrö:)
Tack Emma! Du talade rakt in i mitt hjärta!
Kramar dig hårt!
Helena
Jag tror att om man tänker att man ska ”leva med barnen och inte för barnen” så landar man nog ganska rätt!
Det är underbart att faktiskt låta barn få följa med på diverse äventyr som att äta ute och annat vi tror att man bör välja bort. Fast ibland är det skönt att var lite vuxlig!
Kloka, fina du! <3
Jag tror att detta är något som många föräldrar behöver höra. Jag träffar i mitt jobb den typen av föräldrar som nämns här uppe, extremfallen, men jag träffar också alldeles för många ängsliga föräldrar. Föräldrar som har gjort föräldraskapet till något väldigt komplicerat. Trots att de egentligen är good enough precis som de är. Många fler skulle behöva lita till sin egen intuitiva föräldraförmåga. Den räcker väldigt långt. Om man inte är ett extremfall då, som behöver mycket stöd för att bli good enough.
Bra skrivet Emma!
Jag har en bebis som blir fyra månader på lördag. Han är underbar men iblandnär jag är trött och han skriker vill jag stoppa honom i soptunnan och glömma att han finns. Men det gör jag inte 🙂 Man får känna så, ALLA känner så, men säkert olika hur ofta. Det viktiga är att när man har tänkt den tanken så gör man det som krävs och man får lön för mödan – när ditt barn ler mot dig eller lutar sitt lilla huvud mot din hals så finns det inget bättre. Och då får man förlåta sig själv för att man ville ge bort hen alldeles nyss 🙂
Underbara Emma, tack för bra tankar. Jag tror helt klart oxå att alla gör så gott man kan..
Kram
Min kommentar skulle ju hamna som ett svar till Åsa..? Inga teknikskillz här inte 🙂
Underbara ord!! Det är precis så jag känner!
<3
Det allra bästa jag fått med mig från min mamma, är att hon vågade göra bort sig. Visst, det var pinsamt när man var 13 och hon gjorde bort sig fullständigt (och mig) men det fick en också att lära sig, att det är inte så farligt. Man kan bara vara den man är, och hoppas att folk gillar det. Gillar folk det inte, då är det bara att strunta i dessa.
Jag tror att det bästa som finns är mammor som vet om det här. Att man vågar vara sig själv och göra bort sig. Att man kanske inte bryr sig om vad andra tycker. För det är sånt som vi som barn tar efter. Och tro mig, det behövs i en värld där alla ska följa ett skruvat skönhetsideal och där alla prompt ska stöpas i samma ”form”.
Barnmorskan som var med när vår förste son föddes sa när han kom upp på mitt bröst ” titta vilken fin liten krabat som valt just ER till sina föräldrar”. Det tog jag med mig. Jag vet(tror och hoppas) att jag är den bästa mamman för just våra barn, även de dagar då allt inte rullar problemfritt.
Man har bra och man har dåliga dagar. Det har alla. Men att alltid försöka göra det bästa av situationen kommer man långt på.
kram!
Heer heer!
Tänk att jag försöker tänka på det jag också. Två barn, man, hus o två nystartade företag lämnar inte direkt asmycket över till att tänka på en själv. Det här är lite av min paus. Att titta in här o förundras över din otroliga kapacitet. Du ska vara stolt! Riktigt stolt!
Go girl!
AC
Jag tycker att kärleken i er familj, till den lille och mellan er alla, bara lyser! Att vara förälder är så underbart fantastiskt och så jäkla svårt emellanåt. Man älskar dem så att det gör ont i hjärtat, och plötsligt är de tonåringar och tycker att man är pinsam och jobbig och då gäller det att försöka älska dem ännu mer. Jag hoppas så att mina söner kommer att fortsätta vara de fina människor de är, att vi gjort hyfsat rätt även om det kan bli fel ibland. Att jag ska orka vara den starka mamman även nu när jag står ensam som förälder, att fixa att upprätthålla rutiner och att kunna svara på alla möjliga och omöjliga frågor som de har. Kram <3
Så fint skrivet, Emma. Jag tycker du verkar vara en toppenmamma till din glada lille sötskrutt!
Du är klock du kvinna!!! Tänk om man fick höra detta när man sitter där på bvc med första barnet och är alldeles utlämnad på föräldrargrupper, där den enna ska va bättre än den andra osv. Det hade vatt toppen!
Underbara bilder på din goding!
Önskar att jag också känner så den dagen det blir min tur ♥
Så klokt o så sant! <3
HALLELUJHA!!!!
<3
UNDERBARA BILDER och väldigt kloka ord 🙂
Å tack Emma, detta behövde jag verkligen idag. Har en inte så bra dag idag och mår inte toppen. Bara kom sådär, med regnet nästan.
Tack för dina ord idag.
Kram Kristina
Tack för att du finns Emma, och sätter ord på sånt som är så riktigt och sant.
Kram
bra skrivet Emma, behövde läsa det efter en jobbig natt och skrikig bebis…härliga bilder också!
Precis så! Skönt att kännafriden o lugnet i acceptera sig själv <3
Kram /Katarina tvillingmamma
Bra skrivet! Extremfall finns det alltid och där är det något helt annat.
Kram
Fina du, nu undrar jag ju självklart varför du skrev detta inlägget. ingen har väl klagat på dig heller? DU SOM ÄR SÅ FIN OCH UNDERBAR. mvh glad tjej för att du alltid förgyller mina lugna dagar på jobbet med dina fina bilder och inlägg.
Nej nej ingen har klagat! 🙂 Vad snäll du är. Jag skrev det mest för att jag tror att man iblend behöver höra att det är okej att bara vara bra som man är <3
Ja,
dethär var viktigt och väl skrivet!
word.
och kärlek.
Ord av visdom, komfort och eftertänksamhet samt bilder tagna direkt från hjärtat, tack för allt vad det här inlägget tillhandahåller <3
Hur är man då man är den BÄSTA mamman?? Hur utmärker sig det? Vad gör man för att bli det och hur?
Man är den man är, punkt. sen bär man med sig arv, egna erfarenheter och upplevelser genom livet…
Kramar
Katarina i Norr
Nuff said. Bästa bästa du.
nej men vilka underbara bilder! Han är ju för söt!
Kloka ord! Vackert inlägg med härliga bilder på din busunge 🙂
Jag, som är tonårsmamma, har också tidvis plågats av dåligt samvete och oroat mig för att inte räcka till när det gäller att allt som har med föräldrarollen att göra. Men du har så rätt, bara vi gör så gott vi kan och finns där för våra barn.
Det handlar inte om att skaffa dem allt de pekar på eller själv vara den mest framgångsrika i föräldraskaran, det handlar om att vara där – i föräldraskapet – en stöttepelare – en lyssnare – ibland en coach – och att inte försvinna bort när det blir jobbigt. Olika faser ska vi igenom med våra barn, både härliga och mindre behagliga.
Ibland tappar jag tron på mig själv som ”lyckad” förälder när tonårsdottern häver ur sig både det ena och det andra, men jag försöker tänka att både jag och min man ändå lyckats som föräldrar någonstans. Hon har massor av vilja och temperament, säger ofta vad hon tycker, vågade söka sig till ett gymnasium som ingen av hennes kompisar sökte till och massor av andra bra saker. I stunder när hon tvivlar på sig själv är vi där, utan tvekan! I själva verket är jag livrädd för att missa om hon behöver mig, inget jobb eller intresse skulle kunna dra mig ifrån min roll som förälder. Men jag kan vara sjutton så duktig på jobbet ändå, även om jag är förälder!
I någon kommentar läste jag ”att leva med sina barn, inte för dem” – också mycket klokt sagt!
Helt övertygad om att du är en fantastisk mamma, Emma!
Kram
Suz
Så jäkla klockrent skrivet! Du satte ord på mina känslor:)) Är själv 4 barnsmamma och de där samvetet alltså…Men jag vet jag gör så gott JAG kan och ger mina barn det bästa jag kan ge…
Verkligen fina ord, Emma och många andra här inne! Jag håller med. Det är ibland alldeles för lätt att dömma andra, men man ska komma ihåg att man inte alltid ser hela sanningen.
Jag ska skriva ut ditt inlägg, lägga det på ett säkert ställe och plocka fram det den dag det är dags för mig att bli mamma! Tack!
VILKA FINA MAMMOR MED BRA ”TÄNK” HÄRINNE! Jag är förskollärare och vet hur man ska göra i böckerna men det funkar inte alltid i verkligheten. Man kan inte vara på tipptopp alltid. Men jag förstår precis vad Du menar, Emma, med att man gör sitt bästa och sedan får det vara gott ”nock”. Blir förtvivlad över alla dessa stackars föräldrar som i bl.a. vissa föräldratidningar (nämner inga namn) får läsa om trådsmala, nytänkar mammor, om allt de måste hinna med med sin lilla baby och sig själv innan föräldradagarna är slut Istället för att bara vara i sin föräldraroll och lära känna barnet under den här tiden. Tiden är till för att komma in i föräldrarollen, och inte att förverkliga sig själv och frigöra sitt barn! Det kommer tids nog! Jag kanske trampar på någons tår, men pressen på mammor och pappor idag är för stor, anser jag. Jag arbetar på öppen förskola och möter dagligen mammor och barn tillsammans. Njut av Ditt barn, tiden går såååå fort! KRAM
Du är en fin mamma, Emma
(glömde jag få med i förra inlägget)! KRAAAM
En av de finaste jag läst nyligen var ”barn stavar kärlek såhär: tid tillsammans”.
Underbart inlägg. Förväntade inte att hitta ett sådant inlägg här, men det gjorde mig glad. Du skriver inte ofra om mammarollen, och det gillar jag. För dig verkar den mer trygg och självklar än den gör för många andra som måste försvara vad de gör, skriver, bilderna de tar, i vartannat inlägg. Det är orättvist att bli bedömd utifrån sin blogg men det är ju tyvärr vad många läsare gör. Det finns nog inga som är mer kritiserade än mammor.
Du är du, keep on with it! 😀
Insiktsfullt att påminna sig om det ibland: att man är den bästa mamman för sina barn – oavsett. Och att mota bort det där dåliga samvetet som kommer att dyka upp med jämna mellanrum. För man kunde alltid ha läst en bok till, eller tagit en ”på-tu-man-hand-dag”, eller prioriterat annorlunda – man precis som du säger blir allting bättre om man kan känna sig trygg i att det som är. Och inte jämföra sig med andra mammor, för de har inte ditt/dina barn 😉
Väl skrivet, som alltid!