Att inte hinna med.

 

IMG_0457

IMG_0520

IMG_0514

 

Det finns ju så mycket jag vill visa!

Som invigningen av Rapunzel igår, träff med underbara Ung Cancer, mitt nya hår, en kvinna som heter Cecilia och en himla massa annat som hände från klockan 04:20 igår morse till klockan 22 när vi hade bestämt oss för att skita i att gå ut och äta och istället, sittande med fötterna under oss, smaskade roomservice i hotellsoffan. För sen somnade jag, mer eller mindre på en sekund, medan jag höll på att läsa in bilder från eventet i datorn.

Jag är så jäkla trött.

Att gå upp 04:20 och spendera dagen med en massa spännande saker har den effekten på mig. Och nu sitter jag i sängen och ser ut som jag vet inte riktigt vad och måste klä på mig och äta frukost för att vara redo när salongen öppnar vid 09 igen – så jag hinner tyvärr inte visa allting nu. Men det kommer! Och ni må tro att det har varit trevligt.

Men nu – hotellfrukost!

 

slut

16 kommentarer till “Att inte hinna med.

  1. Låter som härliga dagar men som du skriver förstår jag
    att tempot är högt:)
    Ser fram emot bilder sen! Njut av dagen fina tjej!;)

    Kramar
    Adela

  2. Allt har sin tid Emma, ta det lugnt och lyssna på kroppen 🙂 och ät så du spricker för hotellfrukost är väl ändå något av det bästa

  3. Göteborg visar sin bästa sida för din skull, sol och vårkänslor! Antar jag iaf, för jag ligger hemma och är sjuk *snyft*. Ser fram emot fler bilder, fortsätt ”instagram-bomba” oss så länge 😉

  4. Det blir ju så där ibland och det är kanske DÅ som livet är som bäst. När man har det så bra och det händer så mycket spännande att man inte har tid att sitta och blogga om det 😉
    DÅ vet man att man lever 😉

    Hälsningar
    Yohanna

  5. Hej!
    Har du haft hund innan dina flickor, och ifall du har haft det – hur tog du dig vidare då den/de somnade in för gott?
    Förlorade min älskade lilla flicka på knappt 2 år igår. Hon var så fruktansvärt sjuk och det här var det bästa för henne, men nu vet jag inte hur jag skall orka. Det är tyst och tomt och jag saknar ihjäl mig, det gör så otroligt ont att jag knappt orkar andas. Hunden var mitt allt, och jag avgudade henne. Hon var min bästa vän och en älskad familjemedlem som alltid fanns där och tröstade då någonting var svårt. Utom nu.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rekommenderade inlägg