bild1: vackraste gaveln i helsingborg, bild2: gatan där min barndomsvän bodde med sin dåvarande kompis och där jag har så mycket festminnen ifrån att jag kiknar, bild3: nyckelring från icon jag gjort till väsksmycke, bild 4: föreläsningssalen.
I fredags var jag i Helsingborg och föreläste på gymnasieskolan ProCivitas.
Helsingborg. Min hemstad, i hjärtat. Inte där jag bor idag, men där jag föddes och hade mina första sju år och sen återvände till när jag var tjugo för att fortsätta leva bland kullersten, hav, hamnpaviljonger och den där mjuka doften av kanel från mormors kök.
Men lika bra som jag är på att leva har jag varit på att fly.
Under så många år hade jag det som försvarsmekanism; att bara lämna, gå vidare, stoppa undan, glömma bort. Om jag inte ser det så finns det inte tänkte jag, och allt som var svårt eller jobbigt eller förknippat med sorg blev snabbt lämnat bakom och suddades ut. Jag ägde ett hus i den där staden, ett älskat en-och-en-halv-plans-hus som jag renoverade med en man som hade det mjukaste, finaste hjärta jag (fortfarande) vet; jag hade en trädgård med äppelträd och ett sovrum med vitmålad råspont och från vårt badrum kunde man sitta i badkaret och se ut över ängarna och den där skolan där våra barn kunde gått, om vi nu nånsin skulle få några.
Men jag älskade inte.
Eller jo, jag älskade – jag älskade varmt och innerligt och ömsint – men på fel sätt. Jag älskade som man älskar sin bästa vän eller sin bror; jag älskade känslan av hans hand i min men inte resten, jag älskade tanken på det vi hade tillsammans och framförallt så älskade jag sättet han älskade mig; men jag älskade inte så som han förtjänade att älskas och därför hade jag inte hjärta att stanna kvar.
Så jag bröt upp.
Jag bröt upp från huset med vitmålade råspontsväggar och trädgården med äppelträd och den där mannen som hade randiga skjortor och cockerspanielögon och som jag älskade så förbenat innerligt och jag gjorde det bara för honom, egentligen, och bara på grund av att jag älskade honom så förbenat innerligt att jag ville att han skulle träffa den där lugnare kvinnan som älskade mer än hans hand i hennes och som ville stanna för sin egen skull, inte för hans. Jag bröt upp efter månader av våndande, efter timmar av telefonsamtal till min syster där jag frågade men det är ju trots allt kärlek och kärlek kan väl aldrig nånsin vara fel? trots att jag mycket väl visste svaret.
Jag bröt upp mitt i veckan minns jag, i badrummet, jag var tvungen att hålla mig i den där bänkskivan med två handfat han hade byggt åt mig för hand för att ens kunna hålla mig uppe, och tre dagar senare hade jag bytt stad, bytt liv, och köpt mig en lägenhet sju mil ifrån i ett område jag visste ingenting om, där jag packade upp kartonger med saker som doftade honom bara för att packa ner dom igen och köpa nya i färger han ändå inte tyckte om.
Tre dagar.
Jag gav mig aldrig tillfälle att sörja, någonsin, för valet var ju mitt och det var jag som hade gjort det, jag svalde sorgen med ett hav av pastellfärgade kuddar, kvällar på den där kubanska nattklubben utan tak och nya vänner jag träffat i staden som nu var min – och varje gång det sköljde över mig äppelträden, knarrandet från tredje trappsteget i den svängda trappan med rephandtag, hans alltid sluttande axlar framför spisen skakade jag undan, tryckte ner, tänkte bort.
Fyra, fem år senare, när jag satt i en fåtölj en dag i veckan framför en liten lurvhårig man i en ny stad jag aldrig nånsin lärde mig tycka om, i en helt annan del av Sverige och pratade och vände och vred och analyserade –
då kom sorgen.
Och då fick den ta sig plats, sprida ut sig, ta över. Då fick den de veckor och dagar och timmar och månader av uppmärksamhet som den krävde för att mattas av och hamna på plats; då tog den sig allt det utrymme som behövdes för att tanken och hjärtat tillslut skulle kunna skaka hand på att jo, du gjorde rätt och ja – det var du som tog beslutet, men du har inte mindre rätt att sörja för det och där nånstans lärde jag mig att jag kan stoppa ner, låsa in, svälja undan precis hur mycket jag vill – men det försvinner inte
försvinner aldrig
det byter bara plats och väntar.
Och nån gång, när man har så många lådor låsta att man inte längre hinner med att kontrollera dom alla, kommer man glömma bort att skjuta in någon en dag och vrida om nyckeln – och då kommer det. Och fortfarande, fortfarande, trots att jag vet allt detta, får jag kämpa med den där instinkten att trycka ner och stänga om varenda gång jag ställs inför en sorg eller något så ogreppbart svårt att hantera att jag bara inte vet vart jag ska börja – eller när jag sätter min fot på kullersten i en stad jag en gång flydde ifrån och sorgen fladdrar till i magen, och jag fortfarande instinktivt fångar den i handen och drar ut en låda och börjar trycka ner den bångstyriga, vilt fladdrande känslan i ett litet, litet utrymme med lås – innan jag hindrar mig och kommer ihåg
det är en sorg, den försvinner aldrig, aldrig nånsin, den blir bara svagare med åren och det är okej, det gör inget – för. den. får. finnas. precis som allting annat – som skratt och glädje och allt det där andra som hör till att vara människa–
och jag kan släppa fram sorgfladdret igen och känna att det gör ingenting, ingenting alls, för det är fortfarande en vacker stad och jag älskar fortfarande det livet jag har idag och jag ångrar ingenting och vad jag vill säga är väl
stäng inga lådor, tjejer, och vrid inte om några lås. Ingenting försvinner där inne trots att vi försöker så hårt att hålla det borta, ingenting.
Det byter bara plats och väntar.
Så vackert så sant! Igenkänningsfaktorn är hög. Jag blev sjuk innan jag förstod. Nu jobbar jag på att öppna lådorna, släppa ut sorgen och jag jobbar på att hålla mig frisk. Tack Emma!
Så fint, så fint skrivet, det rör om i hjärteroten och det killar i halsen och gör behagligt och samtidigt igenkännande ont i magen….för precis så är det..för min del dog han, han som var snällast i världen och rådde om och levde alldeles för fort. Det bränner ofta bakom mina ögonlock än i dag, fast det nu i augusti är 21 år sedan jag var 23 och livet blev sorg och mörkt. Man ska inte mista sin första kärlek när man är 23, i en patetisk bilolycka!
K r a m
Så sorgligt!!!
Kram
Modigt och vackert. Kram på dig!
..ja livet, det är verkligen inte alltid enkelt ….du fångade det svåra med de där orden .Fint !
Kram
Pernilla
Väldigt vackert skrivet och modigt gjort. Kram Caroline
Lämna, trycka undan och tycka att allt känns bra. Men plötsligt kommer minnena upp, om mannen som inte alltid var så snäll som han borde…
Klart du gjorde rätt – för bådas skull! Jag tror och hoppas att han du lämnade fann den äkta kärleken, precis som du gjorde!
Kram <3
Så otroligt fint och starkt skrivet. Älskar, älskar dina texter.
Hej Emma,
Så modigt å vackert skrivet!
Å du har så rätt, ”allt har sin tid”.. Så enkelt är det!
Kram på’re
Så otroligt bra skrivet. Helt galet.
Sätter morgonkaffet i halsen och gråter som ett litet barn.
Nu öppnade du en av mina lådor.
Du är så jävla fantastisk Emma, glöm aldrig det.
Mitt uppe i min egen livskris tar jag dina ord till mig med full kraft.
All världens kramar till dig,
Mia
Vilket fint inlägg, du har verkligen ”talets gåva” i skrift! Du beskriver så målande o så ”enkelt”. Blir rörd… Kram
Åh, du borde ju ge ut en bok- ”Emmas dagbok” (med lite inslag av fiktion för att kanske inte lämna ut dig för mycket… ;)) Du skriver ju så vansinnigt bra, kan tänka mig man skulle sträckläsa och blanda tårar och skratt. Du skriver ju om ”vardagliga” händelser som många kan känna igen sig i, men språket – du gör det så levande och man är liksom DÄR. Jepp, jag köper den! 🙂
Så fint skrivet och jag vet. Det är sant. Och jag är på väg att ta kontakt med någon som kan hjälpa mig att gå igenom de där låsta byrålådorna. För det är dags nu.
Så klokt och vackert. Nä man ska aldrig trycka undan några känslor. Vrede, glädje, sorg, förtvivlan mm, de måstefå uttryck annars finns risken att man blir sjuk…
Kram
Vackert och sorgligt och igenkännande. Tårarna rullar när jag läser. Kram
Just det. Det du skriver är så sant. Så innerligt sant. Och känslofyllt. I mitt liv var det han som tog beslutet och gick. Jag som sörjde. Och jag som fann lyckan och kärleken till sist. Men jag tror att han fortfarande inte har öppnat lådorna…
Du er modig og klok, Emma. Takk for at du deler. Håper riktig mange leser dette.
Modigt. Vackert. Öppenhjärtigt. Klokt. Sant. Viktigt. Tack Emma!
Kram Lena
Jag känner inte dig, jag kan bara ana hur du är .. Men jag tror att jag älskar dig…jag vet att jag älskar din blogg!! Du beskriver allt så härligt att man snurrar till:) Jag köper också din bok när den kommer ut, du borde verkligen ge ut en Emmas dagbok! Tack för allt du delar med dig av! Ha en fin vecka!! Kram ( ps.. Jag har man o två barn, alltså jag är ingen galning som man kanske kan tro av mitt inlägg med älskar hit o dit.. Men jag tänker så ofta att vilken härlig människa du verkar vara då ville jag få fram det till dig… Öh tack för mig.) d.s
times 2
Du är så otroligt bra på att uttrycka dig. Blivande yrke författare!!!
Ha en fin dag fina Emma!
Å som jag känner igen mig, främst i att älska någon och att älska det gemensamma livet men att ändå känna i magen att det nog kanske inte är rätt. Jag är mitt i de där månaderna av obeskrivlig vånda.
Tack för en väldigt modig och vacker text!
<3 <3 <3 ……. tack Emma för att du delar med dig….Ska skänka dig en extra tanke idag när jag går på kullerstensgatorna i den stad som sedan tio år tillbaka blev min stad, för att jag flydde från saker som var jobbiga….
Kloka ord och vackert skrivet!:)
Kram
Tack för ord som berör! ☆
Här sitter jag på jobbet och pausar lite med att läsa bloggar: och så ramlar jag in i detta… Denna text visste var den tog!
Jag flydde från en annan skånsk stad för 13 år sedan – från ett förhållande med den snällaste och roligaste mannen på jorden. Flydde fån mitt egna dåliga mående och trodde att gräset var grönare på andra sidan (=hos en annan, mer spännande man) och, än i dag: med hus, barn och annat (separation från den spännande mannen men nu på väg ihop igen) funderar jag på hur det kunde blivit om jag inte flytt fältet…
Tack för denna ögonöppnande text!
Wow vilken stark text. Rakt in i hjärtat. Så fint skrivet.
Så sant!
Kram <3
Å så jag känner igen mig! Bröt upp för två år sen och bor nära mitt gamla hus där mina barn växt upp och där jag kan varje hörn i hela huset. När jag tänker på det så känner jag en enorm sorg! En sorg att det inte blev jag och min man hela livet och att mina barn inte bor i det där huset som jag älskade så mycket. Jag går förbi det ibland och då kommer sorgen. Sorgen att jag inte har det där livet längre, med rensande av rabatterna och en kopp kaffe på trappan till altanen. Så du fångade min sorg på pricken! jag har det bra nu, jag har träffat en underbar man som jag har en helt annnan relation till och som jag verkligen åtrår. Mina barn mår bra och bor hos mig varannan vecka. Men jag saknar verkligen det där huset…doften…ljuset. Nu är vi förhoppningsvis på väg till ett gemensamt boende i en villa med alla våra gemensamma barn. Längtar! Längtar efter att bygga ett HEM med kaffe på altanen en söndagsmorgon, ljuset från fönster som faller på golvet och att lära känna varje hörn i huset! Tack för en väldigt fin text!!!!
Så…. himla…. vackert…. och sant….
Tack!
Fint skrivet!
Och jag håller med dig,det går aldrig att fly ifrån det,man MÅSTE få sörja och låta det ta tid,
för att kunna gå vidare i livet och bli starkare.
Kramar
Oj vad överrumplad jag blev… Mot dina andra inlägg som ofta innehåller vardagslyx och vackra bilder – och som är underbara att läsa. Jag blev helt tagen och tårögd – och berörd. Detta ska jag be min snart 20-åriga son att läsa, som är mästare på att trycka undan och bara gå vidare. Som han svarade en gång när vi pratade om hur det kändes med en jobbig sak – ”jag känner inte efter”.
TACK – för att du delar med dig av ditt liv på bloggen. Det är härligt att följa. Mycket feelgood.
Kram Jeanette
<3 Tack för fin text.
Emma så otroligt mäktigt skrivet! Viktiga ord som vi alla behöver tänka på och ta till oss djupt djupt in! Att inte bearbeta kan ju skapa så mycket inom oss längre fram. SÅ viktigt och du sätter orden klockrent <3
Jag ryser, jag får gåshud. För visst känner man igen sig. Jag har skrivit det förr men du berör verkligen. Du kan konsten att skriva. Hoppas att du tar det vidare i form av en bok. Jag skulle definitivt köpa den.
kram
Så vackert, rätt och riktigt. Men. Jag vågar inte.
Så vackert skrivet.. jag slutade andas en stund. Du är fantastiskt på att sätta ord på känslor.. det är som om du lindar in hjärtat i rosor när du skriver 🙂
Oj vilken fin och sorglig text! Det är hemskt att vara den som inte älskar, på rätt sätt. Att vara den som lämnar. Huvvaligen!
Kan inte känna igen riktigt samma sorg, för jag stannade så länge att det blev en överlevnadshandling att fly iväg. Hade inte gått att stanna i samma stad, för då hade det dåliga samvetet ätit upp mig!
Ibland måste man få byta miljö och låta något nytt sopa undan allt obehag och sorg för ett tag innan man skapat nog mycket distans för att kunna uppleva den där staden, människan, platsen igen.
Fick höra efter tio år, att den mannen, inte glömt. Att han släppt alla andra för de inte var jag… så då kommer insikten om att jo, det var rätt att släppa och flytta och skapa avstånd!
Man kan inte älska någon för att vara snäll! Det måste komma inifrån på riktigt! Men hur svårt att inse att man sitter där med en relation som är ojämlik känslomässigt!
Huvva.
Jag vet inte hur jag ska tackla den känsla jag har nu. Så många läskiga och ledsamma tankar jag får när jag läser dina ord. Du har gjort något med mig denna söndag. Vet inte om jag ska tacka dig, eller bli förbannad för att du träffar så rätt. Tack..
Sååå fint. Tänk om fler som är kvar i något man vet inte är bra för båda, kunde våga bryta upp….
Kram
Adela
Vilket otroligt vackert skrivet inlägg, klokt och innerligt. Precis så är det ju, det som göms undan finns trots alltid kvar och kommer sedan fram när man minst anar det.
Kram
Fantastiskt skrivet! Ibland skulle man bara vilja ändra på känslor, men det går inte och då får man följa sitt hjärta och göra det som blir bäst för båda.
Bra skrivet Emma, så rätt.
Så igenkännande det var för mig att läsa. Så många tankar och känslor som bubblade upp. Så många gånger jag själv flydda till en annan stad, till nya vänner, till ett annat jobb, till ett annat liv. Bara just för att slippa känna och tänka. Men det kommer fram, nog kommer det fram alltid. Den där sorgen måste få ta sin plats. Hur snabbt man än stänger dörren och trycker till så kommer det en tid när det inte längre gå, för det är fullt där inne. Och det måste ut. <3
Oj, så vackra ord! Jag riktigt ser och känner hur det var…. Det är en konst att lära sig hantera och leva med de känslor som slor rot i en kropp och själ. Saker händer, livet går vidare, det måste det. Känslor får ibland plockas fram som små vackra smycken, även om det är känslor av sorg…..Men de måste plockas fram och hanteras varsamt, aldrig gömmas bort!
Vilken gripande text. Blev helt tagen av djupet, allvaret och känslorna som verkligen tränger igenom skärmen.
T A C K
Tänk, nu skriver du så jag för ett uns känner att det kanske ändå går att komma åt det där som är så djupt gömt inom mig. Så djupt att jag nästan inte själv vet om det. Men jag vill inget hellre än att få upp låddjäveln. Det känns iaf väldigt tröstande att veta att det går att nå, för nu kände jag! Tack!
Tack också för ditt helt fantastiskt roliga inlägg när Micke pratar engelska. Jag brukar läsa det när jag vill skratta med hjärtat.
Desstutom kan jag också passa på att kommentera, när jag ändå är igång liksom, inlägget med bloggerskorna och Jason:
Skitsnygg klänning! Du är så himla cool och söt på samma gång!
Kram Anna
Hej! Ibland kan man behöva en terapeut för att få hjälp med att öppna lådorna o bearbeta vad som finns i dem!! Kram Lisa S
fantastiska emma! Du skriver som ingen annan… Minns så väl när jag för ett par år sedan hitta till din blogg och satt och sträckläste alla dina inlägg! Tack för att du delar 🙂 kram line
Mycket tänkvärt… och helt rätt. Man måste ge sig själv utrymmet att sörja… av respekt för sig själv. Kram på dig finaste du.
Så vackert skrivet, och så fantastiskt modigt gjort.
Väldigt vackert skrivet .. och lite sorgligt!
Kram Jannike
Det där kändes, att läsa och precis förstå varför du stängde lådorna och hur det känns. Mästare på det själv. Märkligt, för en vecka sedan öppnade jag en låda (av misstag) och ett och ett halvt års förträngd förtvivlan smet ut och hur överjävligt det än är, så inser jag att det är nödvändigt. När min livskamrat dog (ut och jogga, hej då, ses snart – trodde vi) satt jag dagen efter på hans företag och det viktigaste just då var att de anställda fick sina löner. Att barnen fixade livet, att all pappersexercis klarades av. Inser nu att det fanns andra ändar man borde börjat i. Tack för de fina orden Emma, spot on. Modigt och vackert. <3
Så himla fantastiskt skrivet. Jag beundrar dig.!
Så fint du skriver!
SÅ fint och modigt skrivet! är inne i ett skede där jag måste börja bearbeta allt jag låst in, att du delade med dig av dethär betyder mycket. Tack!
Jag vet ingen som skrivet så vackert och tänkvärt som du, Emma. När jag läste igenom texten var det som en käftsmäll och en knytnäve rakt i solar plexus. När min man dog pratade jag mycket, som ett rinnande vatten, men sen märkte jag att folk inte ville lyssna mer. Så jag stängde alla dörrar. Tystnade. Nu är det stängt. Jag märker ofta att det ligger där och gnager, som ett vildsint djur, och pyser över totalt okontrollerbart vid helt ovidkommande tillfällen. Men jag trycker tillbaka. Sätter fler lås på dörrarna. Ingen kommer dit in mer. Ingen mer än jag och då knackar jag bara lite på dörren.
Kram bästa Emma
Åh, Emma, så fantastiskt vackert du skriver!!!! Stor varm kram!
Så vackert:-)
Beundrar ditt mod att dela med dig!!
Kram
Kan bara instämma med övriga. Så otroligt fint skrivet och vad berörd jag blir!!
Ja så innerligt fint! Det är fantastiskt att läsa dina inlägg Emma. 🙂 MEN hur gör man? Hur gör man för att inte stoppa de i lådorna? Hur vet jag att jag bearbetar och inte omedvetet stoppar undan de?! Det tycker jag är svårt! Tack fina!
Jag tror, att om du är ledsen utan anledning, om du alltid sväljer ner en klump i halsen när du tänker på ngt som hänt och inte låter den ta plats, om du går omvägar eller undviker saker för att slippa konfronteras, om du har hjärtklappning eller om du är rädd för saker som egentligen inte alls är farliga eller om du har ångest – då finns det för mycket lådor och för lite plats.
Å så fint beskrivet.
Tyvärr är det ett beteende som är alldeles för enkelt att behålla och alldeles för svårt att stå emot.
Jag har inte lådor, jag har burkar av glas som jag trycket på locket på nästan sätter mig på locket bara det går på. En dag spricker burken. Då blir det nattsvart och jag kan inte längre andas. Jag vet allt detta, jag vet precis men ändå pressar jag locket på.
Tack för ett vackert inlägg!
Kram
Jag har sagt det förut och jag säger det igen…..SKRIV en bok el två! Jag lovar dig att orden kommer ge dig så mycket tillbaka….=)
Så fint skrivet!
Ja Emma, vad säger man. Vackert men vemodigt. Vissa verkar ha det naturligt, andra, som jag, får lära sig den långa vägen att omvandla allt det där man stoppat undan till fina minnen som det faktiskt går att uppskatta att ta fram och titta på.
Och visst är det härligt att ha en hemstad. Jag tror man någon gång måste ha lämnat den för att riktigt kunna förstå hur fantastiskt det är. Man kan ha flytt från den hur långt och hur länge som helst, men den dagen man bestämmer sig för att återvända finns den kvar där med öppna armar liksom.
/anna
Ja tack Emma, det är sant! Men om jag inte vet vad de är jag trycker undan. Om jag gråter utan anledning ibland och känner en sorts ångest men inte kan förstå varför!? Kanske borde man gå och prata med någon då? Eller vad gör man? Hur hittar jag de som ligger i botten och grund för kraset? Stor fråga att ta här men ditt inlägg väkte funderingar. Kram
Jag tycker ALLTID man ska gå och prata med nån. Det skulle nog alla behöva.
Det tror jag också att alla behöver!! Otroligt nyttigt o lärorikt!!! Kram Lisa S
Väldigt fint skrivet! Du kan verkligen det där.
Jag undrar så var du hittat den fina budda nyckelringen, visst är det icon design?
Den tog, den sög sig fast i magen.
Sorglig och sann och modig.
Kärlek!
Kram Maja
Sitter just nu i samma situation som du befann dig i då för länge sen, timmar i telefonen men en nära vän, ältande att lämna eller vara kvar. En relation med en man som jag älskar som en bror men tyvärr inget mer. Vill inte riktigt släppa det vi har tillsammans; det fantastiska huset vi bor i, gemensamma vänner, tryggheten. Men jag vet att jag borde gå, för bådas skull.
Tänk att du alltid hittar de perfekta orden! Så fint skrivet och modigt gjort av dig!
Modigt och otroligt tänkvärt. Jag ska absolut ta till mig dina ord och gå i terapi. Jag vet att det finns lådor som behöver öppnas. De har varit stängda i 13 år och nu är det dags. Tack för att du delar med dig Emma.
Vackert. Såå fint skrivet Emma.
Gillar verkligen din blogg. Som du säkert vet sen tidigare…
Skriver från hjärtat. Vackra bilder.. Och super söt liten knodd till son.
Kram Eva
Vackert, starkt och sant!
Jag tror inte på klyschan att tiden läker alla sår… Jag tror aldrig att smärtan från en sorg försvinner, utan man får lära sig att leva med smärtan… Att helt enkelt hantera den…
Kraaam Carin
Tack! Så himla fint!!
Hej Emma!
Bra skrivet och som man kan se på kommentarerna så är det mitt i prick hos många vilket bara visar att ingen är ensam!
Jag valde också att gå efter lång tid vånda. Valde dock att starta om på andra sidan jordklotet, det är det bästa som har hänt mig jag är mer levande, glad och tillfreds idag, har också fått ett helt annat självförtoende. Var ändå snäll och höll kontakten men när det väl bröts blev det hundragånger lättare att leva, slapp det dåliga samvetet så ibland tror jag dock på att man mår bättre av att släppa helt och bara börja om!! I mitt fall var det absolut det bästa jag kunde göra det enda jag ångrar att jag inte gjorde det tidigare men samtidigt så hade det inte lett mig till där jag är idag med världens mest underbara man, min själsfrände i din gamla hemstad 🙂
Jag älskar den här bloggen. Tänker inte svara, ingen utläggning idag. Men tack för att du delar, tänker och skriver det som så många av oss känner igen. Tack.
Gud, vad fint skrivet. Och så sant. Vilket underbart sätt att skriva om hjärtesorg och hur svårt det är att hantera den. Är själv uppe i en separation nu efter 14 år tillsammans som resulterat i två underbara tjejer. Livet är inte lätt men jag väljer att gå eftersom jag gör det som är bäst för barnen. Det kommer att bli tufft men jag vet innerst inne att jag gör rätt. Man kan inte finnas för en annan människa till kostnaden av att man försvinner själv. I ett förhållande måste man ge och få. Ska ha det om dina lådor som en tanke i mitt huvud och låta sorgen få finnas där även om det är jobbigt.
Tack för dina fina ord.
Kram
Tusen tack för detta vackra inlägg. Kram fina Emma!
Ja. Du är ju bara den bästa. Så enkelt är det. Tack & Kram /Em
Tack!
Vet du, jeg tenkte på deg nå før jeg gikk inn på bloggen. Da jeg fant bloggen din, før du ble gravid – så ble den raskt min favoritt. Jeg elsket den måten du skrev på, og at du skrev om ekte ordentlige ting. Din blogg var alltid den første jeg gikk inn på, men langsomt så gled den litt i bakhodet og den var ikke lenger så viktig for meg, fordi du endret deg litt – eller livet ditt endret seg er vel kanskje rettere å si.
Fordi du skrev så himla bra, ble du så populær og med det dukket det opp mange spennende mennesker i livet ditt og du endret litt fokus. Og slik er jo bare livet. Du fant nye opplevelser, og fikk mange fantastiske muligheter fordi du er så talentfull, klok og dyktig. Jeg tenkte underveis at Emma kommer ikke til å gå tilbake til jobben sin etter mammaledighet, fordi du og livet ditt har endret seg – og det er alltid vanskelig å gå tilbake.
Men i dag når jeg gikk inn, så traff du meg . og jeg måtte gråte en liten skvett.
Husk at du har et unikt talent til å sette vakre ord på ting, som mennesker kjenner seg selv igjen i.
Stor klem
Marit
Underbara människa!
Jag har läst din blogg några månader, sporadiskt. Tror att hjärtat bara svämmar över idag.
Så vackert och framför allt sååå sant.
Du berör med dina bilder och texter. Vill bara ta hem dig!
Stor varm Kram /Lotta
Vilken underbart vacker text om en människa och liv du hade innan de fina du har idag. Hoppas han får läsa dina ord och känna din kärlek och förklaring i text, som han säker fått i ord. Att du kan skriva, de har jag förstått, men Hur bra du skriver, det förstod jag idag. Kram
Det där var en skvätt av det där magiska som kallas livet! Mitt hjärta snörpte du tag i och jag började minnas mina lådor… Så vackert Emma! Tack för det du delar med dig av!
Kram
Åsa
svälj. och hela jag är en låda.
allt är nog sagt nu. Du är underbar likväl.
och alltid.
Tack Emma. Tack för fina, sårbara ord. Vi bär alla på små lådor. Tack för att du vågar dela och visa innehållet i dina.
Så fint skrivet och så sant! Sorg är en så svår sak att hantera och de finns så många olika typer av sorg. Men ingen sorg försvinner bara för att man försöker gömma undan den. Tack för det fina inlägget! Kram
Jag blir tårögd. Du är så bra på att skriva, det känns som att jag var med där. Stor kram!
2 till 2,5 år… Det var så länge jag stannade någonstans… Innan jag gjorde exakt samma sak, drog, bröt upp, flyttade, flydde, plockade ner och låste in…
Jag låser fortfarande in, jag låtsas fortfarande att jag har kontrollen över nyckeln och att den inte hänger på en krok på väggen så vem som helst skulle kunna ta den och släppa ut alla fladder… Men just nu får det vara så. Jag har släppt ut vissa fladder, gått vidare och känt mig lugnare i sinnet, men det måste ske på den tid jag valt själv. Ibland går det, ibland inte. Men det är precis som du skriver, det byter bara plats…
Huvudet på spiken, som vanligt, min kära! Du är en klok tös du 🙂
Tack!
Jag har sparat den här länken till just detta inlägg, det berör mig så djupt fortfarande!
Vemodigt och skärande, men så vackert skriver!