Det är så vackert här, så vackert.
Jag går promenader på morgonen i guldljus och känner doften av blöta blad och hav, och ser när trädgårdsmästaren kör förbi städerskan i sin vita lilla golfbil och flirtar med henne – varje morgon är det samma sak; hans stora leende och hennes snabba grekiska svar med rodnande kinder.
Jag tror att han är förälskad.
Jag går genom hotellets vindlande gångar, under blomstertak och skugga som gör mig fläckig på det sätt som Busen alltid fascineras av, går ner på stranden som är snudd på folktom vid den tiden på morgonen när bara pensionärer och folk med småbarn är vakna –
och som alltid när jag är borta, när vardagsmaskineriet och väckarklockan och arbetsveckorna inte är tätt inpå, så får jag för mig att jag kanske borde skriva en bok. En roman, en riktig, en historia innehållande någon (jagvetintevem) och en trädgårdsmästare som är förälskad i en städerska med samma färg på klänningen som dörrarna har in till hotellrummen.
Men jag vet att jag inte har lugnet för en roman, inte tålmodigheten. Efter några sidor har jag redan börjat något annat, kommit på något nytt.
Men ändå.
Vi unnade oss spa igår, jag och tjejerna, bokade upp oss i det lilla huset vid havet och fnittrade åt varann i omklädningsrummet åt de minimala små papperstrosorna man får för att inte få olja på bikinitrosorna, och när det var min tur kom en slående vacker kvinna som räckte mig till hakan och hämtade mig från väntrummet – hon hade bruna ögon och gyllenhud och pratade med låg röst med läspning och kallade mig för mrs jacobsson.
Jag fick massage i ett rum där solen silades genom en gräddvit persienn, hon satt på britsen mellan mina ben och la all sin tyngd i händerna; knådade fötter och ben och ländrygg och när hon kom till min nacke knakade det i musklerna med samma ljud som när man går på snäckskal och jag kände hennes beröring bli mjukare, ömmare.
Mrs jacobsson? sa hon. Are you stressed?
Och jag tänkte på livet, på det vanliga arbetet och bloggen och företaget och fotouppdragen och uppdragsgivarna och det där ansvaret som kommer med en chefsposition, på dagislämningar och det dåliga samvetet och timmarna böjd framför skärmen med kisande ögon över bildredigeringarna och mumlade yes? ner i handduken, mer som en fråga an som ett svar.
Det var tyst ett tag, hördes ingenting mer än snäckskalskrasandet och hennes lugna andhämtning ovanför mitt huvud, sen:
I think you should come again.
Och jag höll med.
Är det bara jag, eller blir ni också vemodiga av massage?
Det är kanske beröringen som gör det, ömheten, det där att bli etthundratio procent uppmärksammad under femtio minuter, men jag får alltid en våg av minnen i magen –
bara bilder eller dofter, som mönstret i duschen i det där huset jag en gång ägde eller doften av vaniljpulver som liksom steg ur mattan hemma i mormors lägenhet, känslan av min kind mot en solvarm brygga i Bohuslän nångån när jag bara var ett barn och hade två flätor som kittlade ryggen när jag sprang.
Så jag blev vemodig och uppluckrad inuti; fast inte på det jobbiga sättet – mer som efter en varm dusch eller en rensande gråt; när kroppen har laddat ur och sinnena skakat av sig dammet. Så efter massagen, med känslan av mjuk sorg ännu kvar mellan revbenen, gick jag förbi det lilla hotell-kapellet på min väg tillbaks till rummet; det ligger gömt under träd och är så litet att man nästan måste backa ut när man väl kommit in – men det är vackert och har ett öppet fönster och små ljus som någon tänt över någon annan och stoppat ner i sand
och där tände jag ett ljus, jag också, för sånt som varit och aldrig kommer igen och för någon jag älskar och som inte längre finns kvar,
och så går jag tillbaka igen, möter trädgårdsmästaren på vindelgången och funderar på om man inte borde skriva en roman.
Gud vad vacker skrivet. En kärleksroman från historisk tid av dig skulle jag gärna läsa. Om du börjar skriv tror jag orden bara kommer att flyta på och vips så har du en roman.
Oh, massage det skall man unna sig, kroppen behöver det.
Kram
Underbara människa, jag hoppas inneriigt att du skriver en roman en vacker dag.
Såhär. Såhär är din blogg som bäst. Och jag hade läst din bok. Ha en fortsatt fin semester!
Jag håller med men det är faslig tur att den inte är sån varje dag för då hade jag alltid gått runt med gråtpuffiga ögon. 🙂
Kram
Vilken fin text..men just det där med massage, det gör att man släpper på mycket som man håller inom sig och känner man sig lessen så är det viktigt att gråta ut när det kommer, det är befriande, oavsett om det är svår sorg eller vemod av minnen 🙂
Kram på dig!
Åh Emma. Precis så är det
Fantastisk text. Visst är det så med massage, att när spänningarna släpper, släpps något annat fritt. Njut Rhodos de sista dagarna!
Åh Emma! <3 Det där var så vackert skrivet att mina ögon fylldes med tårar.
Nu när jag tänker på det så ja, jag känner också vemod under massage. Det är mer än kroppen som blir berörd.
Fortsätt njuta väl!
Kram
Oj,din text fick mig att börja gråta…
Så vackert och rörande,mjukt på något vis..
Kram
Jag håller med om att såhär, såhär är din blogg som bäst. Så vackert skrivet! Du borde nog skriva den där boken ändå….
Du lyckas förmedla den där underbara känslan man får när man är utomlands, de där underbara morgonstunderna när dagen inte riktigt kommit igång ännu. Det är en speciell sorts värme ute, speciellt ljus och dofterna fyller luften. Härligt!
Kram!
Åh, så vackert skrivet! Fällde en tår och mindes en härlig semester i Thailand för jag hade en liknande upplevelse. Njut av din semester! Kram
Åhh, vackert Emma, alldeles underbara bilder kram Diana
Fantastiskt!
Åh, underbara Emma – du skriver så vackert! Kram
TACK Emma, för dina underbara texter och fantastiska bilder!
Å, en bok av dig hade verkligen varit läsvärd.
Er det noen som bør skrive en roman, så er det deg! Du skriver fantastisk! Du har talent, og jeg har allerede bestemt at jeg skal kjøpe den boken når den kommer! 😉 Nydelige bilder også. Klem fra Julie 🙂
Så fantastiskt vackert skrivet Emma! En del av din nådegåva är nog detta, att finna ord som beskriver så vackert och sedan kunna lägga ihop det till en text så fin att hjärtat får gåshud. Gud välsigne dig!
Ljuset i bilderna är fantastiskt! Om en månad är vi i Grekland igen, dina bilder fick mig att längta än mer efter de där obeskrivliga morgnarna och kvällarna. Kram.
Skriv den. Jag hade definitivt köpt den. Jag har skrivit det förr men du har verkligen det skrivna ordets gåva.
kram
Jo Emma, en bok. Dina ord är så så vackra!
Ja, Emma en bok, med så många rader och tankar. En roman, du skriver med en sådan känsla till orden. Skriva är en gåva. En roman är väl tankar och fantasier. Gå in i den kvinnas liv som du kanske har i din bok. Hon kanske lever här och nu, eller i en annan tid. Det är bara att välja den tid som du har i dina känslor.
Emma! Det måste bli en bok. Dina varma, fantastiska ord, dina bilder och din känsla du förmedlar. Varför inte en resebok med bilder, dikter och text… Jag skulle köpa den direkt!
Tack för att vi får följa med på er resa och för att du förgyller våra dagar!
Kram Emma
Fantastiskt Emma! JAG (liksom många andra) KÖPER BOKEN DIREKT!
En fråga, vilka är tjejerna du skriver om? Jag trodde att du var på semester med din man. Måste ha missat något?! Och sen såg jag att Rapunzel la ut bilder när du fotar. Är du i Rhodos på jobb? Nyfiken! 🙂
Så fint sagt <3
Jag är här på både och 🙂 fotar för Rapunzel och en ny smyckesserie hos Creative, och resten av tiden har jag semester med min man 🙂
Omöjligt att inte bli förälskad i den där miljön!
Ja du Emma. Om du ska skriva en bok? Det kan du ge dig tusan på att du ska. Något annat är ju faktiskt otänkbart. Kram!
Åh jag blir alldeles varm i hjärtat av din text men samtidigt tårögd – många känslor på samma gång. Du är underbar Emma, tack för att du berikar våra liv! Kram!
Så vackert du skriver.
Klart du ska skriva en bok. Det gör ju inget om annat kommer emellan. Kan ju ta den tid det tar. Du är fantastisk med det skrivna ordet! Jag köper direkt!
Kram Lena
Å, jag blir alldeles mjuk i kroppen av att läsa vad du skriver. Det är precis så där. Att man blir sentimental när man har fått massage. Varit tvungen att landa i sig själv en stund. Alltid när jag läser din blogg förundras jag över att du skriver det jag känner. Vare sig det handlar om den stora kärleken till en bullrig västkustpappa eller kärleken till busen. Eller känslan av minnen som både är fina, vackra eller har vassa kanter som man undan för undan slipar lite på så de blir mindre vassa ju längre tiden går. Vad kärlek är. Hur kärleken bör vara. Att man faktiskt är värd den där villkorslösa kärleken. Att få älska gränslöst och vara säker på att få detsamma tillbaka. Jag funderar också då och då på att skriva en roman. För att orden inte alltid får plats inuti. Eller att starta en blogg. För att dela med mig av mina tankar och känslor. Men med tre små barn och en egen företagare som sambo tänker jag att tiden inte finns. Så jag läser istället. Finfina bloggar och böcker när inte sömnen tar överhanden när barnen äntligen snusar sött i sina sängar. Och så tänker jag att sen, sen ska jag också skriva. Någonstans. Njut av semestern fina Emma. Du förgyller mina dagar med dina vackra ord.
Emma! Du skriver som en gudinna!
Stor kram
Sååå fine bilder, magisk stemning! Tenk hva du er duktig!!
Lena 🙂
Hej! Jag har läst din blogg i ca ett år nu under tiden för skilsmässa och ensamt ansvar för min tre barn. Blir många gånger berörd av dina bilder och framförallt din text. Nu tjuvade jag till mig en minut på jobbet för att läsa och tårarna droppar ner på tangentbordet och verifikationerna. Härligt jobbigt med känslor! Tusen tack!
Jag hade läst din bok på stört!!!