Och så var det dags att ta farväl.
Trots att vi inte alls vill, trots att havet fortfarande finns kvar och poolen och en boll någonstans med Busens pussar på som han lämnat vid en solstol och gått ifrån.
Det tar emot.
Men mest av allt är det inte själva platsen vi kommer sakna, även om här är himmelskt, utan tiden. Den man aldrig har nog av hemma – den som alltid kommer och stör med sitt ivriga pockande på uppmärksamhet; som alltid går för fort och aldrig räcker till. Tiden till en hel dag med Buse, att hålla hans kropp alldeles extra nära i en solsäng strax efter han har badat och läpparna fått en svag, svag nyans av lavendel – att få känna den där nyförälskelsen även till sitt barn och inte bara till sin man.
Kan man ens förklara den kärleken?
Jag tror inte det går.
Inte den dånande, mullrande som fått utrymme nu under sju dagar, som fått studsa mellan honom och mig och mannen och tillbaka igen, som fått mig att vilja väcka honom mitt i natten för att få lite mer tid, bara några timmar. Alla dessa ögonblick som han kastat huvudet bakåt och skrattat av förtjusning, alla dessa minuter av bara ömhet utan det där stråket av irritation som så lätt kan finnas i en vardag när just tiden inte räcker till.
Och det slår mig – att det finns nånting jag skulle vilja säga till er; alla ni nyförlösta, trötta, alla ni som kanske nyss kommit hem med det där lilla paketet och är fulla av förvirring och yrsel och har ett tunt täcke is över känslorna –
det finns någonting jag vill berätta, vill trösta er med, vill lova
men det får bli snart, alldeles strax,
för just nu har jag en Buse och en man på armlängds avstånd i en halv grekisk dag till, och allting annat får sättas på paus.
Du får fan åka hem och skriva den där boken nu Emma. Det är inte klokt så vackert du skriver. Kram
Kan inte annat än att hålla med – du har redan sålt ett ex av boken, nämligen den som jag kommer att köpa! =D
Sâ vackra bilder, underbara.
Fina Emma, vilken härlig resa ni verkar ha haft! Du är så himla duktig på att förmedla känslor i det du skriver, sätter liksom fingret precis mitt i prick. Man känner igen sig, nästan applåderar och tänker ”Jaaa!!! Precis så är det!!!!”
Åh, vad jag längtar efter (och behöver) semester, avkoppling och familjetid! Snart, snart, snart så….
Kramar
Fint skrivet och ni verkar ha haft det underbart på eran semester. Ta hand om varandra och njut av tiden.
Kram Linda
Fint, men så vemodigt skrivet…njut nu och fånga dagen. Dags att ta det lite lugnare även hemma?
Ha det fint!
Å som jag också skulle behöva den där tiden just nu.
Låter som ni haft det helt underbart härligt, kvalitetstid 😉
Kram J
http://annorlundaunderbara.wordpress.com
Vackra bilder, kommer vara fina minnen. Tid tillsammans är ljuvligt.
Du är så fin.
rakt igenom alltihopa.
Du skriver så vakkert at jeg får tårer øynene. Gang på gang.
Så ledsamt att känna att man inte har tid! Jag satte allt på paus när barnen var små och det var lätt den bästa tiden i mitt liv – varje dag, inte bara en vecka på sommaren. Jobba så skjortan står rätt ut och åka på spa kan jag göra nu när barnen är stora och livet inte är så litet längre. Unna dig själv och Busen tid. För ni har tid. Ni väljer bara bort den.