Jag vet att ni är många som kanske inte varit med från början och som undrar vilka de där människorna är som jag ofta skriver om eller träffar. Hur träffades vi? Hur är dom? Och så vidare. Så jag tänkte dra en liten introduktion så att ni alla hänger med.
På bilden överst har ni Nelly; min vapendragare, sidekick och piratprinsessa – den absolut bästa kvinna jag vet och den enda som nog på riktigt förstår mig. Hon är inte klok (på det bästa möjliga sätt) och har ett skratt som kan riva väggar och handrörelser så yviga att man måste blinka lite snabbare när man pratar med henne annars får man fart-tårar i ögonen. Hon älskar att ha lejonhår, bära perrelliklänningar (korta, glittriga, extravaganta och mycket schlager) och svära över hur svårt det är att hitta sig nån vettig karl att förälska sig i. Hennes försök till nätdejter slutar antingen med att hon blir tvånglad utanför stadsbussen av en rödhårig moderat eller att hon skrämmer livet ur en potentiell partner genom att ge honom krokar i form av människofingrar som han kan ha i hallen.
Vi träffade när var det nu? 2004? 2005? genom att jag anställde henne som säljare. Jag? Jag blev förälskad direkt. Hon? Hon har i efterhand berättat att jag skrämde livet ur henne och att hon bara tog jobbet för att intervjun hon hade precis före hade hålltis av en kortväxt kvinna som gastade vilt i ett öppet kontorslandskap samtidigt som hon klingade i en stor mässingsklocka. Och när man ser det så antar jag att jag var ett ganska bra alternativ till chef.
Oavsett. Hon blev min och jag blev hennes och sedan dess har hon alltid varit min närmaste, den jag älskar extra allt.
Carl-Otto då?
Åh.
Den krispigaste man jag vet; han som talar med rullande rrrrrr och är bekymrad över att han inte får bära färgglada kläder på jobbet. Emma; de sägerrrrr att jag måste ha mörrrk kostym! snäser han och smuttar på en kaffe och då vill jag bara krama honom så mycket att han inte får luft och berätta att han är bäst i världen.
Han har ett superviktigt jobb (press-sekreterare) trots att han inte är så gammal och han bär alltid pikétröja och säger saker som oh! nu är det gala! och arrangerar på spåret-lekar i sin lägenhet när han har inflyttningsfest. Honom anställde jag också runt 2005 till samma företag och jag bara visste att den här; han kommer att gå långt. Nu bor han ju i Stockholm och går i sina mörka kostymer så vi kan inte träffas lika ofta men han finns där, alltid, precis som han vet att jag finns där för honom, alltid.
De bästa vännerna är det oftast just så med.
Och så Svåra Lena, såklart!
Mitt lilla troll; hon som är bitsk och syrlig och har den svartaste humor jag vet och hon som jag är så stolt över att jag kan spricka. Hon som har tagit sig så långt på bara några år och som jag alltid, alltid kommer hålla under mina vingar – även när vi är gamla och sköra på ett annat sätt och inte längre minns vad vingar är.
Henne anställde jag också till samma företag och hon, Nelly, Carl-Otto och jag bildade nån slags udda allians som på något märkligt sätt passade så väl tillsammans även om vi utifrån säkert inte såg kloka ut, och hon är den enda kvinna jag vet som byter hårfärg till grönt utan att blinka och som omger sig med män vid namn ”marsvinsmannen” och ”svampmannen” och som kan skriva nästan alla rätt på högskoleprovet utan att plugga innan.
Hon är som en påse Gott&Blandat – det kan vara syrligt eller sött eller salt eller mittemellan och man vet aldrig riktigt vad man ska få när man stoppar ner handen – man vet bara att man förjäkla gärna vill smaka.
Dessa tre är mina äldsta, den innersta kretsen, de som känner mig utan och innan. Men till denna krets har det ju kommit till ytterligare tre kvinnor bara på det senaste året:
Fru Sederblad. Argbiggan. Hon den strama, salta som egentligen inte är så stram utan mest satirisk och varm, bara man lärt sig att tyda hennes pokerfejs.
Hon envisas med att vara så förbaskat stark jämt; hon står som en ek i storm och rubbas inte (om man inte skriver henne fina meddelanden eller pratar om kärlek – då blir hon rörd men låtsas inget om) och jag har aldrig någonsin tråkigt i hennes sällskap. Vi kan spendera timmar med att göra ingenting och det är det bästa tycker jag; den där otvungenheten hon bär med sig, naturligheten. Och så är hon slående tjusig och alldeles för rolig för sitt eget bästa.
Henne träffade jag när jag arrangerade Bloggeventet med Ranelid och halvt hysterisk skrev på bloggen att jag inte hade en aning om hur jag skulle transportera 180 x 2 goodiebags in till Malmö – och hon mailade mig för att sakligt förklara att hon minsann hade en hästbuss och mer än gärna hjälpte till.
Och på den vägen är det. Över 180 x 2 goodiebags fann vi varann och hängde kvar.
Och så Nicole. Banditen. Den mest old school-vackra jag vet och den varmaste själ som finns.
Och denna styrka! Att ha konstant ont och ändå klara av att skratta med öppen mun rakt ut åt något roligt som diskuteras; att alltid, alltid vara vänlig trots dåliga dagar. Och hon har verkligen den mest omtänksamma personlighet man kan tänka sig; hennes presenter är finurliga och hemmagjorda med kärlek och efter varje gång man träffat henne är det som att ha andats in frisk luft i timmar.
Hon är helt enkelt enastående.
Mjuk, följsam, behaglig och med en humor som liksom tar spjärn mot maggropen och tar sats.
Vi träffades en kväll när vi var ett gäng som skulle träffas på Lilla Torg för att äta och jag slängde ut frågan i bloggen om det fanns någon som vilje följa med. Och det fanns det. Några timmar senare kom (då blogglösa och bara bloggläsande) Nicole gående över kullerstenen och tog oss alla med storm. Någon dag efter hade hon startat Den Enarmade Banditen och nu är hon precis lika självklar i mitt liv som Dumlekolor eller grenhängare.
Och så Tindy. Loppan. Hon som just nu blivit lite konstnärligt hemlig men som lever i allra högsta grad. Hon som har Sveriges härligaste hår och lär mig spela roulette och som gömmer hela ansiktet i händerna och piper fiiii fan! när man berättar något snuskigt. Hon som har större garderob än någon annan, alltid doftar underbart och kan dricka sex mango berry daiquiri från TGIF utan att få brain freeze på kuppen.
Vi träffades genom att hon mailade mig när jag var gravid med Busen och skrev att hon hade något till mig. Någon dag efter kom hon springande över torget med svettpärlor i pannan, sen som hon alltid är, och med famnen full av presenter. Baby shower! gastade hon och kramade mig. Och hur kan man inte tycka om en människa som gör så första gången man träffas?
Nä. Precis.
Så. Det var en liten bakgrund till min innersta krets, och kanske en liten förklaring till varför jag är den jag är. Jag säger ju det; familjen är så mycket större än de man delar efternamnet med.
Och jag kunde inte bett om en bättre.
Så fina människor de verkar vara 😀
Men å vad fint!
Så fint du beskriver dem, härligt att ha såna vänner! Jag som flyttat runt en del och tappat kontakten med de gamla vännerna får lite hopp, man kan få såna nära vänner ändå.. om man har tur 🙂
Vaför läser jag din blogg? Varje gång så vet jag vaför, dina texter är underbara. Bilderna lika så. Levande!
Härligt morgonläsning! Jag tycker själv det är svårt att bilda nya vänskaper nu som vuxen. Kanske ännu svårare när det finns barn och hus med i bilden. Varför är jag så snål mot mig själv att ge mig den tiden, att vårda de få jag har, och även få chansen till att hitta nya vänner..
Sååå herlig lesing om vennenen dine! Du har så fantastiske forklaringer at det rører rett ved hjertet! (sjalv kjens det som jag skriver som en 5 åring.. 😉 Så heldig du er som har de og så heldige de er som har deg!
Venner er så viktig! Har en av mina besta i Stockholm o aven om vi bor långt från hverandre så kjenns det som vi sågs bara førra veckan æven vi inte sett hverandre på 6mnd! Herligt!
Ha en underbar dag du underbara kvinna!
klemmer
Tack för ett fantastiskt fint inlägg.
// Britt
Men vilka fina vänner du har och så vackert du beskrivit dem. Och så är de nog väldigt lyckligt lottade som har dig som vän. // Victoria
Å, såna härliga människor hela bunten 🙂
Åh så härliga beskrivningar och vilka fina vänskaper! Känns också lite hoppfullt allt behöver inte vara vänner från skoltiden, utan man ramlar i bland över människor som blir till viktiga delar i ens liv.
Trevlig fredag!
åh vilka underbara kvinnor!! man blir alldeles varm i hjärtat och får en liten tår i ögonvrån när man läser detta. det är så fantastiskt att man kan hitta människor som det bara säger ’klick’ med. och den bästa familjen (för mig, förutom den allra närmsta) är nog faktiskt den man väljer och sätter ihop själv, precis som du gjort.
och man såklart! Carl-Otto är ju verkligen inte att förglömma även om han slank undan i tanken precis där 🙂
Åhhh du underbara kvinna, så mkt kärlek du bär och omger dig med 🙂
Jag blir sådär pirrig och knottrig i kroppen när jag läser detta inlägget och så får jag en fruktansvärd längtan efter min egna förlängda familj mina älskade vänner <3
Tack för att du delade med dig av denna fina och rena kärleksförklaringen.
Kram
Anna P
Underbart med Argbiggor, Banditer, Loppor och Lejonhår och skorrande rrrrrrr….
Vilken härlig, fantastisk och stooor familj du har! Det viktigaste av allt!
Kraam till dig och alla dina vänner!
Petronella
Vilken otroligt varm, go o generös människa du verkar vara Emma 🙂 som skriver en sådan underbar o härlig beskrivning av dina fina vänner. Tänk att få läsa o höra dt av någon utan att man fyller år eller att ngn säger dt på en begravning , då får man ju aldrig veta det!
Jag hörde ngn som diskuterade detta på radion också en gång.
Så mera av:
Let the friends know!
Med vänlig hälsning, Marina här ute på bystan
Vilket underbart inlägg 🙂
Vänner är verkligen helt fantastiskt. Särskilt de där som sätter spår och som lyfter en. De som tillför energi.
Nu fick jag dessutom lite inspiration till fler tavlor.. får väl se om det kan knåpas ihop något 🙂
Underbart!
Såna vänner ska man hålla hårt i.
Ha en fin fredag!
kram
Du är ju underbar i ditt sätt att vara och skriva!
Och du verkar ha hittat några av de finaste vännerna<3
Emma, vilket underbart och fint inlagg! Harligt att lasa!
Kram
Det är en ynnest att få ha en familj utanför den som man delar efternamnet med. Det SKA man ha och du verkar ha en alldeles underbar sådan.
Grattis!
Hälsningar
Yohanna
Vilken underbar beskrivning på vänner. Du är verkligen lyckligt lottad att ha så många fina runt dig.
Kram Linda
Tack för uppdateringen! Jag har inte varit med från början men känner ändå som att jag känner dessa en aning.
Kram Helén
Jaha, då vart man berörd igen då. Så var det med det. 🙂
Här sitter jag igen, din långväga okända vän, och myser.
Jag är så glad att jag som bor i utlandet får ta del av dina tankar och tokiga idéer.
Det gör gott i min svenska själ att läsa dina kluriga och välformulerade tankar.
Var rädd om dina vänner och din fina familj, ja jag vet att du gör det men ändock:)
Hälsa fru Sederblad att det där med att klippa lugg var en super ide, sieht klasse aus!
Att glädjas
Sylvia
Underbart! Själv har jag mina barndomsvänner närmast hjärtat. De är 5 stycken fantastiska kvinnor. Jag undrar över de du anställde, blev ni vänner direkt eller blev det så efter hand? Jag tycker det är svårt att vara nära vän och chef på samma gång!
Det kom efter hand. Och alla (utom Lena) fick nya tjänster ganska snabbt inom företaget 🙂 Jag har ju jobbat som chef över både Lena och Nelly flera gånger sedan dess och vi har lärt oss att när det är jobb så är det jobb, där utnyttjas aldrig vänskapen.
Jag tänker mer att de andra i gruppen skulle ha svårt med det- hur proffsig man än är på jobbet. Jag kanske ska söka ny tjänst så jag kan blanda in lite nytt blod i vänskapskretsen 😉 ( väldigt fint skrivet om de dina fö!)
Jag förstår hur du menar 🙂 Men just det jobbet hade en enormt utpräglad säljkultur där det fanns en vinst i att vara vänner med de anställda. Alla var väldigt unga och jag var i mer behov av dom än de av mig. Så där var det bara en fördel. På andra typer av ställen/anställningar är det såklart helt annorlunda.
(Men ja – jobbet är ju ett utmärkt ställe att träffa vänner :))
Du är en mycket rik kvinna! Härligt!
Vänner är som bekant den familj man väljer själv.
Ha det gott
Underbart med vilken kärlek du skriver om dina vänner! Kram Sarah
Härligt att få ta del av all den där fina kärleken. Jag tycker blogglivet ät så galet kul för det är helt sjukt vilka härliga människor man träffar som man aldrig hade träffat på annars. Och ditt event i Helsingborg, när man för ses i verkligheten och sen bygga vidare på vänskapen. Fint och bra skrivet. Kram
Fantastiskt fint skrivet!
Men en liten fundering dyker upp. Innan 2004, vad hade du för vänner då? Och är de glömda och gömda?? Inga barndomsvänner kvar?
Jag flyttade ju väldigt mycket i mitt liv. De första sju åren i Helsingborg, sen två år i Småland, sen 6 år i en annan ort, ett år i en till, några år i Stockholm – ner till skåne igen, och så vidare. Så visst hade jag vänner som barn och som tonåring men inga som jag räknar som mina närmsta idag eftersom jag flyttade ifrån. Och jag har ju fler vänner än bara de här – det är bara att detta är den ”innersta kretsen”. Sen har jag ju såklart andra underbara människor i mitt liv som jag också räknar som vänner och bekanta, och jag har kontakt med många från när jag var ung – men att bibehålla en relation med sin barndomsvän när man är nio år och flyttar 65 mil bort är ganska klurigt.
Sen tror jag att anledningen till att dessa har kommit så nära är just för att jag träffade dom i vuxen ålder. När jag var ”färdigutvecklad” med de största förändringarna. Nu är vi ju vänner med varann för att vi har valt det, inte för att vi har en lång historia att grunda det på. Hänger du med? Jag tycker det är viktigt att alla de som kanske inte känner att de har nån riktigt nära vän idag vet att det faktiskt går att träffa vänner när man är äldre också. Har de andra man lekte med som barn eller tonåring fallit bort eller vuxit ifrån så är det inte slut där.
Långt svar 🙂
Underbart! Jag brukar säga att vänner är familjen man själv väljer och tala om mina närmsta vänner som en extended family 🙂 Kram!
Fantastiskt.
Jättefint skrivet! Och roligt att läsa även om man hängt här ett tag nu 🙂 De av er jag haft förmånen att träffa IRL beskriver du verkligen på pricken!
Kram