Såpbubblor, kvälls-och-morgonsol, en lycklig Buse, mognade smultron och ostörd tid. Att kunna sitta på trappan och fnissa åt hur små fingrar försöker greppa bubblor i luften, på gräset, i de små lockarna; att se honom snubbla över sina egna fötter i ren och oförställd iver.
Något av de vackraste skådespel livet bjuder på just nu.
Så är det bara.
Ja, de små stunderna brukar läggas ihop till en stor lycklig bit….
Det är de små guldstunderna som gör livet så fantastiskt! Trevlig tisdag!
Dom är så värdefulla dessa stunder.
Bara att njuta och det bästa är att dom aldrig tar slut verkar det som.
Kram Linda
Samma här! Vill bara stoppa in de där stunderna i hjärtat och aldrig glömma bort dem… 🙂
Kraam
Petronella
Visst är det de små stunderna som gör livet. Som är livet. Kram på dig!
Å så mysigt.
Så mycket kärlek…ljuvligt.
Åh, så mysiga bilder!
Och vad bra att smultronen blivit röda så att buse kan smaka =)
så h i m l a fina bilder! my god!
Åh ja, precis så känns det. Helt underbart. Tänk att våra små börjar närma sig två år. Heeeelt tosigt. 🙂 Man får verkligen ta vara på dessa stunder. Som igår kväll så satt V på sin Bobby car och jag körde honom, ”snabbt” som vinden och han tjöt av skratt. 😀 Då svämmar mamma-hjärtat över och man skrattar med honom och vill bara krama om honom hårt hårt. 🙂 KRAM på er
Ta tillvara på tiden som är nu för om flera år frammåt kommer du att minnas och saknas det som är just nu lukten, talet, skrattet, leendet, och den tultiga vingliga gångstilen med en massa snubbel och skratt och i bland lite gråt. Ta till var på det för det är något jag kan minnas och sakna tillbaka till den tiden just då….
Kram P.
Jag vet precis vad du menar!! Och min lilla Trollunge skrattade hjärtligt ända från maggropen när hon hörde ditt charmtroll säga ”traktor” på insta idag! Dör sötdöden alltså:)
Kram fredrika
Åh såpbubblor är alltid lyckat!
Härliga sommarbilder du bjuder på:)
Om du gillar blå inredning kan du kolla in min nya post:)
Ha en skön dag
LOVE Maria från inredningsvis
Jag undrar: Är du alltid så positiv som du verkar? 🙂 Jag upplever det som du går på lätta fötter genom livet och undrar om du har något knep för att hålla sig sådär…glad? För jag antar att du har haft dina motgångar här i livet (som vi alla mer eller mindre har) men du verkar vara ruskigt bra på att ”dust yourself off and try again” liksom (”,) För övrigt ~Ljuvliga Buse~
Jag undrar: Är du alltid så positiv som du verkar? 🙂 Jag upplever det som du går på lätta fötter genom livet och undrar om du har något knep för att hålla sig sådär…glad? För jag antar att du har haft dina motgångar här i livet (som vi alla mer eller mindre har) men du verkar vara ruskigt bra på att ”dust yourself off and try again” liksom (”,) För övrigt ~Ljuvliga Buse~
Hej Emma!
Ja, jag är positiv av mig själv. Jag har haft sjuhelvetes svårigheter i mitt liv, särskilt när jag var yngre, och lärde mig då att hantera motgångar. Men framförallt så tror jag att jag lärde mig att uppskatta när jag har det bra i livet, vilket jag faktiskt har nu. Jag mår bra, jag har det bra, jag är lyckligt lottad med en fantastisk man, älskad Buse, roligt jobb och vänner som är mig nära. Jag har helt enkelt ingenting att klaga på 🙂
Och när det sker saker i mitt liv nu som rubbar balansen (riktiga saker som om någon jag älskar går bort eller om jag skulle drabbas av någon svår sjukdom) så är det i vilket fall ingenting jag skriver om på bloggen. För det är ”mitt”. Är du med på vad jag menar? Jag skriver inte om de sakerna när jag är mitt uppe i det, som när min mormor gick bort till exempel, utan det får komma när jag har bearbetat det så pass mycket att det är färdigt att delas med sig av. När man läser bloggar så förstår jag att man tycker att man ”känner” personen som skriver litegrann och att det kanske är klart att han eller hon bör dela med sig av även det där närmsta, som en stor sorg, men det är viktigt att även komma ihåg andra sidan av det. Att jag som skriver inte känner er. Att berätta om mitt allra innersta mitt när jag är uppe i något vansinnigt jobbigt skulle ju vara litegrann som att stanna en främmande människa på gatan och såga ”vet du, jag mår så jävla dåligt just nu”. Och det gör man ju inte. Man bearbetar det själv eller i terapi och med människor som är närmast först, och SEN, när det inte längre är ömtåligt och vidöppet och utan fast mark så kan man berätta det för andra. Lite så känner iallafall jag.
Så ja – jag har lärt mig att bemöta och hantera ”vardagliga” svårigheter, och ärligt talat har jag inte så många såna just nu. Inte värda att gotta ner sig i. Men självklart drabbas även jag av stora sorger ibland, det är bara det att det kan dröja innan ni får ta del av dom.
Hoppas det var svar nog 🙂