Igår trotsade jag och Fru Sederblad det dåliga vädret och begav oss till Ystad för att besöka Banditen.
Hon behövde hjälp med att ta lite ”handbaksmälla”-bilder att använda de dagar hon helt enkelt har för ont för att blogga, och det ställde vi såklart upp på. Finaste Banditen. Jag fattar inte hur den kvinnan kan fungera med en arm som inte alls vill som hon vill och den där smärtan som liksom är konstant närvarande, som en skugga.
Själv är hon ju långt ifrån en skugga.
Hon kan vara den mest omtänksamma, pyssliga Bandit som finns och såna måste man såklart vårda lite extra. Så Fru Sederblad tog med sig en present hon vet att Banditen suktat efter länge, och själv kom jag med armband och kramar och en kjol hon sett hemma hos mig och bett mig att ta med för att prova för att veta om den skulle kunna passa eller inte.
Och hon? Hon hade dukat upp till lyxbrunch. Tokan.
Vi fick jordgubbar och tapas och röror och sallader och kycklingspett och bubbel och apelsinjuice och gud vet vad; vi satt så länge att häcken började domna och skickade tallrikar mellan varann och pratade och filosoferade och brast då och då ut i skratt på det där sättet som man helt enkelt behöver göra ibland för att känna att arbetsstress och spänningar lossnar ur skulderbladen och försvinner.
Det är som en minisemester för mig det där. Att umgås med mina nära, äta god mat, skratta. Ha några man tycker om på armlängds avstånd.
Sen hamnade vi i vardagsrummet och fortsatte det evinnerliga tjattrandet medan vi rotade igenom hela hennes hem (Banditen har den vackraste av lägenheter!) och hällde ut hennes garderob på sängen för att prova igenom mer eller mindre allt, och Banditen fick testat kjolen och kunde snabbt konstatera att en sån nog verkligen var för henne (en pastellmjuk NoaNoa från Purelove) och sen gick vi ut en runda för att andas frisk luft, titta på gathus och göra plats för tårta.
För jo. Hon hade fixat tårta också.
(Och där ser ni en av halsbanden från Emma Edition lite närmare också – ett sånt ger 80 kr till roks).
Och inte vilken tårta som helst, utan nån slags vit choklad/jordgubb/marängdröm för cirka femtio personer som fick mig och Sederbladskan att mer eller mindre börja idissla vid bordet. Vem tusan gör lyxbrunch och dundertårta när man ska få fotograferingsbesök?!
Banditen.
Det är sån hon är.
Och så tog vi hennes bilder såklart (vilket självklart urartade) men de får ni se lite senare, för nu ska jag och Busen baka morotskaka, lyssna på Winnerbäck och prata traktor.
Men vänner, såna vänner, är verkligen ett slags duntäcke för själen.
Jag skulle aldrig vilja vara utan.
Ni som undrar varför Banditen har ont kan läsa mer om det här.
Åh så gott och mysigt det både låter och ser ut. Den där Banditen strålar av livet 🙂
kram och hoppas ni får en lika mysig söndag 🙂 //Jess-Annorlunda Underbara
Underbara bilder ”again”.
Jag som har så jefla ont i armbågen sedan april, (tennisarm, fast det egentligen ska heta musarm) är nyfiken på varför Bandidet har en arm som gör ont?
Det kan du läsa om här: http://enarmadebanditen.blogspot.se/2012/11/nar-man-tar-det-fran-borjan.html
Det kan jag skriva under på jag med. Fina vänner är en ren gåva. Just nu saknar jag mina vänner som finns kvar i Sverige samtidigt som jag gläds åt de vänner jag har fått här i Spanien. Ha det så mysigt, busen och du!
Kram
Rebecca
Emma, varifrån kommer de underbara sandalerna du har på en av bilderna? Vet att jag sett dem nånstans förut men kan inte för mitt liv komma på vart. Och kjolen? Så somrig 🙂 Himla fina bilder ni tagit också! Vad vacker hon är banditen. Vilket skratt! 😀 Älskar’t.
Såg ju nu att det var självaste banditen som sportar de fantastiska sandalerna. Men du kanske vet varifrån de kommer ändå? 🙂
De är ifrån scorett från i fjol 🙂
Sedär! En sån kanondag igen! Så härligt och bilderna är ju så himla fina.
Oj, det var ingen dålig lunch hon hade fixat ihop, den vackra banditen.
Den där tårtan bara måste man ju få recept på.
Kram Linda
Banditen kan skatta sig lycklig som har såna fina vänner :)härligt att bli bjuden på sån lyx brunch och Ystad är ju så mysigt kram Diana
Vilken hoper härliga vänner ni är.
Hej tackar ännu än gång för en jättebra sida. Men kan ni inte göra storleken på texten större. Jätte svårt att läsa från mobilen. Trots läsglasögon på.
Ska absolut kollas upp!
Åh så fint! Bilderna, känslan, ni och så vemodet jag känner för den där fina tjejens smärta. Ständig smärta är något avskyvärt! All styrka till henne <3 Underbara bilder!
Jag tycker det är så himla bra att dina smycken ger pengar till roks. Jag är jurist och specialiserar mig på Familjevåld och sexualbrott. Jag samarbetar med kvinnojourer och hjälper dessa kvinnor med familjerättsliga tvister, polisanmälningar etc. Kvinnojourerna, och deras likar, kämpar så för dessa kvinnor men med en så skral kassa.
Det du gör är toppen. Alla vi som drar ett strå i stacken för att hjälpa dessa kvinnor är personer helt i min smak.
Kram Frida
(Ja, samma Frida som hoppas blir er skönhetsbloggare)
Nu vet jag ju hur jag fann Banditens blogg, det var ju genom dig. Tack för det! Ni är så fina mot varandra. Bilderna och din text talar sig så tydligt, att er vänskap är är full av kärlek. Det smittar av sig hela långa vägen till Stockholm, Tack för det också! Att leva med kronisk smärta och alltid mer eller mindre ont, att aldrig få sova en hel natt (som jag nu..) Då betyder vänner och de små små sakerna i livet så otroligt mycket. För energin räcker inte alltid så långt. Att få skratta om
en det endast även är för en liten liten stund, så glöms det onda bort också en liten liten stund. Vänner reagerar olika, vissa flyr och vill inte/orkar inte ens fråga
…. oj då, fingrarna slant på mobilen i nattens mörker…
Vill avsluta kommentaren på ett ordentligt sätt såklart!
Det med att vänner reagera olika i situationer där någon verkar drabbats av något som inte går att ”laga”. När man blir lite vingklippt. Det är svårt. Brukar också kalla det för Stockholmsyndromet (hinner inte.. har fullt upp med mitt… osv ) Därför är det så härligt att ni delar med er av er fina vänskap och det är så modigt av Banditen att dela med sig av hur hennes liv förändrats, men att hon fortfarande är samma glädjefyllda person trots allt (som jag antar hon var tidigare).
Kram
Du har helt rätt Eva. Jag har dessutom haft turen att möta de här fina vännerna EFTER min skada, så de fick aldrig lära känna ”hela” mig, men har nöjt sig med det jag är nu. Och det är så himla himla fint för mig att veta, att jag duger fast jag är vingklippt och att detta är inte någon som stannar kvar för att de ”måste”. De stannar kvar för att de vill.
Och angående skrattet så kunde jag inte hålla med dig mer, det är det viktigare man har. Och de där stunderna kan man leva på länge, länge. <3
Stor Kram!
Det kan väl inte bara vara jag som tycker att banditen borde dela med sig av receptet på denna skapelse?! 😀