Hemma hos mamma i helgen botaniserade jag bland gamla kort, och tog med mig några hem för att scanna in och visa hur det var då. Förr. Innan ni kände mig som Att vara någons fru och innan jag inte ens visste vad en blogg var.
Ska vi titta?
På bilden ovan är jag kanske något yngre än Buse och på någon form av midsommarfirande.
Och så i huset i Helsingborg vilket innebär att jag måste vara under sju, kanske sex? Den där hunden får mig att skratta eftersom jag tänker på Joeys version i Vänner, men i slutet av åttiotalet (när detta begav sig) var det fancy med porslinshundar.
Jag och världens bästa hund. Bonnie.
Vi födde ju upp dalmantiner när jag var liten; dalmantiner, jack russel, vorsteh, samt en eller annan new england. Udda blandning kan tyckas, men dalmantinerna var mammas ögonstenar och russlarna och vorstharna föll sig ganska naturligt då hon hade jägarlicens och var med i ett jaktlag fullt av bullriga karlar som ibland lät mig följa med till skjutbanan och lära mig skjuta på rörliga mål med hjälp av bordsstöd (geväret var för tungt) och tonvis med uppmuntran.
Det är liksom mest såhär jag har växt upp.
Bland hundar och hästar och jaktlag. Jag är uppväxt med att dra gädda ur sjöarna och att öppna stalldörren och se rådjur hänga i bakbenen efter dagens jakt. Det var inga konstigheter för mig.
Arv och miljö, ni vet.
Även om det sen byttes mot Stockholm och långa röda halsdukar och klackar och poesi så är jag såklart fortfarande den där tjejen som kan agna och som älskar stillheten som skogar ger, bra mycket mer än jag nånsin kommer älska havet.
Som såhär till exempel.
Där jag bodde i många år, och som från början hade en stor ek mitt på gårdsplanen som vi tillslut med sorg fick såga ner eftersom den hotade att lägga sig över huset när det blåste.
Eller som här. Falknästet.
Ett underbart gammalt jaktfort med höga murar som inuti var fullt av troféer och som hade en trädgård strösslad med märkliga statyer och en älv bara trettio meter från huset. Där fiskade jag brax från eka på somrarna, och knackade hål på i sen på vintrarna för att bära in hinkar med vatten när strömmen gått eller när rören frös.
För jo, strömmen gick hela tiden där ute. Man lärde sig. Att alltid ha full-laddade ficklampor i varje rum och att stänga av vattnet. Och att koka vatten på förhand när man hörde på tv:n att det skulle antingen blåsa eller snöa.
Och så åkte man taxi till skolan! Snacka om lyx.
Och så var det ju hästarna, såklart.
Här Melissa, en skimmel. Vi hade ett gott öga för araber och mamma köpte på sig dom med samma iver som hon valde hundar; vi hade de vackraste valacker man kunde tänka sig och ett och annat sto som ställdes ut med jämna mellanrum med bra resultat. Så det var araber och envisa små ponnyer – för jag ville ha något att bita i och just en hetlevrad arab och en envis ponny var precis vad som behövdes för att ge en utmaning.
Herregud, vilken samling vi måste ha varit. Hundar, hästar, ankor och så de där förbannade rashönsen.
Tja.
Det var vår familj, helt enkelt. Man vande sig.
Och här är jag tonåring, fjorton kanske? och har fått en kroppsblöja i spandex från någon, förmodligen min svåger, i julklapp. Mycket tjusigt.
Sånt gjorde vi också, gav opassande julklappar.
En jul kom min morbror utklädd till tomten och vi kunde inte för vårt liv begripa vem det var eftersom vi inte hade en aning om att han skulle komma och eftersom han hade den hemskaste tomtemask man kunde tänka sig. Iallafall; av honom fick jag en träningsmaskin – ni vet en såndär man stoppar fötterna i och så är den uppbyggd av en stor spiral och har handtag man ska dra mot hakan?
Jo, en sån.
Fast han hade mixtrat med den så att spiralen lossnade och gav mig en blåtira. Det var livat.
Så ja, där har ni lite historia till vem jag är och varifrån jag kommer.
Sånt är ju viktigt att komma ihåg, också.
Man ledsnar aldrig på din blogg. Finns ingen som är så varierande och underhållande som du 🙂
Låter som en härlig uppväxt 🙂
Kram Åsa
Så mycket kärlek tänker jag kring dig men också kring uppväxten. Så mycket nuet. Så mycket livet. Tack för du bjuder in oss dina läsare. Kram
Gud vad busen är lik dig.
Vad spännande det låter och vilka härliga tidsdokument! Bilden på dig och Melissa, vilken fantastisk känsla den förmedlar.
Busen och du är som två tvillingar. Underbar tillbakablick.
Kram
Vad härligt att du bjuder på detta!
Och vilken kopia Busen är av dig! Underbart!!
/Katarina
Så härligt att få växa upp så bland hästar och hundar! Den uppväxten drömde jag alltid om som liten flicka. Därför är jag så tacksam över att jag kan ge mina barn en sådan uppväxt nu.
Hur kom det sig egentligen att du hamnade i Skåne till slut?
Ha en mysig dag!
Så roligt att få ta del av! På första bilden ser man ju verkligen vem som är mamma till den där busen du har runt benen 🙂 Verkar vara en innehållsrik och härlig uppväxt.
Kram Lena
Ja men visst är det en gåva att ha fått växa upp så där! Jag fiskade visserligen inte men farfar rökte fisk själv, vi hade kor och får istället för hästar men ett tag hade vi 10 hundar det var lovat när skoltaxin kon och hämtade oss. Ja min barndom har många likheter med din men hos oss var det far som jagade men mor som styckade eller iaf bestämde hur det skulle styckas.
Vilken härlig barndom!
Kul att du delar med dig!
Kram
Haha, jag kan riktigt se din morbror framför mig i den utstyrseln 😀 mig förskte han ge ett solarium 😉
Roligt att höra historier från förr! Har själv så otroligt härliga minnen från landet, mormor och morfar hade kossor, höns, hundar och en elak katt som hette Måns. Jag fick hjälpa till med att ta in hö, sätta potatis och man metade, klättrade i trän och lagår’n, blev jagad av älgar och sprang på åkrarna utklädda i skira gardiner :p Det var tider det…
Och förresten, vad lika du och busen var!
Vilken härlig sida du har! Hittade hit först idag och kan känna igen mig själv i mycket av det du skriver. Att ha en trygg barndom med fina minnen är en fantastisk tillgång när det stormar och blåser i vuxenlivet. Det har jag fortfarande stor glädje av! Kram Elin
Inte alltid. Ibland är att försöka glömma som är det enda rätta. Men din uppväxt låter värd att minnas. Kram.
Det där kallar jag riktigt härlig svensk uppväxt, inte i betong utan i naturen, med djur, nära och kära, det känns familjärt:-)
kram jess
http://www.annorlundaunderbara.com
Testet; är du Iphone eller Android?
Vad underbart och se. Falknästet hade jag nästan glömt att du bott i, men det gula huset kommer jag ihåg. Ler bara jag ser bilden. Kommer ihåg en fin bassett med långa långa öron, kan höra alla hundarnas klickande klor mot golven. Så härligt det var och hälsa på där både då och nu i minnet!! Kram 🙂
På första bilden ser man att Buse är dig upp i dagen!! och vilken härlig uppväxt. Tack för att du delar med dig.
Oj, så lika Busen och Du var! Härlig uppväxt! Jag fick hund efter mycket tjat när jag var kring 11år. Dessförinnan, undulater, hamstrar och fiskar. VI bodde i lägenhet tills jag blev tonåring. Måste varit härligt med så mycket hästar. Kram
Vad lustigt. Jag hade också en dalmatiner som hette Bonnie när jag var liten 🙂
Det är alltid överraskande att titta in hos dig, det ger en så varm känsla i kroppen.
Tillbakablicken likaså…. tänk vad gamla bilder kan få en att minnas. Mina gamla bilder är fyllda med katter haha.
Omtanke och kramar till dig Emma
Väldigt trevlig läsning, och roligt att se bilderna. Men jag slås ju direkt av den första bilden… Busen är ju du upp i dagen, ni är ju superlika!
Kram /Iris
Tack för att du delar med dig! Underbart skrivet, jag får en varm, glad känsla i hela kroppen! Du inspirerar…
Helt underbart skrivit,man glömmer tid o rum <3