Att ta igen en tradition.

 

Randig_3914
 
 

Vi hade alltid duk på julbordet när jag växte upp.

Och bara då, egentligen.

Det blev så synonymt med jul på något sätt; när mamma tog fram duken och den breddes över bordet och någon form av julmusik sorlade mjukt i bakgrunden (av något dansband, alltid dessa dansband).

Och det har jag försökt hålla fast vid; att klä bordet när det är jul. Det känns som en så enkelt tradition att ta med sig; att ge den där grunden till dukningen som liksom sätter känslan för hur resten ska bli.

 
 

hemtex2

2013_v34-sh_produktbild_elsabeskow_2310_0013-AdobeRGB

 
 

När lever man med duk annars? Om inte vid högtider?

Vid bröllop, jul, nyår.

Alltid när det är fest så ska duken fram; som om den är en del av ett festplagg, eller som en förberedelse. Och jag gillar att det kan få vara så; att duken kan få vara vikt åt just högtiderna. Iallafall för mig. Med två beniga vinthundar som nog gärna skulle dra i ett stycke tyg för att få tag i en frukostmacka är duken ingen varje-dag-detalj. Men när det är fest; då är den där. Och skiftande i färger efter humör och dukning. Som den där canvasen för resten av kvällen.

Dessa dukar kommer från Hemtex (finns fler här), och där hittade jag många som sätter tonen för hur en högtid kan få firas. Både högljutt och glatt, och mer mjukt och dämpat.

Och snart är det ju faktiskt jul!

Får se vad bordet får kläs i det här året.

Inlägget är i samarbete med Hemtex, ersättningen skänks till ROKS.

 

slut

Rekommenderade inlägg