Att få fågelbesök.

Idag, när solen stod högt och barnpoolen var välbesökt av plaskande barn, fick poolterrassen ett oväntat besök.

Där, lugnt gående över stenplattorna, kom nämligen den svarta svanen som bor i dammen en terrass ner och som tydligen blivit vansinnigt uttråkad och bestämt sig för lite äventyr. Herrejävlar vilken fart det blev.

Managern kom med stora steg i sin gråa kostym, ditlockad av ljudet från ivriga, småskrämda barn som tjöt av det oväntade sällskapet och deras föräldrar som bestämt försökte få dom att absolut inte klappa svanen utan hålla sig på andra sidan av poolen istället, på behörigt avstånd.

Så där stod han, managern, med ett stelt leende – ett såntdär som säger åhå jaha se där ja, detta var ju meningen he he he iiiingen fara, han är tam den lilla fågeln och väste i sin walkie talkie åt en stackars poolkille som tillslut kom småspringande över poolbroarna och, efter en sekund av tveksamhet, närmade sig fågeln med utsträckta armar för att schasa bort den från området efter att ha blivit anvisad med ett styvt pekfinger av den gråa kostymen.

Det blev hysteri.

Svanen undvek snyggt de schasande poolkillen genom att helt sonika ge sig ner i barnpoolen där en våg av skrikande barn kastade sig mot friheten med vatten sprutande kring benen för att komma undan, föräldrar gapskrattade åt synen och poolkillen stod rådvill vid kanten med hängande axlar.

Men –

slutet gott, allting gott.

Svanen steg upp ur poolen och vaggade bort igen, till managerns stora lättnad.

Och då kom nästa överraskning;

en man bärande på en vacker örn som balanserade på hans arm med vaksam blick och då och då överöstes med kyssar.

Buse blev trollbunden, såklart, kunde inte slita blicken från örnmannen och snart satt han där bredvid oss, med den vackra fågeln, och lät Buse klappa de mjuka fjädrarna samtidigt som han själv strök fågelns näbb med tydlig ömhet.

Hur gammal är den? frågade jag.

Åtta, svarade mannen och nöp i näbben. Han är min son.

Och det syntes. Han hade en kärlek så stark för sin fågel att den nästan gick att nudda med handen och när han gick satt Buse fortfarande kvar och tittade efter honom med handflatorna öppna och lycka lysande i ögonen.

Jau klappa öjjen sa han och jag höll med; ja du klappade örnen Buse.

Mycket större än så blir det nog inte för en tvååring.