Att åka hemåt igen.

Och så var den här resan slut.

Som alltid är det med vemod vi ger oss av, packar väskorna, beställer taxi till flygplatsen. Särskilt jag; jag blir så blödig när något tar slut – om så bara en vecka.

För det har varit en vecka för oss.

Och framförallt en vecka för Buse.

Denna vackra, älskade lilla skrutt som alldeles nyss låg som på bilderna och sov. Trygg, tung och tillfreds hela natten och fortfarande svagt doftande av lavendel och rosmarin av L:a Brukets kroppsolja efter gårkvällen när han låg på mage i hotellsängen och jag satt bredvid och masserade hans kropp i en halvtimme med varma händer.

Jag älskar tiden.

Ja, jag älskar tiden. Med honom. Särskilt så som den är på en ledighet;

otvungen och utan stress.

Full av energi och tålamod och utan en klocka som tickar inombords på väg mot något annat.

Det har varit fantastiska dagar – såna fulla med kärlek och bad och mat och en sol som gått upp, stannat kvar, och sen gått ner långt innan vi alla somnat i den där sängen med kakel som huvudgavel och en himmel av ljust tyg över oss.

Jag har njutit av varje sekund, tankat kraft. Och jag har somnat med Buses fot i min handflata och mannens rygg mot min panna.

Det försvinner ju inte, tack och lov.

Det finaste från den här resan tar jag ju med mig tillbaka;
mina två lockiga kärlekar och den där

fullkomliga och totala bristen på avstånd

jag så innerligt älskar.

De är ju ett Teneriffa för sig, var vi än befinner oss.

∞

Och vet ni vad? Dagens lucka är något alldeles speciellt! Den hittar ni här.