Att försöka svara.

 
kofta | sheinside   tröja | valerie    byxor | valerie (gamla)

Vilka råd skulle du ge till en som funderar på att starta en blogg? Vad ska man tänka på?

För det första skulle jag nog säga att man ska fundera på vad man vill med sitt bloggande. Utan ett mål vet man inte hur man ska ta sig dit. Sen är det bara att sätta igång, och att försöka hitta din egna stil och vad det är du vill säga. Titta på bloggare du tycker om men försök se mer vad de gör än hur dom gör det. Vad jag menar är att alla välbesökta bloggar är duktiga eftersom de kan förpacka saker och ting på ett sätt som lyckas. Försök analysera vad det är dom gör, men gör det inte på samma sätt utan på ditt egna. Jag vet att det är lätt att inspireras av större bloggare och tänka att man ska göra likadant – men det kommer aldrig att bli samma sak. Att skriva som någon annan eller försöka redigera bilderna på samma sätt och så vidare blir helt enkelt aldrig lika bra som att finna en egen väg. Läsarna kommer att se igenom det där på en gång. Och sist, men det viktigaste – kompromissa aldrig med dig själv. Skriv om sånt som du vill, gör bara saker som DU tycker känns okej. I magen och i hjärtat.

Läser du själv bloggar, och i såfall vilka?

Ja, det gör jag. Jag läser alla på portalen, mina vänner, och några utanför – som Honeypie Living till exempel. Och så kikar jag in på de som skriver till mig, i kommentarer etc.

Vilket resmål är din favorit so far?

Västkusten är och förblir svårslaget och nära hjärtat. Sen älskar, älskar, älskar jag Prag och Israel var magiskt. Och så är Västindien helt fantastiskt och fullt med så vackra minnen för mig.

Hur håller du dig så slank och fin, du gillar väl godsaker  tränar du mycket?

Nej, jag tränar inte alls för tillfället. Hur jag ser ut är en kombination av gener och en energifylld två-åring, och det faktum att jag vägrar ta in en våg i mitt hem. Jag äter det jag vill när jag vill det och det gör att det blir lagom på något sätt antar jag. Jag misshandlade min kropp på tok för mycket som tonåring med självsvält och märkliga dieter. Jag är snäll mot mig själv nu, och tror att kroppen tackar mig för det.

Hej hej  Jag har länge funderat på om det var du som hade bloggen som jag har för mig hette ”En älskarinnas bekännelser”?

Nix, det var inte jag.

Hej! God fortsättning!  jag vill gärna veta om u har några foto eller redigeringsknep som är bra att ha i bakfickan, älskar ju att fota så jag lär mig gärna mer. Hur redigerar du, steg för steg?

Jag kan aldrig svara på den här frågan eftersom jag inte har en mall själv för hur jag gör. Det får liksom bilden tala om för mig. Jag vet, det låter flummigt, men jag är så uppslukad när jag redigerar och en bild kan ta allt ifrån fem minuter till 45 minuter att göra färdig och när jag är klar har jag inte den blekaste aning om vad tusan det var jag gjorde. Det gör det svårt i de fall jag vill göra en serie bilder med samma ton – de blir aldrig exakt likadana eftersom jag inte har ett färdigt ”recept”. Men jag arbetar i Elements och använder mycket filter, justerar färger och djup, kör lager på lager och har allt som oftast textures som avslutning. Ett hett tips är att kolla på tutorials på youtube; såna har jag tråcklat med i timmar. Tillslut sitter bara känslan där.

Oh! Oh! Vilken bloggerska önskar du att du kunde vara för en dag och varför?

Banditen. För då kunde jag ta hennes smärta för ett tag, men skulle också få en inblick i hur hon har det. Det är ju så svårt att ens föreställa sig. På ett rent ytligt plan skulle jag säga Angelica Blick. Fy tusan vad den tjejen är vacker!

Hva inspirer deg? Både når det kommer til bloggen og hverdagen generelt (klær, interiør, arbeid).

Oj, jag vet inte! Vad det gäller kläder är det nog den inre passionen som inspirerar mig, likaså bloggar och magasin. Inredning? Andras vackra hem, sånt man ser på serier eller i böcker eller på bloggar och som sätter sig i hjärnarkivet för en regnig dag. I mitt arbete är det resultat som inspirerar mig, och känslan av att göra ett bra jobb.

Når og hvorfor begynte du å skrive?

Om du menar allmänt skrivande så har jag alltid gjort det. Sen jag lärde mig hålla i en penna och forma meningar. Jag skrev långa, märkliga historier när jag var barn och hade hela tiden nya inne i huvudet – och så är det på sätt och vis fortfarande. Orden bara måste ut, annars blir jag tokig.

Jag undrar vilken utbildning du har och mer konkret vad du jobbar med?

Jag har ingen utbildning mer än gymnasiet. Jag började arbeta extra efter skolan redan mitt andra år där och sen startade jag heltid i princip direkt efter att skolan var slut. Och sen gick det så bra och så fort att jag helt enkelt aldrig fick förnuft nog att ta mig loss och börja plugga igen. Jag har gått ledarskapsutbildningar och olika mentorsprogram och en himla massa internutbildningar, men jag har ingen universitetsutbildning.

Angående mitt jobb försöker jag undvika att vara konkret eftersom jag är noga med att skilja på mitt blogg-jag och mitt jobb-jag. Men min titel är produktionschef (konstigt nog, det låter som något inom industrin men så är det inte) och jag driver tillsammans med en kollega en avdelning för ett företag som tar uppdrag från stora, nordiska företag inom marknadsföring, service och försäljning. Vi arbetar med projekt med tydliga målkrav, och till min hjälp har jag ca 50 anställda och en grupp på ca 10 duktiga ledare och superadministratörer. Jag arbetar med uppdragsgivarnas krav och relationer, att utveckla avdelningen och att införa de förändringar som behövs, och min kollega arbetar med schemaläggning, fakturering, planering etc. Vi är varsin hjärnhalva på samma position kan man säga. Det gör jag som anställd.

Och sen har jag ju ett eget företag där bloggen bland annat ligger, och där jag tar fotouppdrag, frilansar, föreläser och så vidare. Och med Petra har jag ett AB där själva portalen drivs.

Du skriver alltid så vackert och positivt om allting, jobbar du medvetet på att vara så positiv som möjligt eller är det bara sån du är? 


Det är nog bara sån jag är. En gång i tiden var det nog en överlevnadsmekanism, men nu är det en del av min personlighet.

Vad tycker du är viktigast när det gäller vänner och relationer?


Förståelse. Förståelse och otvungenhet.

Vart beställde du blöjorna ifrån, har letat på bloggen men inte hittat inlägget?

Ha ha ha, blöjorna?! Nu hänger jag inte riktigt med 🙂

Jag minns när du började blogga och nu driver du en stor blogg. Hur gick du till väga? Har du några bra råd för någon som vill se sin blogg växa, få fler läsare, sponsorer och dylikt?

Jag har nog svarat lite på det redan under första frågan. Men om man vill arbeta professionellt med sin blogg får man vara lite strategisk. Vilka företag är det du vill attrahera? Hur gör jag det? Vad vill jag sända ut? Hur skapar jag ett starkt varumärke? Det är sånt man får fundera på.

Det enda jag kan lova är att ingenting sker av en slump. Alla som kan försörja sig helt eller delvist på sin blogg kan det för att de är extremt duktiga marknadsförare och för att de har en plan och en strategi. Sen tror jag att man måste skapa sig ett öga för form och bild, och kunna uttrycka sig så att folk hänger med.

Men allting måste bottna i hjärtat ändå, tror jag. I kompromisslösheten, i att vara och producera det man kan stå för. Ja, jag försörjer mig delvis på min blogg – men innebär det att jag gör vad som helst om någon annonsör eller företag betalar tillräckligt bra? Absolut inte. Jag är av den benhårda uppfattningen att det MÅSTE inte vara ett val mellan hjärta eller pengar. Varför skulle det? Man kan ha båda.

Ditt fotograferande, och då menar jag inte allt det där praktiska med inställning och redigering, utan resan dit? Intresset, har det alltid funnits eller växt fram senare? Var och när väcktes det och hur har du tagit till vara på det? Varför fastnade du, eller har det kanske alltid bara varit givet?

När jag var runt 11-12 år fick jag låna min dåvarande styvpappas kamera för första gången. Jag blev helt och fullkomligt betagen; använde upp 4 rullar (jo, det var ju rullar på den tiden) på en eftermiddag och satt sen som på nålar tills det där lilla häftet med bilderna kom. Det var mestadels bilder på min dalmantiner Bonnie, en staty eller två, gräs i motljus och annat artsy dartsy men det var hyfsat. Och framförallt, det var vansinnigt kul. Jag-glömmer-tiden-kul. Det var min första upplevelse och den glömde jag aldrig.

Ca 10 år efter köpte jag en egen systemkamera och tog upp där jag hade slutat som 12-åring. Och på den vägen är det.

Jag funderar lite på det här du tog upp med att du inte vill skriva om det negativa och svarta på din blogg, men ändå tog upp ditt missfall. Känner du såhär i efterhand att det kom lite för nära? Eller känns det fortfarande helt rätt?

Missfallet var ingenting jag ville berätta om, det var någonting jag var tvungen att berätta om. Jag hade ju gått ut med att jag var gravid, så när det hände – vad skulle jag göra? Jag kunde inte gärna låtsas som ingenting och hoppas att ni inte skulle märka att magen inte växte. Frågor skulle såklart komma och vad skulle jag då göra med dom? Ducka? Det hade inte känts rätt. Inte mot er, och inte mot mig själv.

Det är ju nackdelen med att blogga. Ibland tvingas man dela det allra mest smärtsamma vid en tid man kanske själv inte skulle valt med så många människor man inte ens känner vid namn.

Men då, och nu, känner jag att jag gjorde det bästa av det jag var tvungen att göra. Jag gav ut precis så mycket jag kände mig bekväm med (bekväm är egentligen åt helvete fel ord i det sammanhanget, men du fattar), vilket var information om att det hade hänt (utan detaljer, upplevelser, undersökningar etc) och genom att bara låta det svarta lysa igenom bottnen på mina texter utan att för den sakens skull blotta mitt innersta.

Det var så mycket under de dagarna som hände som enbart är reserverat för mig och mina närmsta, men självklart kommer tonen på texterna ändra sig under en period. Jag tänkte inte ljuga om att jag var ledsen och mådde dåligt – vem skulle inte må dåligt i en sån situation? Men exakt vad jag kände, upplevde, tänkte, gick igenom – alla händelser och undersökningar och svar och besked och allt det kroppsliga som sker vid ett MA – det vet bara mina närmsta.

Så svaret är; jag gjorde vad jag var tvungen att göra. Optimalt hade såklart varit att jag aldrig hunnit berätta om graviditeten, och därigenom kunnat hålla missfallet helt för mig själv tills den dagen jag var redo att egentligen berätta om det. Nu var frågan aldrig om jag var redo eller ej. Men jag gjorde det på det bästa sätt jag kunde, i relation till mig själv och min integritet, och utan att kompromissa.

Det är jag glad för.

Jag har förstått att du som jag är såld på tv-serier och undrar vilka som är dina tre bästa tips?

Ooooo ja, serier är meditation för mig! De tre som vi parallell-kör just nu är Sons of Anarchy, Homeland och Suits. Älskar dom alla tre. Se dom!

Vem är din idol?

I riktiga livet? Min mormor. I yrkeslivet är det karaktären Veronica Palmer från Better off Ted. Hon är f-a-n-t-a-s-t-i-s-k.

Hur uppehåller du din positiva energi? Kram

Jag vet ärligt talat inte. För att det är sån jag är? Jag har mörka stunder och drabbas av jävlighet precis som alla andra, men jag antar att mycket bottnar i att jag vägrar låta saker och ting ha makt över mig. Vägrar. Oavsett om det är människor, tankar, rädslor, vadsomhelst. Det är drivkraften som tar mig vidare.

Om jag inte minns helt fel så var ett av dina vigsellöften att du skulle raka benen varje dag i resten av ditt liv. Gör du det fortfarande? Och är det fortfarande lika viktigt för dig? Om svaret är ja: hur gjorde du när du var preggo? Som nygift och höggravid så tar jag tacksamt emot alla tips!

Ha ha, det stämmer! Och ja, det gör jag. Kanske varannan på vintern. När jag var preggo var det ett helvete och där på slutet fick jag helt enkelt ge upp och konstatera att om det faktum att jag gick upp över 30 kilo, såg ut som Tommy körberg och skvalpade av vätska när jag gick inte var bevis nog för min commitment så kunde inte en rakhyvel i världen rädda mig 😉

Jag har tyvärr noll tips vad det gäller att raka benen som höggravid. Det enda jag kan säga är att vad du än gör; försök inte att ansa något som helst med hjälp av en spegel och en nagelsax. Okej? Dont do it. Det är allt jag säger. Det kommer bara resultera i att du blir av med saker jag är ganska säker på borde suttit kvar och att konceptet ”spegelvänt” helt plötsligt får en innebörd.

Avsätter du en stör-mig-ej-jag-bloggar-timme eller hur gör du för att inte reta gallfeber på omgivningen, typ man och annat sällskap? Jag skulle själv vilja återuppta mitt bloggande men är så fladdrig i min inspiration så jag kan inte t.ex. ha kl 17 onsdagar som en bloggtid… Jag tänker t.ex på när ni var på semester, blir inte den lockige mannen trött på att du så ofta tänker blogg? Eller är han lika intresserad?

Om det är någonting jag har lärt mig sen jag började blogga så är det att bli strukturerad i mitt skrivande. Tidigare kunde jag bara skriva ”när jag var i stämning” eller när ”orden behövde ut” och det kunde vara på de mest knepiga tider och ta timmar i anspråk. Det funkar inte nu. Bloggen är ju en del av mitt jobb nu och kräver samma disciplin som mina övriga arbetsuppgifter.

Det viktigaste för mig är att inte det inte ska gå ut över Buse, så jag har fasta bloggtider när han sover. Är vi på semester så skriver jag inlägget på lunchen när han sover middag och har ändå tid att ha ensamtid med min man innan Buse vaknar. Samma sak när han lagt sig; då är den första timmen eller timmarna eller vad det nu kan ta min för arbete och sen är resten av tiden avsatt för mig och min man.

Han blir aldrig trött på det jag gör med bloggen, och det är en av de sakerna jag älskar honom mest för. Han förstår att det är arbete och att det är något jag vill göra och har inga som helst problem med att läsa en bok under tiden eller hitta på något annat som han har behov av. Resten av tiden är ju ändå vår, att spendera som vi vill.

Och det där med att kameran alltid är med och att jag tänker i bloggbilder, det har på något sätt blivit en vardag efter såhär många år. Man blir ju bloggskadad som du säkert vet 🙂

Läser man någon av de andra stora bloggerskornas sidor (ta t.ex. blondinbella) så får de utstå så otroligt mycket kränkande kommentarer. Här inne har jag nog aldrig sett något sådant och då har jag nästan varit med från start i din blogg. (Hittade hit några veckor innan du gick ut med att du var gravid med bönan, som jag har för mig att ni kallade Silkesapan innan han kom ut).
Kommer det syrliga kommentarer till dig med, som kan vara rent av kränkande, eller märker du inte av det där hemska näthatet som så många andra får dras med?

Vet du? Jag är extremt skonad från det där. Jag kan räkna på båda händernas fingrar antalet elaka eller syrliga kommentarer jag har fått sen jag började, och för det är jag evigt tacksam. Jag har bara raderat ett fåtal, kanske 3-4 stycken, och då har det ofta varit uppföljningskommentarer där det inte hade funnits någon som helst anledning att ge dom luft eftersom intentionen så tydligt bara var att skada. Jag har haft bara två personer som kategoriskt under en lång tid försökt starta någon form av bråk, och jag är inte intresserad utav bråk. Jag kommer aldrig starta ett bloggkrig eller nappa på den typen av krokar. Det kan aldrig komma något bra ur sådant. Jag har mitt sätt att tänka och tycka och andra har sitt sätt, och så länge man bara accepterar det och gör det med respekt så blir det aldrig problem. Jag försöker att aldrig skriva andra på näsan vad de ska göra, och jag hoppas innerligt att man känner här inne att alla är okej, du är okej, jag är okej. Vi behöver inte älska samma saker eller hålla på samma ideologiska pelare, det finns rum för alla ändå. Byggt på vänlighet och utan önskan att få att andra att se det som jag ser det.

Det enda jag vill, och som de flesta vill, är att få berätta om det jag älskar, om det som gör mig rädd, glad, tacksam, nervös – utan att vara rädd för att det ska ses som svagheter som kan utnyttjas, eller en dörr att öppna. Det är inga svagheter. Tvärtom.

Och det är det jag är mest tacksam för; er enorma respekt och tilltro här inne – både för varann och för mig. Det gör mig innerligt mållös flera gånger i veckan.

Ni tar hand om varann. Om orden, om utrymmet, om vänligheten.

Om inte det är ett incitament om mänsklighetens värme så vete tusan vad.