Att ha mycket att vara tacksam för.

Det finns så mycket häftigt som har hänt sen jag började blogga.

Människor jag fått träffa, platser jag fått se, händelser jag fått vara med om. Kreativitet i mig själv som har fått utvecklas och ta plats. Och vänner! Så mycket underbara, nära, härliga vänner jag fått tack vare att jag startade den här sidan.

Det är ofattbart.

Och som innan jul;

när en kvinna hörde av sig via mail och skulle starta ett klädmärke. Hade alla skisser, namnet, passionen – allting var klart. Varje klänning skulle döpas efter en stark kvinna och hon ville veta om hon fick lov att döpa en klänning efter mig.

Mig? Herregud.

Såntdär förstår jag fortfarande inte.

Jag är ju fortfarande bara jag. Emma. Samma person. Enda skillnaden är att nu visar jag delar av mitt hem och mitt liv, mina rädslor och förhoppningar, för er. Jag kan inte greppa hur många ni är, och jag vill inte greppa det. Jag vill vara kvar här, grundad, känna mig lika trygg med er som jag alltid gjort och vara tacksam.

Över händelserna, upplevelserna, människorna. Över kreativiteten i mig som nu har ett rum och som fått bredda sig.

Därför, när en låda dimper ner på posten, packad med delar av en provkollektion av de ljuvligaste plagg ni kan tänka er – inslagna åt mig att öppna, prova, utvärdera, fotografera, bli omskakad av –

då sitter jag mest på golvet med öppen mun och viker bort omslagspapper.

Yellow Ferry har öppnat och jag fick vara först att titta.

Klänningen, som ska heta Emma, har ännu inte kommit in i kollektionen men bara tanken på att den ska komma in får mig att fnissa.

Så hjälps vi åt att packa upp plaggen, Buse och jag, och det ena tyget är silkigare än det andra och får mig att längta ännu mer efter värme och salt luft och soltrassligt hår i ansiktet. Jamen ni ser ju själva (här). Och det där har man fått vara med om. Från början.

Jag kan fortfarande inte förstå det.

Men nu börjar febern närma sig 39 grader och precis allting i kroppen som kan göra ont gör ont, så nu blir det vila. Och glass. Och lite tacksamhet igen.

Just den är så viktig att ha kvar.