Att ha ännu ett minne för livet.

Om det finns något ni måste göra om ni är här, förutom kosafarin, så är det att besöka Knuthenborg Safaripark.

Herregud, alltså.

De hade egentligen inte öppnat för säsongen ännu men slog upp portarna bara för oss, och det är jag så galet tacksam för. För oj vilken upplevelse!

Ni vet Jurassic Park? Det här är exakt samma sak. Fast utan dinosaurier och allt det där som blev lite jobbigt, vill säga. För det är en gigantisk safaripark med djur från hela världen och alla djur går fria – man åker alltså bil (eller cyklar eller vad man nu vill) rakt igenom betande vattenbufflar, vackra giraffer och vilande kameler och kan beskåda hela härligheten utan en massa galler mellan.

De farliga djuren, som tigrar och vargar och sådär, finns i speciella inhägnader såklart; men annars är det fritt. Och på de flesta ställen får man stanna bilen och kliva ut och ströva runt bland flockarna av djur och klappa de som vill bli klappade.

Det går inte ens att beskriva hur häftigt det är.

Fryser de inte? undrade jag och kikade på nån form av japansk buffel som betade ett stenkast bort.

Men nej, de frös inte, lovade presschefen.

Vi stannade och klev av vid åsnorna –

dessa långörade, nyfikna djur som genast kom i stor trupp för att välkomna oss.

Vi kunde knappt slita oss när det var dags att köra vidare.

Ni ser ju.

De är så söta att man blir lite tokig och Buse fnittrade förtjust när de drog honom försiktigt i jackan med läpparna. Eän ausna! sa han och pekade med styvt finger.

Och ja, en åsna. En hel flock med åsnor. Precis intill oss och överallt.

Såhär ser det ut när man rullar fram;

vart man än tittar finns där djur och arter man bara sett på TV. Häftigt är bara förnamnet. Jag ville stanna där en vecka, hyra en av de där små slotten som fanns utplacerade överallt (och ja – de var för uthyrning!) och sitta på terrassen på morgnarna och läppja på en isté och glo ut över antiloperna som strövade i trädgården.

Och vargar.

Vita, vackra vargar som sprang på andra sidan en säker glasruta, men fortfarande var nära så det kändes som om att man kunde ta på dom bara man sträckte fram handen.

Och ja. En lycklig Buse.

En springande, skrattande, överlycklig Buse som efter varje stopp kom in i bussen med jeansen fulla av gräs och med stjärnor i ögonen, och som pratade fort-fort om det han sett och då och då brast ut i ett oj oj ooooj! när han såg något han gillade sådär extra mycket.

Knuthenborg. Besök det om ni kan.

Det måste upplevas för att man ska förstå storheten.