Ibland, ganska ofta och mest hela tiden, är Buse så söt att tiden står still litegrann.
De där gångerna när kärleken slår ut hela kroppen på mig och jag sitter matt på hallgolvet och bara tittar – när han har den där uppsynen och håret lever ett eget liv och ögonen är öppna och bottenlösa.
När han är bara barn på något vis.
Det här var ett av de där tillfällena.
När han med ett fast grepp om mina sminkpennor ligger på mage på golvet och säger aja baja åt sig själv om att måla på tapeten, iklädd en kaninmask täckt av rosa paljetter (den hittade jag här). Fötterna rakt upp bakom sig, magen tätt tryckt mot golvet.
Då stormar det av mammakärlek i det Lutande Huset, sådär så att rutorna borde bukta och golvet böja sig av kraften.
Men det gör de inte, såklart, det är bara i mig det stormar.
Men ändå.
En orkan, det bästa av oväder, strax bakom där bröstbenet rundar sig.
Ja, mammakärleken är den orkanen som man villigt låter sig ryckas med i och den bedarrar inte genom åren…
Hej Emma !
Att följa din blogg är en sådan fröjd. Dina bilder är helt underbara och dessa på Buse är ju bedårande, wow!, och dina ord likaså. Måste även säga att jag ÄLSKAR ert nya köksgolv!
Ha en fortsatt skön helg
//Helena
Eloge till dig som kan njuta ofta av de små ögonblicken. För det där med ”mindfulness” som vi kallar det nu för tiden, det är inte så självklart för alla. Man kan lika gärna fokusera på pennorna som inte ska lekas med, börja gnälla på paljetter som lägger sig på golvet – eller helt enkelt tänka på jobbet, middagen, tvätten, disken…. Så grattis till dig som både har en Buse och förmågan att verkligen njuta av honom.
Helt fantastiska bilder och känslor (som vanligt)! Du beskriver det som många andra ser men aldrig tar sig tid att känna. Heder åt det! Gillar dig skarpt!
Du har verkligen en förmåga att sätta ord på känslorna 🙂
Åh, så sött skrivet och vilka helt bedårande bilder!