Att få en del av det ungerska handbollslandslaget.

Vi sover alla som stockar här.

Mannen och Buse med öppen mun och utslagna över hela sängen, jag lite ytligare och med en av hotellets största kuddar mellan knäna. Jag har ju min rygg som fortfarande trilskas, höften är ännu sned och jag fälls framåt och åt höger – och svanken försvinner, som den alltid gör när jag har något ”akut”.

Jag har ju lärt mig leva med det där efter fjorton år, men när jag är på semester så vill jag inte ha ont. Inte ta tid på mig att resa mig upp, inte vakna när jag vänder mig på natten. Så jag bestämde mig för att boka en massage i hotellets spa, dock lite tveksamt.

Jag har ju ont. På mig hjälper ingen spa-massage, jag behöver inte att någon med pianofingrar smeker mandelolja över mig för att det ska vara mysigt; jag behöver hardcore, djupgående, förlösande massage av någon som vet vad de gör och som inte förvärrar mina stackars diskar.

Jag tog ju en massage sist jag var här också, men då var det en klassisk spamassage. Skön, avslappnade – för såna som inte ser ut som om någon kört på höften på dom och med en himla massa mjukt smekande. Så när jag stod i spareceptionen nu för att boka försökte jag så artigt som möjligt förklara att jag behövde en riktig massage för den manliga, yviga receptionisten.

I am… ehm.. the discs you know? They are broken. I needsomeone who knows what they are doing.

Och han nickade, kikade på mig över receptionsdisken och sa no problem, skrev in mig klockan halv sex med ett stort leende. Jag var fortfarande tveksam. Var beredd på ett rum med orgelmusik, pianofingrar och mysig mandelolja som alltid fastnar i håret där jag ligger och dreglar av avslappning – men som ”bara” lämnar mig lugnare i hjärtat, inte rakare i kroppen.

Så kom jag dig.

Och blev mött av en lång, senig man som hette Robin like Robin Hood you know! som han sa med ett kritvitt leende, och som knäsittande vid min sida förklarade att han hade hört om mina problem och nog kunde hjälpa mig. Han var massör och fysioterapeut och hade arbetat med det ungerska landslaget i handboll, så han hade knådat sin del av trasiga kroppar. Åhå! Här kunde vi snacka lovande!

Och så fick jag in på britsen, där orgelmusiken var igång såklart, och så bad han mig lägga mig när, och så satte han igång. Och herregud vad den här underbara, ungerska mannen misshandlade mig! Jag var i himmelriket.

What is this?! sa han med sin kraftiga brytning och petade på en punkt på mitt bäcken där smärtan liksom bor och där jag har vant mig vid att den flyttat in.

Öhm? svarade jag med huvudet i hålet.

You feel it? This is not supposed to be there. smackade han och jag kunde höra hur han skakade på huvudet där ovanför mig, kände med vana fingrar.

Och så tryckte han på punkter jag inte ens visste om att jag hade, jag ålade mig som en orm på britsen när han masserade, klämde, drog, tryckte, petade och mumlade. Tjugofem minuter senare, alldeles för kort tid, var vi klara och han mötte upp mig utanför omklädningsrummen igen och berättade; att jag var trasig. Som jag vet. Att saker och ting liksom flyttat på sig. Can you put them back? undrade jag hoppfullt och han var bara leende; yes, I think I might och sen var den yvige receptionisten där, han som tydligen var naprapat, och som hade sett när jag gick att jag lutade åt höger och som nu ville tillsammans med Robin tänka ut en plan för att få hela kroppen och dess ligament och leder tillbaka på plats så att jag var rak och i balans igen innan jag åkte hem.

Så nu har jag ett helt spa i en källarvåning på vårt paradis som sitter tillsammans och tänker ut behandlingsknep för att få mig mjuk igen, och en ungersk massör som knådar mig som ett stycke surdeg, precis som jag ville, och det känns kanske trivialt men för mig –

för mig är det en sån lättnad att jag skulle vilja börja gråta.

Det är en resa för själen det här, men nu även för kroppen. Jag har två män i en källarvåning som månar om att jag ska ha det bra.