Att ha firat sommaren.

I morse fick vi sms från Buses förskola, som önskade oss välkomna hem och berättade att de skulle ha en sen påkommen picknick och sommaravslutning senare på kvällen och att vi såklart var varmt välkomna om vi ville.

Och klart vi ville!

Buse har ju varit hemma idag med, så två timmar med kompisarna och lite god mat skulle han inte tacka nej till.

Så jag rusade iväg och handlade picknickmat,

och sen, inspirerad av den alltid lika duktiga Mary, gjorde jag baguetter för glatta livet här hemma i köket för att liksom få revansch för de där marängerna som gäckat mig tidigare på morgonen.

Tre baguetter delade jag på hälften och fyllde med godsaker; en med aioli och citronmarinerad kyckling samt en tjock skiva cheddar (skuren med kniv), en version med hickorysås och rostbiff, en med tikka-kyckling, mangochutney och den där cheddaren igen och sen en med pepparsalami och wasabimajonäs. Just det där med att slå in halva baguetten i bakplåtspapper och knyta ett snöre runt var fasligt praktiskt; då kunde man äta härligheterna sen utan att allt föll ur.

Och så blev det frukt och bär på grillpinnar (eftersom allt som sitter på en pinne är kul att äta för en tvååring), en sallad på blåbär, melon och persika, en liten bit lagrad ost, lite nachos med dipp och så kyld äppeljuice.

Så. Himla. Gott.

Och sen åkte vi;

mannen, Buse och jag, för att fira sommaren och träffa Buses vänner och få en chans att studera honom liksom utifrån eftersom han var så inne i leken att han glömde bort att vi var där.

Detta älskade, älskade lilla barn som sprang runt med benen som trumpinnar och med hatten envist på – kulle upp och kulle ner med skrattet högt upp i halsen.

Det var magiskt att få se.

Och det har ju varit en fantastisk sommarkväll hela kvällen;

när vi gick tipsrundan gassade ännu solen trots att klockan var sex och jag får inte nog av denna värme; vill kapsla in mig i den och bära den med mig av rädsla för att den ska ta slut.

Men det är ju bara början, jag får ofta påminna mig om det. Bara början.

Som om sommaren är en vecka och vi nyss startat på måndagen, ungefär.

Och så paus för mat, och jodå Uashmamapåsen fick vara med och agera baguetthållare, och Buse åt med lika god aptit som vi andra medan hjärtat lugnade sig i bröstet på honom och pulsen återgick till det normala.

Men lika snabbt var han på benen igen, ropade kom mamma kom! och jag följde lyckligt efter för jag vet –

en dag vill han inte längre leka med oss, med mig.

Och här stod han nu, omringad av barn, men bad mig trots det komma och leka. Och då leker man. Så är det bara.

Så vi jagade varann och vi åkte rutschkana som svedde arslet och vi klättrade i den lekställning han leker i varje dag han är där, och jag kröp i tunnlar hängde i rep och njöt.

Över att få vara med. Över att få se iallafall en liten bit av det som är hans vardag och det som han gläds åt. Att få skratta tillsammans med denna lilla krabat och hans hatt och de små trumpinnebenen.

Får inte nog.

Och sen fick Buse present, en liten kikare som gör vackra mönster, som han kallade vid det namn som just nu ligger högst på min ”Buses-Bästa-Ord”-lista;

bazoooout!

Bazout är pirat för Buse. Och det här, det var en bazout-kikare.

Dör.

Och nu är vi hemma igen med sommaren kvar i skinnet, molnen har dragit in och alla dörrar står öppna för att släppa in värmen eller släppa ut det svala – inte blivit klok på vilket ännu – och jag tror att det kan bli åska.

Men vi har haft världens finaste två timmar på en förskola här strax intill; en liten stund för att fira sommaren och komma ihåg att vi bara är på dess måndag.

∞

klänning | isacouture
kimono | kyssjohanna
skor | ldir