Att starta morgonen svärande.

Igår somnade vi tidigt.

Att få lägga sig i sin egen säng med en sömnig Buse i famnen brukar ha den effekten; jag slocknade påklädd och resdammig och lugn på tok för tidigt och sov som en stock.

Till klockan fem i morse.

Då vaknade jag alldeles för energisk och kunde konstatera att det bara var att gå upp. Så jag tassade ut i köket och tänkte att när jag ändå var vaken så kunde jag likaväl sätta igång med att baka den där tårtan jag ändå skulle ge mig på (mer om det sen – jag brukar alltså inte baka tårtor klockan fem på morgonen, jag lovar, men jag ska vara med i en liten tårtgrej som kräver en del planering).

Så jag satte igång att vispa mina maränger. Vet ni hur lång tid det tar att vispa maräng? Herregud. Jag trodde att elvispen skulle brunna upp tillslut. Och under tiden hade jag satt ugnen, som nog sett sina bästa dagar, på 125 grader.

Jag borde förstått på värmen i köket att det här skulle barka åt helt fel håll.

Hm. Ja.

När jag tog i ugnen för att öppna luckan och stoppa in mina omsorgsfullt vispade och spritsade maränger svedde jag av halva fingertoppen.

Började ana oråd.

Hela ugnen vibrerade av värme, men jag tänkte att det kanske skulle gå ändå – kanske var det inte så varmt? Så jag stoppade in plåten och kunde konstatera att efter bara två minuter började topparna bli lite mörka. En minut senare var marängerna, förvisso ganska snyggt men ändå, guldfärgade.

Kan man kanske kalla dom Frugans Guldskimrande Maränger? funderade jag desperat och hukade framför luckan.

Nej. Det kunde man nog inte.

För trots desperata försök med att rädda temperaturen (läs; svärande försöka öppna luckan med stora grillvantar på händerna, stänga av ugnen helt och hoppas att eftervärmen skulle hålla typ 125 grader, öppna dörren ut mot trädgården för att kanske blåsa in lite neutraliserande luft, och så vidare) var det ett stycke brännskadade maränger som tillslut fick lyftas ut och kasseras.

Jaha.

Och mitt försök att tassa in till mannen, peta honom på vaden och säga älskling? du måste laga ugnen möttes med en blick som nog bara läkare kan ge riktigt psykotiska patienter, och sen vände han sonika ryggen till och somnade om.

Jag kan förstå det. Klockan var ju trots allt bara runt tjugo över sex. Kanske lite väl tidigt för att begära assistans.

Men ja.

Det står en ny sats maränger på köksbordet (hotade till livet av en Tant som cirkulerar runt bordet likt en haj) och väntar på att klockan ska bli mer skälig, så att mannen kan få en kaffe och sen möjligtvis kika på ugnen.

Och vädret är vackert och vi är hemma, allihop – avslutar vår semestervecka med en långhelg tillsammans för att inte chocken ska bli för stor när det återigen är vardag. Och trots att den här dagen startat svärande och med svedda fingertoppar är jag fullkomligt övertygad om att det kommer bli en fantastisk dag ändå.

Inte sant?

Bara jag får fason på de där jäkla marängerna.