Igår var förmiddagen mulen men varm och vi satt inne och kikade ut genom fönsterna och funderade på vad vi skulle hitta på.
Oh! sa jag entusiastiskt. Kan vi inte åka till Göteborg?! Gå på Liseberg?
Men nej, en spontantripp till Liseberg sådär hej hopp en lördag när vi nyss kommit hem var inte mannen riktigt sugen på, så vi försökte med andra idéer. Badhuset? Leklandet?
Sen slog det oss. Onnie! Vi skulle såklart åka onnie. Det var på tok för längesen.
Det där kan ju vara den mysigaste helgaktivitet som finns.
Buses iver, doften av ponny, och särskilt en dag som igår när solen gömde sig bakom moln men fortfarande bjöd på sommar. Och vi hade tur, det fanns två platser kvar på lunchturen, och när Buse fick en vit ponny vid namn Timotej var lyckan gjord.
Som han älskar dessa hästar.
När han tar ponnyns huvud mellan sina små händer och lutar sig fram och säger hääääääj onnien med den mjukaste röst han har, då går något sönder i mig och jag vill kasta mig fram och krama honom och berätta att hur mycket jag än älskar honom så lyckas han alltid få mig att älska lite mer.
(Och ja, det är mycket tjusigt nagellack Buse sportar aktiviteten till ära. Mamma målar naglarna = Buse också måla naglarna. Inga konstigheter).
Det är ju något med Buse och djur, och framförallt Buse och onniesar.
Varje gång jag ser honom på den där hästryggen, stolt och förväntansfull, vill jag köpa den där lilla gården i den där skogen – den gård som i mitt huvud har ett stall med två små boxar att ha onniesar i, och en gårdsplan där höns kan gå med släpande steg och picka i gruset och jag kan sitta på trappan under sommarmorgnar och göra mig redo för att måla stallet i Falu Rödfärg.
Och en liten sjö finns i närheten där vår eka ligger, och på kvällarna kan vi ta och ro ut och sen meta, Buse och jag, medan mannen läser en bok på båtgolvet och applåderar när vi får fisk.
Ungefär så.
Och så gick turen genom skog som nu blivit tät, och över ängar. Ner för backar och upp för backar och på små slingriga stigar – ett helt tåg av små, runda ponnyrumpor och stolta barn. Och fyra gånger fick Buse göra det han gillar bäst, trava, och när Timotej med ponnytjurig envishet äntligen ändrade gångart och började springa så studsade Buse som en pingisboll i sadeln och tjöt av skratt.
Springa meeeera! fnittrade han andfådd när vi skrittade igen. Mera!
Som att åka karusell, såklart. Fast bättre.
Och sen var ridturen slut och Timotej ställdes tillbaka, och Buse grävde bland borstarna och var noga med att rykta av sin vän innan vi skulle lämna stället och åka till affären för att bunkra upp med glass och jordgubbar och melon för att göra oss redo för den stundande eftermiddagen.
Men en favorit-i-repris en lördag; en timme bland ponnyrumpor och glada barn, är nog den bästa aktivitet jag kan tänka mig.
∞
poncho | softgoat
shorts | modesto
keps | modesto (nog slut)
stövlar | hunter
Som vanligt mysiga bilder! Hihiii fint nagerlack han har Buse!! Han är så GOOOOOOOO!!!! 😀
Samspelet mellan barn och djur är speciellt! Välkomna hem!
men jösses så söt han är, och det där med kärleken till onnien gör något i mig med 🙂 Så mysigt, och som vanligt underbara bilder.
Vår dotter går på ridlekis och det är verkligen toppen! Vår granne har stall så där tänker jag mig vår häst i framtiden…
Ha en bra dag!
Åh, så mysigt!
Kram,
Line – http://themanylivesofline.blogspot.se/
Verkligen mysigt och dina ord målar verkligen upp alltsammans framför mig.
Kram
Klart han skall ha nagelack!! Synd om de barn (pojkar) som inte får ha det! Min systerson, som är 4,5 idag ville bli prinsessa när han var lite yngre. Han hade prinsessknning o nagelack o halsband!! Så härligt du målar upp livet! Själv bor jag i mina föräldrars hus i Ljunghusen nu o det är ju också lite landet känsla! Underbart med stor tomt o ffa skogstomt o att bo mitt i naturen!! Kram Lisa S i H-viken (eller jag Lj-husen numera!!!)
haha jag kan vara världens mest ospontana person så ditt ”åh vi drar till Liseberg” gör mig helt jäkla nervös! =) men vilken tur för oss ängsliga att det finns människor som du och som min karl som liksom rycker upp oss lite!
Tycker att det är så himla fint att ni ger er son känsla för djur. Du verkar vara världens bästa mamma och det är så härligt att se. Trevlig söndag!
Å var är detta någonstans?? Det hade vår dotter älskat… :-))
Tack för en härlig blogg förresten.. 🙂
Kummingården heter det, ligger i Oxie.
Så fin han är i nagellacket!! 😀 Blev lycklig i själen när jag såg det! Jag älskar när föräldrar lyssnar till vad barnen vill och inte bara följer normer…! <3 Underbara bilder, återigen!