Att vara i inköpsfasen.

Vi är i inköpsfasen nu. Med Drömmen. Och hur mycket jag än må längta efter att få nycklarna i handen och kunna kliva in med målarhinkar och starta förvandlingen, så är den här fasen en dröm den också. Planerandet, surfandet, funderandet.

Det är ju en del som ska in när man ska möblera ett fritidshus. Och det ska vara rätt saker. Rätt för huset. Jag har alltid fungerat så att jag inreder efter huset eller rummet, och inte nödvändigtvis efter hur jag haft det innan. Förstår ni hur jag menar? Det är som om huset eller lägenheten eller rummet får diktera hur det ska vara. Vad som kommer att passa in. Vilken känsla som behövs. Och det kan ju skilja sig en del från exempelvis en funkislägenhet i stan till ett hus från 1920 ute i en skog.

Och Drömmen har redan berättat för mig hur det ska vara, det gjorde den från första gången jag la ögonen på mäklarens lite disiga motljusbilder. Även om den nu är långt ifrån där den kommer att vara så kan jag se slutresultatet och bli fladdrig. Du har inte köpt huset, du har köpt visionen sa Sockervadds-Göran, och så är det. Även om det idag är väldigt gulnat och flagnat invändigt så ser jag liksom inte det – jag ser hur det ser ut några liter färg och kärlek efteråt.

Så nu surfar jag inspiration och beställer saker. Jag går igenom sida efter sida på Blocket och i webbshoppar, jag skummar loppisar, jag kikar på auktioner, jag googlar sommarhusinspiration och plöjer hundratals bilder på Pinterest. För jag vill inte bara ha ”nytt”, jag vill ha använt och älskat också. En mix av det vi kan ta med hemifrån och det vi kan hitta på loppisar/Blocket och det som bara måste skaffas nytt för att det inte går att hitta någon motsvarighet till oavsett hur många loppisar man besöker.

Men ibland är det svårt det också, att vilja ha gammalt. Som en säng – något vi måste ha i Drömmen som en av de absolut första sakerna – eftersom vi behöver nånstans att sova (läs stupa i) efter långa dagar. Jag visste att jag ville ha en järnsäng, och absolut helst en gammal, rostig sådan. Men en gammal rostig järnsäng i 180 är väldigt svårt att hitta och när man gör det så kostar dom så fasligt mycket att det är snudd på löjligt. Priser jag möjligtvis är beredd att ge för en lite annorlunda köksinredning, men inte för en säng.

Så igår köpte jag den här från IKEA. En Leirvik.

Den är inte hundra, inte alls. Men den kan bli iallafall nittio. Tänker jag. Den är lite för ny och lite för tillrättalagd, och den översta ramen på huvudänden är ”felproportionerad” i mina ögon, den är för tung på något sätt. Men med färg och sandpapper och lite vildsint behandling och kanske en såg så tror jag att jag kan få den så nära perfekt som jag vill, utan att ha betalat ett överpris. En kompromiss kan man säga. Så jag köpte väl visionen här också, på sätt och vis, och hoppas att slutresultatet ska bli i närheten vad jag tänker mig.

Men det svåraste? Att den står ute i tvättstugan inpackad i sina bruna kartonger och att jag helst vill slita upp den nu och skrida till verket och se om det blir så som jag planerar. Men det går ju inte. Jag kan ju inte packa upp en IKEA-sängstomme för att måla den, när den sen ska transporteras två och en halv timme bort i så smidigt format som det bara går om någon vecka. Så jag får hålla mig till tåls. Tills vi är där och jag kan packa upp den på gräsmattan och plocka fram färgen och sågen och den vildsinta behandlingen, för att den sen bara ska upp för en trappa och inte trängas i en liten lastbil med resten.

Oj. Det blev långt det här! När jag egentligen bara ville säga Hej! Jag tänker bara och enbart på rum och möbler och ljus från fönster just nu, och jag älskar det, jag älskar det så jag blir lite tokig.

Men ja. Nu fick jag ju sagt det också.