Att ha kommit en bit på vägen.

I torsdags gav jag mig alltså på den stora salen. Färgsprutan skulle testas för första gången, och det var med viss skräck jag närmade mig den. Jag har alltid en enorm respekt för maskiner (aningen överdriven sådan, det i kombination med livlig fantasi gör att jag utan problem målar upp bilder av hur jag sprängs i luften eller får elchocker).

Alla fönster plastade jag in (och kvistlackat hade jag gjort) …

Sen iklädde jag mig kondomen, skyddsglasögon, munskydd och herrkalsonger. Fötterna fick dock vara bara (som Ernst) men bara för att jag inte tycker om att ha skor när jag ska balansera på stegar.

Och så satte jag igång!

Lite tveksam i början, såklart, men snart fick jag feeling och körde loss fullständigt. Och den där sprutan, alltså. Vilken grej. Kanske inget jag skulle ha hemma där takhöjden är låg och väggarna släta, men har ni större projekt ni ska ta er an så för guds skull investera i en färgspruta! Finns mängder av tillverkare och modeller att välja på (man kan nog hyra också).

Efter tjugo minuter ungefär så började den dock låta som en uppspelt dammsugare, och förfärat fick jag stänga av den. Då var klockan runt halv sju på kvällen, och varken jag eller Banditen är riktigt haj på att skruva i maskiner så jag var totalt rådvill. Så jag tog en chansning och ringde mobilnumret som var listat på Tofra Färg där jag köpt både sprutan och färgen, men hade väl inga förhoppningar om att någon skulle ringa tillbaka en torsdag efter stängning. Men Pär ringde bannemig tillbaka! Klockan sju på kvällen ringde han och kom mycket väl ihåg mig (kanske inte så konstigt med tanke på att jag gav honom gråa hår när jag skulle välja rätt vit färg och dessutom kom därifrån med en färgspruta) men han kunde inte heller riktigt komma på sådär på distans vad som kunde vara fel. Så han ringde i sin tur till nån kontakt på Wagner som kom med en lösning, och sen ringde han tillbaka till mig igen och berättade hur jag skulle göra.

Sån service finns helt enkelt inte längre. Snacka om vardagshjälte.

Så sprutan kom igång igen, och såhär såg det ut efter en strykning. Inte så flådigt ännu, men det tog sig.

Morgon efter – innan fönsterna och foder och snickerier fått färg, och ett lager kvarstod.

Så ja, det går framåt här, växer fram bit för bit. Och även om jag är mörbultad i kroppen och så trött att jag somnade fullt påklädd igår, så ger det fortfarande energi – men på ett annat, märkligt sätt.

Detta är ju vår dröm, vår blivande oas.

Och det är så roligt att ni kan följa med. Allt blir så mycket häftigare när det kan delas.