Det här är min allra käraste ägodelar.
Jag visste att dom fanns där ute i kartonger nånstans, men när jag äntligen hittade rätt kartong när vi rensade blev jag själaglad. Och de här är anledningen till att jag aldrig skulle slänga kartonger jag inte kikat ner i innan – för skulle jag råka kasta iväg dessa böcker skulle jag nog aldrig förlåta mig själv.
För här är alltså mina dagböcker från det att jag var runt 12 år upp till jag var tjugotvå, tjugotre.
Tio år av mitt liv, samlat på rad efter rad för mig att läsa nu i efterhand.
Den första är en klassisk häst-dagbok, för hon den där tolvåriga tjejen på ridläger. Hon som har långa flätor och madicken-lugg.
Alla dom här böckerna är underbara på sitt sätt.
I den rödsvarta från 1993 var jag alltså tretton år gammal och dödsförälskad i Niclas. Jag minns honom väl; den motorcrossåkande ynglingen på 15 år som jag nu i vuxen ålder har på Facebook och ler lite åt när jag studerar hans bilder. Mer eller mindre hela dagboken går åt till att dyrka honom och på klassiskt trettonårsmanér har jag på olika ställen klistrat in saker han vidrört eller som varit av betydelse för mig. Som på bilden ovan; det är ludd från hans vante som jag passade på att dra ut när han spelade basket på fritidsgården.
”Vi pratade hela kvällen. Jag skrev hans namn i handen. Han ville veta vad det stod men jag visade det inte. Jag frågade om han skulle till fritan imorgon. Det skulle han nog sa han. Usch….. Han gillar mig säkert inte.”
Nä det blev aldrig nånting mellan Niclas och mig, trots ett års trånande.
Livet är hårt för en trettonåring.
Böckerna från när jag är runt sjutton och framåt har en annan ton.
Mycket Eva Dahlgren och Maria Wine, och rent språktekniskt älskar jag att läsa just dom här eftersom jag testar så många olika vägar och utvecklas så tydligt. Och sen var jag extremt flitig på att skriva av mig vad som hände och vad jag kände, de är som små romaner. Kärleksromaner oftast eftersom jag mer eller mindre var förälskad konstant under den här perioden, och det med besked.
Det är som att följa en öppenhjärtig såpa. Lite pinsamt men mest spännande. Och lite sorgligt ibland, då man vill säga åt sig själv att släpp det där Emma, det blir inte bra.
Fast ändå inte. För det var ju så jag lärde mig.
”Min förra dagbok slutade natten den 29 oktober, natten då jag fyllde arton år och var trött och sliten och funderade på att ge upp hoppet om S. Men jag gav aldrig upp hoppet och tur är väl kanske det, för dagen efter stod han i mitt kök mitt i natten och drack Loka Citron, utklädd till zombie. Jag satt lyckobubblande och bevakade honom på tryggt avstånd över glasbordet, och när han var tillräckligt nykter ledde jag in honom till min säng och lät honom sova av sig där. Resten av helgen har vi spenderat ihop och jag tror , jag tror att jag kan lära mig älska honom, bara han ger mig tillfälle”.
Ni förstår ju. Lycka för en nybliven artonåring.
Så, sånt här har jag hittat under vår rensning. Mina skatter, mina käraste ägodelar – alla dessa rader som var mitt liv och nu finns kvar att läsa närhelst jag vill.
Jag är så glad att jag tog mig tiden att skriva då; så att den jag är idag fortfarande kan få kontakt så lätt med den jag var då.
Det är ovärderligt för mig.
God morgon! Jag läser din blogg så fort jag kan, men har aldrig tidigare kommenterat. Din blogg är heeelt fantastisk. Får inspiration av dig! Nu när jag såg dina dagböcker kom jag på mina som ligger i en låda i förrådet, ska jag våga öppna upp dem och läsa?
Åh tusen tack! <3 Självklart ska du öppna! Det är ju en resa man bjuds med på. Skithäftigt tycker jag (om än pinsamt ibland).
Får nog göra det
Det är kul att kolla tillbaka i gamla dagböcker, men jag tror jag slängde mina när jag hittade dom 😉 Jag är ingen samlare o skulle kunna kasta allt – utom mina fotoalbum!!
Jag undrar en sak, vilken är din favorit ost? Eller vilka? Vilken/vilka köper du ALLTID?
Ha en bra dag 😀
http://lotte4.blogspot.se
När jag inte är gravid köper jag ALLTID St Agur. Sen är Stilton poppis, och Skipper eller Svarta Sara, och någon bit edamer och nån snuskig vacherol 🙂
Vilken skatt. Så roligt och läskigt att minnas den delen av livet som nästan fallit i glömska.
Kram
I min lilla minnesmapp ligger några sidor utrivna från mina allra första dagböcker, skrattretande banala texter men ändå roligt att läsa vad som var viktigt i mitt liv då som 8-åring; möblera dockskåpet och vara ute med hunden ( och faktiskt, det är fortfarande mina intressen idag, om än något modifierade ;-).
Läste precis att det är flytt på gång för Er – och vilket underbart hus Ni köpt!!! 🙂 Stort lycka till med flytten, spännande! ( Ystad, då tänker jag bara på Wallander, hehe.. )
Irene
Dessa dagböcker som med åren blivit så viktiga för de säger något om den resa man gjort i livet hittills. Till hur livet formas. Om ständigt och hur det självklara där och då sen kan bli till minne av vemod eller skratt. Tack för du delar med dig!
Hahha, ja guud dessa dagböcker, å vykort och brev för den delen..såååå roligt att läsa och ibland kan jag känna att, jösses va detta under samma tidsepok?
Kram Åsa
Å vilka skatter! Härligt att ha dem sparade!
Kramar
Ludd från en vante… Jag har nog fortfarande kvar en 50-öring som någon alldeles särskild tappade och som jag plockade upp någon gång i de tidiga tonåren. Och de dagar han råkade ge mig en blick, de fick en stjärna i elevkalendern… Det är några väldigt speciella år, de där allra första tonåren.
Vantluddet alltså, det beskriver ju rätt bra vad livet cirkulerade kring i den åldern 😀
Blev helt nostalgisk av den första hästdagboken. Hade nämligen samma hästmotiv fast i brevpapper när jag var liten, och det var det absolut bästa och fiinaste brevpappret, som aldrig fick användas.. haha 😉
Har också en liten nostagilåda ute i förrådet med nån dagbok och lite smått och gott man hade från barndomen, och man blir alltid lika glad när man kikar igenom den 🙂
Fantastiskt Emma! Dela med dig mer, please!
Haha, det där påminner mig om när vi var i Frankrike på klassresa och en kille kommer fram och drar av mig hår och säger att han ska spara det för all framtid. Sådär creepy som bara en förälskelse kan vara. 😛 Själv var jag inte så flitig med att skriva i dagbok utan jag hade nog bara en och varje gång jag skrev i den så handlade det om någon kille.
Åh jag har exakt samma svart röda hög med dagböcker liggandes i uthuset. Är så glad att jag skrev & utvecklades i de så mkt tack vare dagböckerna. Och de är verkligen en skatt att hitta. Jag överväger ibland att ta upp dedär & börja skriva igen. Sånt som är för provat för bloggen men som ändå vill ut. Som terapi lite.
Underbar läsning!
Hittade en gammal dagbok och hade högläsning för mina äldsta då de gick på gymnasiet. De låg i soffan och dog ihjäl av gapskratt. Mycket underhållande tydligen att jag i sjuan råkat ta på mig helt fel tröja när en viss person i nian råkade kasta (ett helt omedvetet) ögonkast åt mitt håll i cafeterian.
😀
Åh så himla fint! Så kul för dig. Blir helt tårögd! Kram Lisa S
Jag har slängt det jag har kunnat, jag kände när jag träffade min man och kom hem till Sverige med ett halvårsgammalt barn att jag icke på villkors vis ville släpa in mina gamla kval i mitt nya liv:-) Jag har aldrig ångrat mig heller.
Vad härligt! Har också dagböcker från att jag var 10 tills jag var 22-23 år. Skrev minst en sida varje dag! Vilka minnen… Och som du säger, stundom lite genant att läsa hur man var och höll på, men så fantastiskt med alla känslor. Lycka till med flytten!
Pinsam story;
hahha kom just på att jag måste berätta om en av mina förälskelser i min parallellklass, Staffan.
Jag jobbar på ett arkitektkontor å där jobbar även hans pappa har det visat sig. Så käre Staffan kommer in och hälsar på ibland och vi pratar lite varje gång om livet och ditt och datt. Så en dag när en av mina vänner på jobbet står hos mig så dyker Staffan upp och jag skrockar glatt, ja herregud, det här va den mannen jag va sååå kär i när jag gick i skolan..
– VA?? VA SA DU? Säger han helt chockat och i samma sekund inser jag ju att, det visste ju aldrig han om..och försöker rädda situationen men att verka obrydd och casual å säger dumt, visste du inte? JO men så var det vettu..å rodnar något groteskt.
-Å det säger du nu!??! Säger han, fortfarande lika frågande i rösten…å jag vill att jorden ska öppna sig..det gör den inte…
jaaaudåå..
HAHAHA ååååh :)))))
Sååå kul med gamla minnen 🙂
Tjoohoo grattis till huset så fint har sett det på nätet! Vi letar också hus i ystad. Siktar på att flytta ned nästa år om allt går som det ska! Kul att läsa din fina blogg!
Men himmel vad roligt! Hmmm, undrar just om jag har mina kvar. Kanske här hemma. Kanske i mitt föräldrahem. Hmmm!
Kram Lena
Åh, så fint. jag önskar jag varit bätte på att föra dagbok. Skrev i ett år dagligen och sedan gick det utför. Jag skrev ikapp då och då och tillslut slutade jag helt. Det är häftigt att läsa det i efterhand, tänka att an är samma människa. För man är så annorlunda, ett, fem eller tio år senare.
Det är så roligt att läsa gamla dagböcker!